Ett sovrum...
...i Addis Ababa klockan 06.35 i morse.
inne igen
Förhoppningsvis kan vi göra en besök imorgon på polisstationen för att höra vad som verkligen har hänt.
Varför det händer?
För att han bor på gatan, för att han är beroende av diverse grejer och för att poliserna har koll på sådana de just släppt ut.
regn
De senaste veckorna har vi klagat mycket på den stora planeten som avger värme, eftersom den var väldigt varm och aggressiv.
Denna vecka klagar vi på att det inte finns någon varm planet alls utan bara massa regn.
Lilla regnperioden är här.
Det innebär framför allt fler sjuklingar på gatan. Förkylningar och lunginflammationer.
Och så blir poliserna som förbytta av regnet. Vad det beror på har vi inte lyckats komma på än, men när det regnar ökar polismisshandeln, att de på gatan blir ivägkörda, får sina kläder och plastkojor uppbrända, etc.
en tapper liten femtonåring
Killens livshistoria lät så här:
Mina föräldrar dog när jag var liten men framtill att jag var åtta år bodde jag med min moster. Det funkade väldigt bra och hon tog hand om mig men när jag var åtta år så dog hon och då hamnade jag på gatan.
Det som är unikt med denna grabb är att han under dessa sju år har kämpat för att få gå skola, och har kommit till åk 6. Detta tack vare att en statlig organisation i hans hemstad stöttar fattiga barn med skoluniform och skrivhäften så att de kan gå skola.
Så han har kämpat och försörjt sig själv, gått till skola och försökt arbeta på lediga tiden. Sedan han var åtta år.
Nu hade han kommit in till Addis för att han förlorat sitt arbete och sovplats och inte visste vad han skulle ta sig till för att kunna fortsätta skolan.
Som en författare beskrev det; "Fattigdom är att måsta göra omöjliga val". Eller ännu oftare; det finns inga alternativ alls.
Efter lite lobbande från grabbarna på gatan, som tagit honom under sina vingars skydd, så fick vi höra en rad argument och motiveringar för hur viktigt det var att han fick återvända till sin hemstad och fortsätta skolan.
Det höll vi ju med om. Och så blev vi grinfärdiga av stolthet när världens finaste grabbar löser problem på egen hand. Tänker själva och drar egna slutsatser. Och tar hand om varandra.
Det är så vi vill att arbetet ska fungera; människor tänker själv, löser problem på egen hand och vårt jobb är att skapa möjligheterna så att de kan genomföra sina planer.
Dagens Tidsschema
Tanken var att det skulle ta en timma ungefär, och att vi sedan skulle ha gott om tid att göra massa annat under förmiddagen.
Vi åkte hemifrån 08.26
Beräknad hemkomst: 09.52
Verkligheten: 12.16
Anledning: killen skulle bli utskriven.
Det är inte gjort i en handvändning, helt uppenbart. Först kom man på den lysande idén att ta ett blodprov och kolla om grabben var frisk. Det tog ett tag innan resultatet hade skickats vidare tillräckligt.
Sedan skulle han skrivas ut. Och då skulle man ha rosa kortet med patientnumret. Ett rosa kort som var ett par kilometer bort i en gatukilles ficka. jaha.
Till slut kom killen iallafall och då var det bara att leta rätt sköterska, stå i rätt kö, få rätt papper underskrivet av rätt viktiga person och sedan just innan tolv fick grabben lämna sjukhuset.
Etiopisk byråkrati
en kväll på sjukhus
Borrelia-svängen är inte slut än.
Sjukling nummer ett, som låg sjuk i borrelia för ungefär två veckor sedan, blev ikväll inlagd på sjukhus igen. För borrelia-omgång (relapsing fever) nummer två.
Ikväll har vi därför spenderat hela kvällen på ett av alla de sjukhus som finns i denna stad. Kliniken där grabben först vistades skickade honom vidare till sjukhus då de ansåg honom vara för sjuk för att de skulle vilja vårda honom. Grabben var väldigt illa däran eftersom han inte återhämtat sig ordentligt från första borrelia-svängen än.
