streetlight

Det blir svårare och svårare för "Svensson-etiopiern" (som den längre av oss brukar kalla det). Liksom överallt i världen så höjs priserna ständigt men lönerna följer inte alls med i samma takt.
Särskilt svårt har det blivit i och med att priserna på teff-mjölet stigit så mycket. Teff-mjölet är det man bakar injeran av och är basmaten som används dagligen i princip i alla hushåll.

Här i Etiopien är det väldigt hög arbetslöshet.
Vår 19-åriga hushållerska till exempel, försörjer hela sin familj med sitt arbete eftersom ingen annan i hennes familj har ett arbete just nu.
Många av hennes grannar har det likadant och många familjer har nu fått skära ned på matintaget och äta bara en eller två gånger per dag för att man inte har råd att äta oftare. Och ofta blir maten injera med bara lite lök, olja och berberi [krydda], dvs väldigt näringsfattig. Injeran i sig är bra bukfylla (man är mätt länge), men har inte mycket energi utan mest fibrer och järn.

Ett annat stort problem blir att när man måste skära ned på utgifterna och inte har mycket att röra sig med från början, då kommer "nedskärningar" som att barnen måste sluta gå i skolan för att det blir för tungt ekonomiskt att ordna skoluniform och köpa skrivhäften, samt att barnen måste ha skor i skolan.
Skrivhäften kostar 2 birr styck.(1,50 SEK) och ett par skor kan man få för mellan 50-100 birr.

När barnen inte får gå i skola mer än tre-fyra årskurser, så blir det inte bara problem för dem själva utan det påverkar hela samhället när så många saknar utbildning.
En ond cirkel minst sagt.

En stor anledning (bortsett från en rad politiska faktorer) till att Etiopien inte utvecklas så fort som det skulle kunna, är att så många människor måste ägna all sin energi åt att bokstavligen försöka överleva att allt annat kommer i andra hand.

Igår kväll var det till slut dags för nyårsafton, millenieskiftet.

År 1999 skulle bli år 2000 och Addis var täckt av federala poliser var femte meter runt om hela stan.

Vi och och "våra" grabbar från huset skulle tillsammans ta oss till andra änden av stan för att vara med på ett stort firande av det nya året med fem tusen deltagare.

Det gick inte så fort att ta sig fram eftersom de stängt av vägar hit och dit och man fick inte röra sig som man ville, men till slut kom vi fram dit vi skulle.

Själva nyårsafton var inte så märkvärdig ur våra ögon, men det var en bra kväll och särskilt roligt att få göra något skojigt med grabbarna för en gångs skull. I vanliga fall är vi mest seriösa morsorna som jagar på om matlagning, skoldokument och allt annat som man måste hålla reda på.

Sedan idag så bjöd de hem oss hem till dem och där slaktades ett får som stektes och blev nyårslunch.

I morse gjorde vi en rätt så lång utflykt.
Några av "våra" kottar har nämligen varit i kontakt med den nya organisationen som vi nämt tidigare, den som hjälper dem genom att skicka hem dem till sina familjer. De började bara nu för ett par veckor sedan för att försöka hjälpa gatubarn undan milleniets alla problem.

Vägen dit var en aning längre än beräknat då det visade sig att vi skulle ut ur stan och till en helt ny stadsdel, Alem Bank, som nu under regnperioden är mest en enda jättelerpöl med hur mycket folk som helst.
Hur som helst så hade vi med oss en kompis som skulle agera lite vägvisare och lite tolk och det visade sig vara en mycket god idé. Utan honom hade vi nog behövt en dag till för att hitta stället.
Väl där och när vi fick träffa dem så var vi hur blödiga som helst. Värst (eller bäst) var att vi äntligen fick träffa våran "Uffe" igen. En elvaårig kille som vi lärde känna före jul ifjol och som varit försvunnen för oss sedan februari ungefär. Han har en särskilt plats i våra klena hjärtan så det var ett mirakel att få krama om honom idag och se att han fortfarande lever och att han mår bra.
(Han heter inte Uffe om någon trodde det, utan som alla andra gatukillar har de flera smeknamn och vi brukar inte vara sämre än att vi också ger dem namn. Hur det blev just Uffe har vi inte riktigt någon aning om.)
Dessa killar vi träffade idag är de flesta ur gänget vi känt sedan ett år tillbaka och de är alltså de killar som vi var tvugna att välja bort i våras, de som inte fick plats i huset. Det kan ni ju ana att det finns en hel del ångest i ett sådant beslut och att det därför blir mycket blandade känslor att träffa dem.

De är dock mycket mer förstående än vad man någonsin skulle kunna förvänta sig och att få träffa dem idag var helt fantastisk. De har ständigt varit i våra huvuden denna sommar, då det är svårt att inte oroa sig för dem när de är på gatan och det regnar både vatten och poliser nästan.

Här nedan är några bilder från förmiddagen;









Hela gänget samlat. Vi var inte överrens om vi skulle föreställa Arsenal eller Manchester United, vilket är den ständiga diskussionen. För diplomatins skull så är Josse ett troget Manchester-fan och Erika sviker inte Arsenal om inte nöden kräver det.



Josse och Seyom. Detta är den omtalade "malariakillen" som hade ett besvärligt bensår hela våren. Nu är det dock läkt.




Här är han, Uffe.



Josse tillsammans med Samuel, Yohannes och Uffe.

Imorgon bitti sätter de sig på bussen och åker tillbaka till sina hemorter.