HIV
Barnen/Ungdomarna på Rest Center är indelade i tre grupper och de är mellan 15-20 st i varje grupp. Grupp 1 är barn mellan 10-15 år, grupp 2 och 3 är ungdomar mellan 15-20 år. Måndagar, tisdagar och torsdagar har grupperna olika tider de kommer för undervisning medan onsdagar och fredagar träffas de i helgrupp, ibland för filmvisning och ibland, som igår, för "Tena temhert" som betyder Hälsa och mer specifikt handlar det mest om hygien, HIV/AIDS, family planning och sex & samlevnad.
Igår var det de tre sistnämnda som stod på schemat och vi hade delat upp så yngsta gruppen fick anpassad undervisning och vi hade grupp 2 och 3.
Eftersom vi arbetar i en kristen organisation så blir det lite... intressant.
Den vanligaste som används inom HIV/AIDS förebyggande är ABC-principen, som står för Abstain (Avhållsamhet), Be faithful (Trohet), Condom (kondom). Att man ska praktisera någon av de tre alternativen för att inte bli smittad av HIV.
Miljön och tillvaron på gatan är tuff och det är mycket grupptryck, mycket alkohol och andra "starkvaror", mycket HIV, mycket våldtäkter, etc etc.
Det avlöjas inte minst när de får skriva sina anonyma frågor på lappar och lämna in.
Så undervisningen måste utgå från deras verklighet och tillvaro om det ska ha någon effekt. Vilket blir lite spännande när en del gärna vill framhålla endast "Abstain"-alternativet.
En diskussion med en av lärarna innan lektionen var att "kondomutdelning vore att uppmuntra dem till att ha sex" och han tyckte att det inte skulle delas ut några kondomer alls.
Efter lite diskuterande enades vi om en kompromiss; att vi inte skulle dela ut kondomer till alla utan att de som ville ha fick själva välja om de skulle ta.
Det tog 30 sekunder så var lådan tom.
Det är en svår balansgång, som med det mesta, men än visar statistiken att trots att många nu har stor medvetenhet om HIV och familjeplanering så sjukner inte siffrorna. Så vi undervisar om det, talar om det personliga ansvaret men måste också ge dem möjlighet att tills det att de är redo att förändra sitt beteende så kan de åtminstone skydda sig själva och den andre.
Vi vill inte vara arbetslös om tjugo år för att alla har dött i AIDS utan för att alla har lämnat gatan och börjat förändra Etiopien.
bombnedslag
Efter en intensiv vecka som inneburit fyra amharinja lektioner varje förmiddag, undervisning på Rest Center varje eftermiddag, besök på gatan samt flytt från transit-lägehet nr 1, till transit-lägenhet nr 2 och sedan sent på torsdagskvällen fick vi tillslut bära in alla grejer till vår Riktiga Lägenhet så är vi rätt nöjda att det är lördag och "relativt ledig dag".
Så nu bor vi där vi ska bo och det ser ut som om vårt yrke är att provspränga bomber hemifrån.
Kom ihåg vår nya postadress om du ska skicka något:
Josefine Lindgren / Erika Landin
NLM
PO Box 5540
Addis Ababa
Ethiopia
Så kommer det att bli
Och vi talar om det för alla grupper vi undervisar. Vi har talat om det för alla grupper vi tidigare undervisat. Vi kommer att fortsätta tala om det för alla kommande grupper:
Att om 10-20 år så kommer Etiopiens premiärminister att vara en f.d. gatukille eller gatutjej.
se tillbaka för att kunna gå framåt
I fyra veckor till är det intensivträning av amharinja hela förmiddagarna. Våra klent byggda hjärnor är en aning överhettade när klockan slår 12 och de fyra lektionerna är över.
Då bär det direkt hem för lunch och sedan åker vi på Rest Center.
Idag var det undervisning om "Vad behöver en människa och hur påverkas man om man inte har det man behöver". Detta för att förklara att en människa är inte bara det man ser utifrån och att det ofta finns orsaker till varför människor beter sig som de gör.
Eller på ren svenska: man påverkas av att växa upp på gatan, inte ha föräldrar eller annan trygghet, inte få kravlös kärlek etc.