Det första som hände när vi kom till sjukhusets "akutavdelning" var att vi fick en utskällning av en manlig sjuksköterska. Han var arg på oss för att "varför lät ni honom återvända på gatan igen??".
Vi nämnde något om 200 000 som bor på gatan och att det inte är så enkelt att lösa alla deras problem på en vecka men han tyckte att vi var dum i huvudet. Efter ett tag avbröt vi honom och sa "skulle vi kunna börja med att hjälpa den sjuka killen och så kan vi ta den här diskussionen sen?". Efter ett tag så accepterade han att det kanske vore en smidig idé.
Killen fick sedan börja sjukhusvistelsen med att avlusas och bli avklädd och nekad att ta på sig kläderna igen eftersom de var "nedlusade". Istället fick han nöja sig med en filt eftersom det naturligtvis inte finns sjukhuskläder att låna. Sköterska vägrade att medverka i avlusningen, istället satte han plasthandskar på sjuklingens kompis och han fick agera sjuksköterska. Det fanns varken vatten eller el till en början men till slut hittade de en hink vatten så han fick tvätta av sig.
Sedan var det dags för själva inläggningen av patienten.
I akutrummet som var inrett med en brits, en droppställning, en papperskorg och ett lysrör i taket.
När vi kom in dit låg en gravt brännskadad ung kvinna på britsen, de hade just gjort sin sedvanliga "första hjälpen" av brännskador som innebär att skrapa av allt brännt skinn, tvätta hårt och skrubba länge med desinfektionsmedel och naturligtvis utan någon form av smärtlindring. Kvinnan var halvt medvetslös av smärta och en stor del av hennes brända hudlager låg numera på golvet i små oordnade högar. "ÄR DU TRÖTT??????" skrek sköterskan i hennes öra när hon inte reagerade på tilltal. Efter lite skakande och skrikande hjälptes några sköterskor åt att slita henne upp i sittande ställning och sedan fick hennes anhöriga försöka ta henne ut i väntrummet igen.
(jämför gärna med Sverige där alla gravt brännskadade blir först nedsövda och sedan direkt flygs till specialistbrännskadeenhet.) Sedan var det dags för vår kille att ta plats på britsen där han skulle spendera natten.
Den manlige sköterskan kom än en gång och pratade med oss, denna gång för att informera att "det här har vi inte just nu så ni får åka på ett apotek och köpa".
Så vi fick pallra oss till ett apotek och väl där insåg vi att vi köpte IV-nålar. Att det var vad som var slut.
Vi återvände till sjukhuset och då skulle de sätta nål på grabben. Fortfarande var det den manliga sköterskan och han var lika dålig på det som man hade kunnat förvänta sig. För er som vet hur man sätter nål så kan vi berätta att; ja, han återanvände en nål flera gånger, till flera kärl. Och ja, han drog ut nålen för att sedan trycka in den igen. Många gånger. Och grabben tyckte det gjorde ONT och vi tänkte onda tankar som involverade våld, knytnävsslag och vissa manliga sjuksköterskor.
Tillslut fick de dock en nål på plats och killen kunde få sina mediciner.
Så här såg det ut:
Det här är från kliniken där killen var tidigare idag.
Den manliga sjuksköterskan tar blodtrycken på sjuklingen.
"Akutmottagningen" där patienter väntar på att få vård.
Akutrummet där sjuklingen sover i natt.
Sjuklingen på plats i akutrummet.
Veckans sjukdom...
...på gatan är: sepsis (blodförgiftning.)
Efter en natt på klinik så skrevs grabben ut med mediciner.
Eftersom vi nu har en expert (sjuksköterska) i huset så kan vi nu få reda på en hel del om diverse sjukdomar, bland annat att "hade det varit i Sverige hade han varit blivit inlagd åtminstone tre veckor".
sjukling nummer tre
Den firar man till minne av att Etiopien besegrade italienarna som försökte invadera landet och därmed lyckades Etiopien med något som inget annat afrikanskt land gjorde: att undvika kolonialisering.
Vi har dock inte hunnit fira denna dag något utan istället begav vi oss tidigt på morgonen till kliniken för att se hur det gick för sjukling nummer tre.
Det positiva för dagen var dock att provresultaten visade att grabben inte hade borrelia, däremot en allvarlig lunginflammation och ett blodtryck på 70/40 (som sedan "steg" till 80/50).
