litet blir stort
En del har lätt att fastna i "offerposition" och förväntar sig gärna att andra ska ordna förändring åt dem. Andra är kreativa och konstruktiva. Utnyttjar minsta möjlighet för att komma någon vart.
Ett sådant exempel är Getah som i höstas fick hjälp till att starta det som kallas "small scale business". Han började jobba som tidningsförsäljare.
Small Scale Business fungerar inte som hjälp för alla, det är väldigt lätt att det går bra de första veckorna men sedan "råkar" de göra slut på alla pengar och så är de tillbaka på ruta ett igen. Därför försöker vi alltid hitta andra lösningar i första hand, men just med Getah så blev det så att han fick göra ett försök.
Och för honom har det gått riktigt bra.
Så bra att han nu jobbat sig upp och har fått en livssituation där han har egen bostad och försörjer sig själv.
Han ringde förra veckan och ville bjuda oss på lunch.
Hans startkapital var femhundra birr (ungefär 450 kronor).
data
En av grabbarna som numera går i skolan istället för att bo på gatan kom idag och frågade om lite hjälp med ett skolarbete. "Jo, jag har börjat läsa datakunskap".
Men det roliga i kråksången är att det inte finns en endaste dator på skolan till undervisningen.
Det blir lite som en guide vi en gång för länge sedan träffade:
"Jag känner till det här stället teoretiskt, men jag har aldrig varit här."
ett år senare
Om du har riktigt gott minne kanske du minns ifjol höstas när vi kämpade med att en kille skulle få möjlighet att börja skolan. Han hade tidigare avslutat årskurs nio och skulle då fortsätta med åk 10. Efter många om och men så lyckades projektet och killen kunde börja.
I Etiopien så har grundskolan 12 årskurser. I slutet av årskurs tio så är det typ nationella prov för alla elever och resultatet på de proven avgör om eleven får fortsätta med 11:an och 12:an eller inte. Om man misslyckas med proven så är det kört och man har missat sin chans till högre utbildning. Numera har de också höjt ribban för att gallra ännu hårdare än tidigare.
I våras så gjorde grabben dessa nationella prov och nu har han nervöst väntat sedan dess på att få veta resultatet.
Häromdagen kom tillslut svaret och det var en mycket lättat ung man som kom och berättade för oss.
Han hade klarat sig med god marginal och om någon vecka får han därför fortsätta med åk 11.att betala hyra eller att inte betala hyra.
Grabbarna som bodde i Boys Home för ett halvår sen har, de som inte ännu är färdiga med skolan, flyttat till eget boende. De får pengar varje månad som täcker hyra, mat och transportkostnader.
Det är dock inte så lätt att lära sig begreppet hushållsekonomi när man ägnat hela sitt liv till att försöka överleva dagen och aldrig kunnat planera en vecka eller månad framåt.
Så vad som ofta händer är helt enkelt att de kommer och ber om mer pengar innan månaden har tagit slut.
Senaste fallet har handlat om en kille som helt enkelt inte betalat månadens hushyra. "Ge mig pengar så jag kan betala den!"
Men har får inga pengar. Det skulle innebära samma visa igen om en månad.
Istället får killen ifråga avnjuta en privatlektion i "Hushållsekonomi".
Först fick han berätta alla sina utgifter per månad och när de räknats samman så visade de sig vara mer än dubbelt så mycket som "månadspengen".
"Då måste du antingen dra ner på utgifterna eller skaffa dig ett jobb så du har råd att leva så." (Inte så populärt.)
- Men vad ska jag säga till hyresvärden då?
- Du skulle ju kunna berätta sanningen.
- Nej, det går inte.
- varför inte det?
Dagen efter kommer han tillbaka:
- Jag sa att hon skulle få pengar om tre dagar.
- Jaha? Men du får ju inte pengar igen förrän om två veckor?
- eeh. joo. meen...
- Hur har du tänkt lösa det här då?
- jag vet inte.
- Du kommer inte att få några pengar av oss, bara så du vet det.
Sedan, förstås, en rad anklagelser:
- Ni vill att jag ska hamna på gatan igen!
- Nej, men vill du fortsätta så här? Vara stressad och orolig varje månad för att du inte har tillräckligt med pengar och alltid är skyldig någon pengar?
