streetlight

Gellana var en stabil ung man med ett ständigt leende på läpparna. "Lugn som en filbunke" är en passande beskrivning och han var mycket omtyckt på Rest Center som en god och pålitlig vän.
De senaste åren spenderade han på gatan och innan han dog lämnade han telefonnumret till sin familj på landsbygden. När familjen sedan fick telefonsamtal med frågan om de hade någon son som hette Gellana så förnekade de det.
Han dog ensam på en sjukhusbrits.

Länge har det varit "snart, snart" men nu är det klart: På lördag flyttar grabbarna och tjejerna från Rest Center in i sina respektive hem.

Byråkrati är ett härligt ord som associerar till fantastiska ting som väntetider, stämplar, gå runt runt i cirkel, göra enkla saker omständliga etc.
Precis så trevligt hade vi det i eftermiddag:

13.30 Vi åker till domstolen, en färdväg på 30 minuter i ett område som heter Qäbänna.
14.02 Vi anläder till domstolen, får snabbt veta att vi ska till rum nr 6 med vårt ärende (betala borgen för Benyam).
14.05 En kvinna och en man i rum nr 6 hittar tillslut Benyams fil och vi blir därmed hänvisade till rum nr 2.
14.08 Här står vi utanför rum nr 2 i en svensk kö. Efter tre minuter ger vi upp att det finns en kö och gör som alla andra: köttar. "Först till kvarn får först mala". Vi läser på informationen att en administrationsavgift på 1,50 tillkommer. Vi gör oss redo och har våra 401,50 i handen.
14.11 Vi betalar borgen. Kvinnan skriver en miljard kvitton.
14.13 Nu får vi besked att vi ska gå till rum nr 9 för kvittona ska stämplas.
14.16 Våra kvitton får en fin blå stämpel på sig.
14.18 Nu går vi tillbaka till rum nr 6, för vad vet vi inte riktigt men där får vi veta att vi måste göra en kopia på kvittot. Så vi lämnar området och går ut och letar en kopieringsapparat. Här har någon klyftig skohandlare precis mittemot domstolen fattat poängen och mitt i skoaffären ger han också kopieringstjänster för 40 cent kopian.
14.23 Vi är tillbaka till rum nr 9 och nu tar de kopian och lägger i en hög. Sedan skriver de ett nytt papper som ska stämplas. I rum nr 9.
14.25 Vårt nya papper får en stämpel och nu är vi klar. Färdiga.
14.26 Misstänksamma som vanligt är det sista vi gör att fråga en polisman om allt verkligen är klart. Har vi alla papper vi behöver? Ska vi någon annanstans? Och han meddelar bombsäkert att nu är biffen stekt, allt är klart. Åk till polisstationen och plocka ut killen!

14.30 Sitter vi i en minibuss på väg till polisstationen
15.00 anländer vi dit och det första som händer är att en polisman tittar på papperna och säger "det här är inte klart!". så det är bara att bege sig vidare, vi måste nämligen till polisstationen där Benyam först blev gripen och det tar en stund att hitta den. Så ungefär
15.20 åker vi till vår kompis informationsmannen vid Prison Comission, han har hjälpt oss många gånger förr och så även idag. Han förklarar var polisstationen ligger och vad vi behöver göra.
15.40 hittar vi rätt polisstation och där blir vi med ens dagens höjdpunkt. Vi får först sitta i rum nr 34 medan en farbror polis skriver på baksidan av våra papper. Först skickar han oss ut i regnet för att göra en kopia på papperet och sedan vidare till rum nr 9.
15.50 I rum nummer nio sitter två polismän och sjunger till en känd etiopisk låt. När vi kommer dit så tar det drygt en kvart att fixa allt, mest för att polismännen har så många frågor om vårt jobb, svenska fotbollsspelare, våra telefonnummer etc att det hela tar längre tid än normalt. Tillslut avstyr vi erbjudanden om att gå på dejt med fyrtioårig farbror polis och får istället det papper som vi behöver. Nu fattas bara en underskrift. Vi delar på oss. Erika får äran att prata med polismännen ytterligare, nu inne i deras kontor eftersom det regnar, medan Josse springer över compundet i regnet för att få underskriften som fattas. "Det är vår kultur att man är ute även om det regnar" ljuger Erika för att förklara varför vi hellre gör så än att vänta med poliserna tills det slutat regna.
16.30 Är vi tillbaka till polisstationen där Benyam sitter och nu tar det cirka fem minuter och sedan öppnas dörrarna och ut kommer en glad kille.

Vi vann över byråkratin.

Nu har vi pratat med våra kollegor på Rest Center och kommit överrens om att Benyam ska få hjälp ut ur fängelset och sedan flytta in i nya Boys Home samt få en hel del extra stöd och annat som kommer att behövas för att han ska klara det.
Sedan åkte vi till stället där han sitter för att prata med honom.