Nu har grabben blivit utskriven och ska de följande fem dagarna infinna sig på kliniken morgon och kväll för att få injektion av antibiotika.
Nu håller vi tummarna för att vår lilla "epidemi" är över.
borrelia-epidemin är här
Och nu har det hänt.
Det är epidemi.
Ännu en kille låg sjuk (sjukling nummer tre) och han skickades omedelbart på klinik och vi har fått besked att han måste stanna där över natten, även han.
Nu har det blivit epidemi och imorgon bitti ska vi till kliniken och sedan på gatan igen, för att dela ut tvålar till alla att kunna tvätta sina kläder. Ett desperat försök att försöka stoppa något som förmodligen kommer att stiga långt ovanför våra huvuden väldigt snart.
nya kläder, igen
Även sjukling nummer två har fått order att bränna sina gamla kläder och istället fått de här, plus ett par platstofflor så han inte ska springa barfota.
I eftermiddag ska vi träffa honom igen för att se hur det går för honom och se till så att han får i sig mat och medicinerna.
Den har grabben har bott på gatan i mer än sju år och känt till oss sedan drygt två år tillbaka, men har aldrig visat sig för oss tidigare. "Jag tyckte att det var så många som pratade med er så jag ville inte störa".
sjukling nummer två
Vi trodde inte att han skulle vara på benen än på ett par dagar så vi hade en plan om hur vi skulle försöka få doktorn att skriva ett "referal letter" till ett sjukhus så att han skulle få vara inlagd ett par dagar.
Gatukillar är dock helt otroliga, inte veklingar som vissa andra (ex. Erika) som däckar av en töntig förkylning.
I morse var det en helt ny kille där på kliniken, han satt upp och pratade med en sköterska och var hur pigg som helst.
På tolv timmar hade han gått från att vara nära döden till att se tämligen frisk ut.
Så det blev inte att försöka få honom på sjukhus utan istället är han nu utskriven från kliniken och har börjat ta mediciner i tablettform istället.
Så här mycket kostade det att rädda hans liv (i SEK):
Läkarbesök 8 kronor
Provtagning 90 kronor
Taxiresor ("ambulans") 12x3 = 36 kronor
Mediciner 300 kronor
Totalt: 434 kronor
nya kläder
Sjukling nr ett får sina mediciner, lite mat samt en plats att sova på för natten. Samt order att duscha och bränna sina gamla kläder (eftersom de borrelia-bärande lössen sitter på kläderna).
Och så får han en omgång nya kläder.
Kläder som en vänlig själ skickat hit från Sverige.
på kliniken
På kliniken så läkarundersöks båda grabbarna och de får lämna prover.
Sedan får vi beskedet att "kom tillbaka om två timmar" så får ni veta provresultaten.
Vi skickar tillbaka grabbarna "hem" med taxi, eftersom etiopisk sjukvård inte har något som heter "akutmottagning" eller "prioritera de sjukaste först" så finns ingen möjlighet att åtminstone sjukling nr 2 får stanna där.
Efter två timmar så åker vi tillbaka till kliniken för att ta emot provsvaren. Sjukling nr ett är i relativt bra skick så han får mediciner utskrivna och ska sedan på återbesök om en vecka. Sjukling nr 2 är så dålig att han inte kan börja äta medicinerna innan doktorn fått upp blodtrycket. Så doktorn beordrar oss att komma tillbaka med grabben för att han ska få näringsdropp och andra grejer.
Så grabben, som nu börjar vara rejält sliten, får än en gång åka "ambulans" till kliniken (cirka fem minuters bilfärd) och otroligt nog så börjar de hjälpa honom inom tio minuter efter att vi kommit.
Det är ganska mycket folk i klinikens väntrum och när vi kommer bärandes på en sko-lös gatukille hängandes mellan oss så är det många som blir engagerade och vill hjälpa till.
Grabben får en säng på klinikens lilla "akutrum" och där börjar sedan kampen att försöka sätta nål på honom och få igång droppet. Eftersom han är helt uttorkad så tar det ett tag.