- neej.
- nä, då så. Då måste du lära det hur det fungerar.
Bäst var ursäkten - när det blev för jobbigt - att "Ni fattar inte hur det fungerar i den här kulturen, hur det funkar att hyra en bostad".
Varvid vi argumenterade med att det råder en universiell sanning som säger att "Om du hyr ett hus eller en lägenhet så ska du betala hyran. Gör du inte det blir du vräkt. Vad mer behöver vi veta om det här?"
Ja. Så nu har han tuffa men sannolikt lärorika veckor.
Han verkar dessutom ha en hygglig hyresvärd som inte kastar ut honom.
Vi är väl kanske inte "Månadens Favoriter" men det är sånt man får räkna med.
riktlinjer
Planering i detta land betyder ungefär "riktlinjer hur det skulle kunna se ut om allt blir som man tänkt det".
Igår kväll kom vi hem från gatan kring halv tio-tiden och hann bara sätta oss i soffan och säga "nu har vi semester". (Semester = ledig lördag.)
En halv minut senare ringde telefonen och det var grabbarna i huset. En av dem var sjuk.
Ja. Det var inte annat att göra än att bege sig ut igen och åka och se efter hur killen mådde.
Det var ingen allvarlig sjukdom dock men vår "semester" vi vänta till långt efter midnatt innan den började och eftersom vi börjar vara till åldern komna så är vi helt överkörda idag. Det är inte som när man var ung :-)
"we will see"
Detta land vet hur man prövar tålamod och hur man får saker att inte ske idag utan kanske imorgon.
Eller som en av kottarna brukar beskriva det när han är arg; "I am burning".
löneutbetalning :-)
Efter det åkte vi mot Rest Center för att träffa våra grabbar och lägga om lite sår.
Där skulle vi också träffa killen som i måndags flyttade till sin syster och började arbeta.
Lite spännande att se hur det gått för honom. Risken finns alltid att de står där med någon märklig historia och tårar i ögonen om hur någon stal alla pengar... ja...
Men den här killen är hur seriös som helst. Igår jobbade han hela dagen och vi hade gett honom 100 birr som startkapital till mynt-växlandet. För varje birr som folk växlar av en ger man 85 cent, vilket ger 15 cent förtjänst på varje birr.
Idag visade killen upp 115 birr.
Man "grinar av glädje".
Han är också väldigt glad. Direkt efter samtalet på Rest Center bar det av till jobbet igen.
På fredag ska vi följa honom till hans syster för han vill visa sängen som han köpt.
Det är alltid lika obeskrivligt och fantastiskt att få vara med och följa när de lämnar gatan.
Det är vår "paycheck". En riktigt bra sådan.
tavla
Tisdagar är den dag vi har bestämt att vi ska ha veckomöte och därmed prata om de problem som uppstått den senaste veckan, vad man kan göra åt det etc.
De fick också göra en tavla med riktlinjerna så nu hänger det på väggen;
- lyssna och bli eniga
- inte springa iväg från problemen
Det skulle vi alla lära oss leva efter :-)
på väg hem
En av dem var hem i fjol en sväng, den andre har inte träffat någon ur sin familj på åtta år.
Så det var lite fjärilar i magen igår :-)
ny vecka och nytt hem
I morse träffade vi grabben och hans uppgift idag har varit att köpa en madrass och filt samt lite grejer som han behöver till arbetet som myntväxlare. Första testet - att ge dem pengar i handen och sedan ansvar att hantera det. De allra flesta klarar det, vilket inte många här tror.
Sedan träffade vi honom igen i eftermiddag och följdes till systern, han visade vad han köpt och vi pratade lite.
En väldigt nöjd kille kan man säga. Vi gav honom också lite nya kläder som vi fått skickat hit från er där hemma.
Ikväll ska han fixa med att växla pengar så han kan börja arbeta imorgon bitti och sedan ska vi träffas igen på onsdag och höra hur det går.
Håll tummarna nu!
ännu en grabb flyttar "hemifrån"
Det är fantastiskt att se hur de växer och plötsligt inte alls längre är några gatukillar utan vuxna, ansvarstagande "vanliga" människor.
Men, nog får man bita sig i tungan och ignorera diverse känslor och annat. Det är ju som sagt inte oss de ska ta hänsyn till utan sina liv. Så att vi kommer att sakna honom och allt sånt, det är inte relevant.