Syftet var att lägga upp bollen för morgondagen och få dem att börja reflektera lite över sina egna liv.
Imorgon ska de få redovisa sin "hemläxa" genom att rita, måla och berätta om sina liv och vad de har varit med om.
nu har vi tänkt färdigt
Vi har fått en salig blandning av synpunkter och förslag på inlägget nedan. Tack!
Efter en hel del funderande och dryftande så har vi bestämt oss att inte genomföra förslaget än utan först pröva ett annat förslag vi fick; att göra mer reklam för vårt personliga bankkonto/sponsring.
Så det innebär ingen förändring, utan så här fortsätter det att se ut:
Pengarna som kommer in till bankgiro nr 5925-0795 går till arbetet, till att skapa möjligheter för de som bor på gatan
Och personlig sponsring till oss görs på bankkonto nr 8420-2,903 200 074-8 (Swedbank)
Vad tycker ni?
Som rubriken avslöjar så skulle vi vilja ha er åsikt gällande detta:
Vi samlar in pengar till två ändamål; oss själva samt vårt arbete.
Det har vi delat upp genom att bankgirot (5925-0795) går till arbetet och att vi har ett (annat) gemensamt bankkonto där vi tar emot personlig sponsring.
Vi arbetar helt utan lön men vi kommer inte ifrån utgifterna (!) trots att vi saknar inkomster. Detta gör att vi behöver betala hyra, äta mat och så vidare.
Det går inte så bra för oss att få in pengar till oss själva, kanske främst för att vi inte gjort så mycket reklam för det. Vi trivs inte så bra med att tigga pengar. I snitt får vi in ungefär 3500 kronor varje månad på vårt sponsorkonto. Det är pengar som försvinner fort, dels för att hyrorna i Addis ökat drastiskt de senaste åren (för vår förra lägenhet betalade vi 2600 birr förra året, nu när vi lämnade den låg hyran på 6500 birr) och dels för att det är svårt att neka att hjälpa exempelvis någon som är sjuk och behöver läkarvård. Så vi använder en hel del pengar på sånt. Anledningen till att det går "runt" är för att vi sparar in på det mesta vi kan samt att vi delar lägenhet med en tjej som har lön.
Vi har tidigare fått förslag om att vi borde slå ihop våra två insamlingar och ha allt på ett ställe. Detta främst för att få någon stabilitet i vår privata ekonomi. Nu har vi börjat fundera om det kanske vore en bra idé.
Det skulle i praktiken innebära:
- att vi samlade in både pengar till oss själva och till arbetet via bankgirot
- att vi skulle ta ut en bestämd summa varje månad, en form av "lön", från bankgirot och på så vis få en stabilare tillvaro som gick att planera lite bättre.
Men först skulle vi vilja ha era åsikter och synpunkter! Vad tycker ni?
(Om du inte vill kommentera här så går det också bra att maila dina synpunkter: streetlight.aa@gmail.com)
oändligt
Gatukillar är fantastiska, deras tillvaro något helt annat.
En man bor på gatan tillsammans med sin sju-årige son. Eftersom deras situation inte kan beskrivas som något annat än ohållbar så framförde han ikväll tre förslag varav ett av dem var "att ni tar hand om pojken".
En 18-årig tjej bor på gatan tillsammans med sin tremånaders-baby. "Kan inte ni ta hand om pojken?" frågade hon häromdagen.
En ung pojke har stegvis förlorat sin hörsel helt, gått från att ha varit normalhörande till döv. Kan ni hjälpa mig? frågade han.
Telefonen ringer. "hej, min kompis har blivit påkörd av en bil. Ni är de enda vi har att vända oss till. Kan ni hjälpa honom?"
"jag måste få ett jobb, jag behöver ett jobb. jag måste bort härifrån [från gatan]. hjälp mig"
Vid närvarokollen inför lektionen på Rest Center: Var är "Aweqe"? Någon av hans vänner svarar: Polisen var ute i natt så de tog honom till häktet.
Det är samma historier varje dag, varje vecka. Det är bara nya personer med samma problem.
litet blir stort
En del har lätt att fastna i "offerposition" och förväntar sig gärna att andra ska ordna förändring åt dem. Andra är kreativa och konstruktiva. Utnyttjar minsta möjlighet för att komma någon vart.