Han får också gång på gång panikattacker och kippar efter luft, då långt gången borrelia kan påverka andningen.
Till slut är dock droppet igång och en vänlig kvinna som noterat vad som hänt kommer och erbjuder sig att gå och köpa mat åt honom vilket hon också gör. För sina egna pengar, för att hon vill hjälpa till.
Sedan somnar grabben och läkaren övertalas (av vissa ihärdiga) att han ska få stanna hela natten, vilket de annars inte brukar tillåta. Men läkaren är också en vänlig människa och han accepterar det utan problem.
nummer två
Så igår (lördag) när han skulle på återbesök till kliniken så var han sjuk igen och orkade inte gå någonstans.
Eftersom vi ändå skulle in till stan så åkte vi om där för att se hur det var med grabben.
Då kläckte en av grabbarna ur sig att "det finns ju en till som är sjuk och det är nog samma sjukdom".
[Den variant på borrelia/relapsing fever som de får är den som sprids via löss och eftersom de bytlånar kläder och filtar mellan varandra, samt sover väldigt tätt i hop så är det stor risk att de smittar varandra.]
Hur länge har han varit sjuk då?
En vecka.
Varför har ni inte sagt något tidigare???
- neej, alltså, han ville inte störa er.
När vi kommer till sjuka killen nr 2 så finns det inga andra alternativ än att fixa "ambulans" (kontrakts-taxi) och få honom till klinik. Han har inte ätit på en vecka, är alldeles gulblek och har skyhög feber, kan inte stå på benen och kommer inte att klara många timmar till.
Dagens sjukdom: relapsing fever
Killen hade varit sjuk i tre dagar i hög feber, ledvärk och illamående fick vi veta idag. Erfarenheten har lärt oss att det finns vissa saker (symtom) som inte är så farliga, typ förkylningar, muskelsträckningar och blåmärken, och så finns det vissa saker som allt som oftast brukar vara mer allvarliga.
Den här grabben hade hög feber som kom i intervaller men mådde ganska bra just när vi hälsade på honom.
Vi skickade honom direkt till en klinik dock, eftersom väldigt febriga gatukillar ofta betyder malaria, tyfoid feber, tyfus eller borrelia.
Den här grabben hade en variant av Relapsing Fever (Borrelia) och blev inlagd på sjukhus för behandlig.
---
Förr i världen så spenderade vi mycket tid på kliniker och sjukhus, när de blev sjuka. Nu har vi en ny arbetsmetod som går ut på att "ge ansvar och låt dem växa" istället för att vi ska springa före, under och efter.
Idag var det en av den sjuka killens kompisar som fick ansvar att agera "sköterska" och följa killen till klinik. (Det finns flera kliniker väldigt nära där de bor.)
Kompisen har tidigare brännt sin skepp och varit på vår "svarta lista" vilket innebär att han inte fått fråga oss om någoting (typ pengar, kläder, mat) i två månader då han missbrukade förtroendet vi gav honom.
Efter att ha pratat om det med honom och han har erkänt vad han gjorde och varför så var det nu dags att ge honom en ny chans att visa att han går att lita på.
Så killen fick ansvar över pengarna (cirka sjuttio kronor), ansvar för att hålla reda på kvitto och eventuella pengar som blev över.
Han blev väldigt nervös - tänk om han inte skulle klara det - och bad att "kan inte ni följa med?". Vi svarade att tyvärr har vi inte tid med det, men du får ringa om det är något.
Efter två timmar ringde doktorn i egen hög person på uppdrag av denna kille. Hur han lyckades med det har vi ingen aning, det hör inte till vanligheterna att doktorerna gör det.
Men han ville visa att han var seriös och att han verkligen försökte klara av uppgiften han hade fått.
Det är en mycket bra metod att få gatukillar att växa, att ge dem utmaningar - tillräckligt svåra att det kräver en insats, men inte för svåra att de blir omöjliga. De som är redo för det klarar det i nio fall av tio och växer då en decimeter.
Det dröjer dock några månader innan det blir aktuellt, eftersom vi först måste lära känna dem och ta reda på hur mycket de är beroende och av vad.
En vanlig kväll på sjukstugan
En gatukille har Tuberkulos.