Det var lite svårt eftersom det var mycket folk och det inte finns något riktigt utrymme för besökare, så han hörde inte vad vi sa utan en polis stod och upprepade allt vi sa.

Men i eftermiddag ska vi först till domstolen (där vi var igår) för att betala borgen, sedan till ett annat poliskontor i en annan stadsdel för att få en stämpel på papperet och sedan till fängelset för att hämta ut grabben.

Men man har ganska bra förhandlingsläge kan vi meddela, när man pratar med någon som sitter i fängelse och kan komma ut om man betalar ut honom.
Vi var lite hårda med honom och sa: "Du får komma ut på ett villkor... att du accepterar att flytta in i Boys Home".
Vad ska han svara?
(Anledningen är för att det är hans enda chans att lyckas bli drogfri och kunna göra något konstruktivt av sitt liv.)

Så nu får vi se hur det går i eftermiddag.

Här har ni bilder på vad som om några veckor kommer att vara ett alldeles nytt "Boys Home". Alla ungdomar som går på Rest Center flyttar inom ett par veckor in i sina nya hem, tjejerna för sig och killarna för sig. Huset på bilderna blir till ungefär 35 gatukillar och det är ett fantastiskt ställe med stor uteplats.

För vår del, liksom för våra kollegor på Rest Center, innebär det att vi för ett tag framöver kommer att arbeta heltid där tills grabbarna och tjejerna installerat sig och vi börjar ta in nya ungdomar till Rest Center. I hemmen kommer vi att jobba utifrån familjetanken, att de ska bli som en familj och exempelvis så ska alla få en egen födelsedag. De flesta vet inte när de är född, men de ska ändå få en egen dag och så ska vi fira allas födelsedagar. Sedan börjar de naturligtvis skola/utbildning också samt att det kommer att vara ett fullspäckat schema med både undervisning, lek och sport och annat under de "lediga" timmarna.

Grabbarna och tjejerna kommer att bo i dessa hem i 1-3 år beroende på hur unga/gamla de är.

Det är bland annat detta pengarna från bankgirot går till.

På morgonen hann vi även med ett besök på polisstationen, hos Benyam, för att lämna pengar till borgen och fixa lite annat åt honom.
Om nu allt går som det ska så är han fri imorgon eftermiddag och vi hoppas han kan vara med på lektionen på Rest Center som börjar halv tre.

För ungefär en månad sedan så hamnade en av grabbarna, Benyam,  som går på Rest Center, i fängelse.
Vår princip är att de ungdomar som vi har hand om, både på Rest Center och på gatan, är vårt ansvar. Att om de är sjuka, hamnar i fängelse eller något annat så är det vår uppgift att ta hand om dem/ hälsa på dem.

Allt som oftast har vi en annan uppfattning om fängelsebesök än våra kollegor. I detta land är det inte så mycket att bry sig om, de flesta rycker på axlarna och säger "sånt händer". Och så händer inget mer.

Vi har avvaktat och avvaktat och väntat på att andra ska ta tag i saker, men nu hade vi avvaktat nog och sett att det inte hände något. Grabben hade dessutom redan fått sin dom så nu fanns inget vi kunde "förstöra" heller, genom att klampa dit och visa upp våra bleka skinn. (Ibland kan det bli lite problematiskt då någon korrupt polis ser ett sätt att tjäna lite extrapengar från de "rika vitingarna" som vi är.)

Så vi ringde och meddelade att "vi åker och hälsar på Benyam" och begav oss till polis-stationen dit han togs först. Vi räknade inte med att han skulle vara kvar där, men tänkte att de skulle kunna berätta vart han blivit förflyttad. Och hade räknat med en hel förmiddag där vi skulle åka runt på polisstationer och fängelser och leta grabben.
Det gick dock mycket bättre än så.
Benyam var kvar på samma polisstation så vi fick träffa honom.
Han hade blivit dömd till ett års fängelse, var väldigt sliten och tärd men glad att se oss.
Poliserna som vaktade stället var på bra humör och vänligt sinnande. De meddelade att han behöver inte sitta inne ett år, om han betalar tre hundra birr får han villkorlig frigivning*.

Men behövs ingen garant då? frågade vi, eftersom det brukar vara det normala.
Nej, han kan vara garant för sig själv, svarade de.

Så vårt besök på polisstationen slutade med att vi ska åka tillbaka på måndagmorgon, betala borgen och sedan på tisdag efter ett besök i rätten så är han fri.

Benyam vågade knappt tro att det var sant.

Vi var tämligen nöjda när vi begav oss hem igen.
- - -

*När de blir dömd för något o-allvarligt brott så finns oftast möjligheten att få villkorlig frigivning. Det beror helt på vad man döms för och vilket straff man fått.