Ett sådant exempel är Getah som i höstas fick hjälp till att starta det som kallas "small scale business". Han började jobba som tidningsförsäljare.
Small Scale Business fungerar inte som hjälp för alla, det är väldigt lätt att det går bra de första veckorna men sedan "råkar" de göra slut på alla pengar och så är de tillbaka på ruta ett igen. Därför försöker vi alltid hitta andra lösningar i första hand, men just med Getah så blev det så att han fick göra ett försök.
Och för honom har det gått riktigt bra.
Så bra att han nu jobbat sig upp och har fått en livssituation där han har egen bostad och försörjer sig själv.
Han ringde förra veckan och ville bjuda oss på lunch.
Hans startkapital var femhundra birr (ungefär 450 kronor).
gällande den nya lagen...
... så verkar det som att den inte kommer att påverka WSG (HCE) och om vi inte bjuder in poliser till våra lektioner om demokrati och samhällsansvar (de är roligare än vad de låter!) så ska det nog inte vara ett problem.
på skolbänken
Sedan förra måndagen är vi nu "elever".
Vi ska plugga amharinja på halvtid ett tag framöver, exakt hur lång tid det blir beror på hur mycket jobb vi kan delegera och hur länge vi har råd att betala skolavgiften.
Anledningen är för att man aldrig kan kunna för mycket och eftersom det är det språk vi använder i jobbet så är det en fördel ju bättre man är på det. (Ungefär 1% av gatukillarna kan engelska, enligt vår egen "forskning"). Det är lite svårt att slita sig från jobbet men vi motiverar det för oss själva med "långsiktigt tänkande".
Ålder tar ut sin rätt...
Tiden går fort. Väldigt nyss var vi två blåögda tjugotvå-åringar som åkte till Etiopien och skulle stanna där i 6 månader och sedan fortsätta med våra liv i Sverige. Dessa 6 månader har passerat många gånger om och det innebär att Josse idag kliver in i livet som 27-åring, med tillhörande ålderskris.
Josse och Gennet. Gennet är vår hushållerska och är yngre än oss, vilket innebär att hon har minnet kvar. Det är hon som ser till att vi äter, sover, har rena kläder och sköter oss snyggt. 
Första bilden på 27-åringen. 
Födelsedagsfika med äppelkaka deluxe. Äppelkakan är lättsockrad eftersom åldern gör att Josse blivit lite känslig för socker.
Josses ålderskris har smittat av sig, och i förebyggande syfte blev det därför hårfärgning för Erikas del.
Flyttlasset går
Förra lördagen var det dags för oss att flytta. 
Många var det som jobbade hårt med att packa och bära...
...en del andra hittade viktig sysselsättning som hon motiverade med ord som "arbetsledare" och "pappa skulle vara stolt över mig om han såg mig nu"...
...till slut blev dock lägenheten tom... 
...och vi vinkade farväl till det som varit vårt hem i drygt ett och ett halvt år!
Ny lag i Etiopien
Den lagen innebär bland annat att det blir förbjudet både för alla internationella organsiationer samt de inhemska organisationer som får mer än 10% av sin finansiering från utometiopiska håll att arbeta med:
¤ demokrati och mänskliga rättigheter
¤ arbeta för jämställdhet mellan olika folkslag, religioner eller kön
¤ arbeta för barns och/eller handikappades rättigheter
¤ arbeta för rättvisa ("criminal justice issues")
Officiellt är detta för att ordna upp i "organisationsdjungeln" i Etiopien, för att få en större överblick och koll på läget. Verkligheten tycks dock snarare vara att de inte vill ha internationella organisationer som "lägger sig i" inför valet nästa år.
Eftersom i princip alla organisationer får mestadelen av sitt finansiella stöd från internationellt håll så är det stor risk att lagen kommer att påverka många organisationers arbete, främst de som inriktat sig på mänskliga rättigheter.
Hur det blir i praktiken återstår att se, men vad säger ni?
Det luktar diktatur lång väg.
Läs mer här och här.
juldag i fängelset
Idag har vi varit till fängelset på besök.