Men nångång ska vi göra en rundtur i Etiopien och hälsa på grabbarna.
improvisation och tandförlust
Vår alphalektion nu på morgonen är ett sådant exempel.
När vi kom till huset så var stämningen inte riktigt på topp då de hade haft ett handgripligt bråk igår kväll vilket bland annat resulterat i många sårade och upprörda känslor samt tandförluster.
Så det var bara att strunta i dagens ämne och istället ta tag i "vad innebär det att respektera varandra".
Det blev en väldigt improviserad lektion/diskussion/samtal men med många bra poänger till slut.
Alla var överrens om vad som var problemet (till exempel att det är svårt att lyssna på varandra) och de var alla överens om att hjälpas åt att göra något åt det.
Så nu har vi tillsammans satt upp några riktlinjer för hur de ska kunna leva tillsammans i huset samt bestämt en dag per vecka när vi samlas alla och pratar om veckan som varit, vad som varit problem och vad man tillsammans kan göra åt det.
Några av riktlinjerna var:
- försöka lyssna på vad de andra säger
- inte springa iväg från problem som uppstår utan att prata med varandra
Ja.
Det är lika svårt för dem som för oss alla att ha relationer, att bo tillsammans, att leva, allt det där.
Från gatan har de också med sig bara ett sätt att lösa konflikter med, nämligen knytnävarna. Så vi ska försöka ge dem lite verktyg att lösa konflikter på mer konstruktiva sätt.
husmöte
Sista månaden har vi haft alldeles för lite tid för dem så därför enades vi om tre tillfällen per vecka som ska vara deras tid och då vi inte får planera in annat.
Det är inte alltid enkelt för dem men de växer och utvecklas hela tiden. Numera är det lika mycket de som håller ordning på oss som tvärtom.
en steg framåt
Som vi nämnde igår så vill vi gärna involvera grabbarna i huset, de som redan lämnat gatan och nu bor i Boys Home, i arbetet med att hjälpa andra bort från gatan eftersom vi är tämligen övertygade om att de har mycket att ge när det kommer till den punkten. Många har också en stark längtan att just få hjälpa andra ur samma sits de själva varit i.
Idén finns redan i WSG, men de tyckte kanske att vi hade lite väl bråttom, att de borde få mer tid på sig att själva "landa" innan de börjar hjälpa andra. Vi tänkte mer att själva hjälpandet av andra skulle vara en del i deras egen process att lämna gatan, ge dem bredare perspektiv på sin egen förändring, som man annars lätt kan missa att märka.
För att komma till saken så har vi nu fått godkänt att låta en av grabbarna som är duktig på engelska att prova vara översättare åt oss på alphalektionen imorgon bitti.
klippta band
Många som bor på gatan har en familj även om de inte haft kontakt med dem på flera år oftast. Anledningarna till att de lämnat familjen är oftast för att
# mamman dött
# pappan var alkoholist och slog dem
# väldigt fattig familj
Det är förstås inte så enkelt men vad som är mycket svårare att hantera är i de fall när de blivit ursparkade ur hemmet, när familjen klippt banden med dem och inte tvärtom.
Att som tonåring försöka hantera det och hitta en grund att stå på när man är helt rotlös och helt utan familj är inte enkelt.
Att våga tro på att man kan lita på människor, att inte alla vill dem illa, att livet faktiskt kan bli bra någongång... ja, allt sådant blir väldigt svårt.
nästa steg
Minnena susar förbi precis som i filmerna.
När han var där ute på gatan. Hur han såg ut. Hur hans liv såg ut.
När vi fick ut honom ur fängelset. När vi flydde undan poliserna den där decemberkvällen för mer än ett år sedan. När han var glad och var teaterapan. När han var ledsen...
allt kommer tillbaka.
Ikväll kom han ut på gatan när vi var där. Till sitt gamla gäng. För att säga hejdå.
Sedan satt han mitt emot oss på en stol och det var genomgång av planerna för hans framtid.
Imorgon bitti åker han iväg.
Han har nu flyttat ut ur huset. Packat väskorna.
Nu är det dags för en ny tid, tillsammans med hans mor.
Och imorgon börjar det.