En gatu-nykomling har en gammal skottskada som gjort honom handikappad och är i stan för att fixa stödskenor för benen samt specialskor, så att han kan röra sig någorlunda. Han hade dock inte pengar nog, det fattades två hundra kronor för att han skulle ha råd att lösa ut skenorna och sedan åka hem igen. Så nu bodde han på gatan tillfälligt.
Hans gamla skottskada såg ut som om någon icke kirurg-utbildad hade opererat honom, förmodligen för att det "tagit ganska bra" det där skottet.
En kille har just varit till doktorn och fått utskrivet starka mediciner för sina magproblem (amöba-grejer) och nu var problemet att han inte kunde äta medicinerna eftersom han inte fick tag i någon mat att äta.
En kille med grava, nykomna hörselproblem.
Kvällens positiva grej:
En kille hade varit och tagit ett HIV-test och det hade visat negativt.
så kan det låta
Därför brukar vi försöka att träffa grabbarna enskilt ibland (oftast på lördagar), gå på ett kafé, bjuda dem på mat och så får de prata, prata, prata. Ostört och sedan får de all uppmärksamhet till skillnad från när vi är ute på gatan då alla vill prata och det blir ofta inte mer än en kvart till varje person.
Ikväll var det särskilt en kille som var i behov av att få lite egen-tid med de gamla rävarna (oss).
Så här lät samtalet:
- [gatukille] nu är jag less, less, less. Nu måste det hända något. Har ni inte kommit med ett lösning på problemet till på onsdag så skiter jag i allt.
- [gamrävarna(vi)] Onsdag är imorgon. Hur ska vi hinna lösa något till imorgon?
- eeh. jaja. torsdag, då.
- Vi gör så här, att vi ses på lördag klockan halv två och så får vi prata igenom allt ordentligt.
- PÅ LÖRDAG... Då är jag död. Oh aldrig att jag väntar så länge!
- Vi har inte tid innan dess, så vi tar det på lördag.
- Då ska ni ha lösning på problemet.
- Vi kommer nog inte att lösa något innan lördag, men då kan vi prata igenom allt och du får förklara och berätta allt.
- Neeej. Jag orkar inte vänta till lördag.
- Jo, vi ses här halv två på lördag!
[nu kommer våran buss och vi ska säga hejdå]
- okej, vi ses på lördag. och förresten... jag tycker om er!
samhällets attityder
Idag åkte vi på en bokaffär för att handla lite material. Expediten intervjuade oss under tiden vi väntade på att få betala.
När han fick höra att vi jobbar med de som bor på gatan sa han med sarkstiskt ton:
"Tror ni verkligen att det ger något att försöka hjälpa dem?"
(I sådana lägen är det tur att vi är klena och muskellösa.)
Det är tyvärr den attityden många har mot dem som bor på gatan, att "de får skylla sig själva" samt att "de kan inte förändras".
Det kommer dock att låta annorlunda i framtiden, när den nya premiärministern avslöjar att han tidigare bott på gatan.
tillfällig gatukille
Ikväll på gatan kom en av grabbarna och ville ha ett "snack". Det vill de alltid; ha enskilda samtal och oftast gäller det något problem.
Denna gång var det dock inte hans egna problem utan han var budbärare, då killen det gällde inte kände oss sedan tidigare.
Anledningen var att han behövde hjälp. För tjugo dagar sedan hade han kommit in till Addis Abeba då han jobbar som "lastare" på Isuzu-lastbil och hade blivit lämnad kvar i stan då chauffören stuckit tillbaka utan honom.
Han var 19 år gammal och hade sin familj i Gondar [en stad i Etiopien] och normalt sett bor han med dem men nu hade han alltså varit gatukille i tjugo dagar.
Han hade därmed ett väldigt enkelt problem jämfört med de flesta andra. 70 birr kostar en bussbiljett hem och det var det han ville ha hjälp med.
Så imorgon avslutar han sin tre veckor långa vistelse på gatan och återvänder hem.
Men så enkelt är det tyvärr för många att hamna på gatan. Den här grabben hade tur milt sagt.
Killen som hade varit hans budbärare avslutade sedan konversationen med:
"och förresten, jag skulle vilja göra ett HIV-test".