Pirrigt värre. För honom. För oss.
Men det är så det ska vara.
kalas
I söndags hade vi kalas/avskedsfest för killen som tagit examen och för killen som flyttar hem till sin mamma. Det var vi, våra gäster (Bernt, Helen och Elisabeth), Ruth och grabbarna från huset.
Vi åkte till en restaurang och åt mycket och väldigt god mat, delade ut paket och tog en hel massa bilder.
Det blev en lyckad dag och vi känner oss en aning gamla nu när "våra barn" börjar flytta hemifrån och allt möjligt....
tiden går fort :-)
ljusare framtid
Ja, partiska är vi förstås men det går ändå inte att låta bli att bli otroligt hoppfull för framtiden när vi ser dem "in action".
Ibland träffar vi dem ute på gatan och då berättar det att "ja, vi skulle äta lunch och tänkte att vi tar med den hit och delar med de andra".
De kämpar på med att lämna gatan mentalt och våga tro på framtiden igen och de besitter så otrolig kapacitet och vilja.
De har nya ideér hela tiden och halva deras garderob springer ute på gatan eftersom de så gärna vill dela med sig av sitt överflöd till sina vänner som fortfarande bor på gatan.
En av killarna hjälper sina klasskamrater i skolan och ger dem råd och tips hur de ska lyckas med utbildningen. För "annars kommer de att hamna på gatan".
När dessa grabbar kommer ut i livet och samhället så kommer det att hända mycket positivt för detta land.
flytta hemifrån
Och visst kommer vi att sakna honom, men ännu större är glädjen att få följa en människa "hela vägen". För ett år sedan bodde han på gatan.
Om du skulle se honom idag på stan skulle du aldrig tro att han varit gatukille.
Stilig. Rena kläder. Rak i ryggen. Självförtroende.
Det är som vi nämnt tidigare, en av höjdpunkterna med detta jobb. Att få se människor växa och utvecklas.
"bestäm!"
Det blir inte lättare om man spenderat mer än hälften av sitt liv på gatan.
Det blir inte heller lättare när man just lämnat gatan och ska försöka hitta sig själv i en ny tillvaro, försöka våga lita på andra och också inse att gräset är inte grönare på andra sidan; oavsett var, när eller hur så kommer livet alltid att bjuda på problem och svårigheter. De skiftar bara lite grann.
Ja, det är helt enkelt inte lätt.
Men det går. Och de gör framsteg, stora sådana, men märker dem sällan själv då de är alltför upptagna med att brottas med livet.
Vårt jobb är att göra dem medvetna om framstegen. Lyssna. Nästan-bli-nitad (dvs ta all deras ilska), vägleda.
"Säg vad vi ska göra" är en vanlig, desperat uppmaning vi får. "led oss, styr oss". Helst genom konkreta, handfasta "gör så här"-instruktioner.
I vissa fall när det är ett måste, gör vi förstås så men annars är målet alltid att de ska lära sig tänka själv, lära sig tänka kritiskt och fatta egna beslut utifrån vad de själva vill.
Det frustrerar ibland, eftersom det såklart är enklare om någon säger exakt vad man ska göra.
Men livet är som sagt inte enkelt,
inte omöjligt heller.
Man måste bara lära sig hantera det.
lysande
Han är inte bara klar med utbilningen, nu visar han dessutom prov på stor proaktivitet och visar verkligen framfötterna när det gäller att söka arbete.
En annan av killarna, som går secondary school, har just fått resultaten från höst-terminen och han är 2:a i sin klass. (de är mellan 70-90 stycken i varje klass).
Hur kan man bli annat än stolt?!
nästa steg
Så idag har vi diskuterat det samt att han fått i hemläxa att göra en budget/handlingsplan för vad han behöver för att kunna åka dit och starta upp det arbete han har tänkt göra.
På fredag ska vi träffas igen.
Tanken är ju inte att de ska bo i Boys Home för evigt utan att de ska vidare till ett liv som "independent". För en del går det ganska fort, för andra kommer det att dröja flera år eftersom de kommer att skaffa sig högre utbildning.
frågor får plöstligt ett svar
Telefonen ringer och det är ett nummer från en annan stad.
Det är en kvinna i andra änden av luren.
Första tanken är att hon har ringt fel, eftersom det är en helt okänd kvinna.
Hon avbryter försöket att förklara att det nog inte är rätt nummer och frågar istället "visst är det här utlänningars telefonnummer" och pratar "utlännings-vänlig" amharinja vilket avslöjar att hon vet.
För vi är ju "utlänningar".
Och så berättar hon att hon är syster till en av "kottarna".
Och inte vilken kotte som helst, utan en som aldrig vetat något om sin familj och som alltid plågats mycket av att inte ha några rötter. "kastade de ut mig?" "Ville de inte ha mig?" "Varför hamnade jag på gatan?" "Var kommer jag ifrån?" osv.
En viss chock inträder men av en händelse så är kotten i fråga i närheten och han får telefonen och får prata med syster själv.
Och hon berättar hur familjen ser ut idag. Att mamman lever och att hon bett för honom varje dag, försökt hitta honom ända sedan han försvann från familjen.
Och idag har han fått prata med sin mor för första gången sedan han var liten pojke.
"Jag har en familj". Bitarna faller plötsligt på plats. Den drygt elva år långa, obesvarade frågan har plöstligt fått ett svar.
Hur gick det till?
En av grabbarna som flyttat till den staden råkade träffa henne och kanske kände de varandra, kanske inte. Men han hade berättat om den här killen och gett henne vårt telefonnummer.
om vi dör imorgon...
Grabbarna i huset slits lite då det blir en hel del förändringar i och med att de nu är ett riktigt Boys Home. Praktiska saker kommer att skötas via kontoret, vi slipper ordna med elräkningar och matteboksinköp. De behöver inte be oss om pengar längre. Helt enkelt blir de inte lika beroende av oss i det praktiskt dagliga livet.
Det är inte helt komplikationsfritt då de inte erfarit lagarbetets kära fördelar tidigare från livet på gatan.
Vår uppgift i stuationen är dock att vara stabila och tro på det vi nu genomför.
För att de ska bli starkare och ha en stabilare grund, för att vårt varande eller icke-varande inte ska påverka deras framtid.
De är beroende av oss i ett avseenden, tyvärr. Vi är morsorna som man slänger all skit på, axlarna man gråter mot och ansiktena man ger knytnävslag för att livet varit så hårt mot en.
I ett annat avseende är de nu helt oberoende av oss. Om vi dör imorgon kan de lugnt fortsätta bo kvar (under förutsättning att ni fortsätter sätta in pengar på bankgirot ;-).
Men det som gjorde oss stolt idag var att grabbarna verkligen lärt sig att prata för sig. Vi träffade dem tillsammans med Gizachew i morse och gick igenom alla förändringar och grejer och de gjorde något ovanligt i detta land: de sa rakt ut vad de tyckte, vad som var bra och vad som var dåligt. Och sedan lyssnade de på varandra. Lyssnade på Gizachew. Och accepterade att allt inte blir exakt som de vill men att det kan gå bra ändå.
farmödrar
Grabbarna i huset har nu kört om oss. Igår fick de TV, köksbord och stolar och andra grejer samt att de nu har en "mamma" som lagar mat till dem. De hade önskat sig en ung tjej som skulle jobba hos dem. Vi log och sa "vi får se"
Här avslöjas dock det vi befarat länge; nämligen att vi är mer farmödrar än unga hippa numera.
"Vi har ett krav på kokerskan" sa vi till Gizachew. "Att hon inte är ung".
Han höll fullständigt med.
Varför?
För att kvinnosynen i detta landet inte riktigt är som vi är van vid i Sverige och att de väldigt allra flesta som växer upp på gatan inte har andra erfarenheter av relationer till kvinnor/tjejer än de "relationer" de har med prostituerade gatutjejer.
Man blir ganska krass med tiden. Grabbarna är förstås "världens finaste killar" men vi är också "världens mest konservativa farmödrar".
klart
Nu är grabbarna/kottarna i nya huset officiellt ett Boys Home och väldigt officiellt en del av WSG. Det har de alltid varit inofficiellt men nu är allt byråkratiskt även involverat och inom en snar framtid så kommer vi att lämna över ansvaret för det ekonomisk/praktiska och bara satsa på arbetet med att hjälpa grabbarna utvecklas och stötta dem i dagliga livet.
Hur ljuvligt som helst.