Det gick "räser-fort" att ta sig dit eftersom det är juldagen och alla är hemma med sina familjer, alla affärer är stängda och nästan ingen trafik. Idag tog det en timma enkel väg jämfört med två timmar förra veckan :-)
Och nu är det glassigt värre att hälsa på honom.
Zon 4 har en egen besöksavdelning så istället för att trängas med cirka tusen andra som ska besöka sina familjemedlemmar i fängelset så var det ett trettiotal gäster som hälsade på i Zon 4.
Ingen av poliserna anmärkte överhuvudtaget att vi var utlänningar, utan de är bara fascinerande av vår fantastiska (!?) amharinja och tycker det är roligt att prata med utlänningarna.
Och grabben mår bra, han har "fettat" på sig och vi fick ett bra samtal med honom.
Han har haft mycket tid på sig att fundera över sin tillvaro och vad han vill med sitt liv.
Cirka åtta månader återstår innan han är fri igen.
Tillsammans
Vi är van vid det nu, jämfört med första året vi var här.
Men vissa saker kan man aldrig vänja sig vid.
Särskilt inte tanken på alla resurser som går till spillo, som aldrig används. Vetskapen att de helt enkelt saknar möjligheter att kunna göra något åt sin situation.
Vetskapen att de tusen människor vi träffade igår bara är en droppe i havet.
Våra liv har sitt syfte där någonstans.
Att skapa vägar att fler ska få möjligheter. Kunskap. Hitta sina styrkor och fokusera på dem.
Vår största dröm att involvera fler och fler människor, hitta ett sätt där etiopier som har det bättre kan dela med sig till etiopier som har det sämre. Hitta ännu bättre vägar där människor hemma i Sverige som gärna vill dela med sig, ge andra människor en chans, kan göra det på ett konstruktivt och upplyftande sätt. Att gå bortom att det enbart handlar om pengar. Det handlar mycket om pengar, inte som mål men som medel kan de göra mycket. Men det handlar också om annat.
Odd, heter en norsk journalist som för tio år sedan kom i kontakt med WSG för första gången. Sedan dess har han stöttat organisationen både genom att göra en dokumentärfilm om arbetet men också ekonomiskt genom att han startat en stödförening för WSG i Norge. Just nu finns han här på besök ett par veckor och han var med på julfesten igår. Han blev ombedd att hålla ett litet tal för alla som var där och han avslutade det med att önska God Jul från alla de människor i Sverige, Norge och Danmark som bryr sig om dem. Han bemöttes med applåder som aldrig ville ta slut, visslingar och jubel. För dem som var där betydde det mycket att höra att det finns många människor i kalla länder långt härifrån som faktiskt bryr sig och engagerar sig i deras situation. Det gav dem hopp.
Att skriva här och försöka förklara situationen och förklara hur människors liv ser ut är otroligt svårt. Vi vill berätta hur det är, men vi vill inte spä på bilden om "stackars barn i Afrika" och vi vill inte få det att låta som att Etiopien är ett viljelöst offer där allt är eländigt och hopplöst.
Mycket är otroligt svårt och människor lever under fruktansvärda förhållanden många gånger.
Men de har också så mycket som är bra.
Det finns så mycket som går att göra till det bättre om vi alla fokuserar på styrkor och möjligheter, istället för problem och allt som kan se omöjligt ut (men inte är det). Och om vi alla tar vårt ansvar och drar vårt strå till stacken.
Det är vår värld, vår gemensamma värld.
Vi har alla ett ansvar för den.
Därför vill vi uppmana var och en av er att ta det ansvaret. Att på det sätt som du finner bäst bidra till att ge människor möjligheter. Vi vill vara ett alternativ att kunna göra det och vi är tacksamma de gånger vi får vara i den funktionen.
Oavsett på vilket sätt du vill hjälpa till - det viktiga är att vi alla bidrar med det vi kan bidra med, vare sig det är tid, pengar, kläder, böner eller vad det än må vara. Handla rättvisemärkt, sätt in pengar på vårt bankgiro eller till något annat som ligger dig varmt om hjärtat, ta reda på mer om vad som händer i världen, sätt dig in i människors situation och ställ dig frågan "Vad kan jag göra?". Fokusera inte på var du bor, vad du inte kan eller inte har; utan frågan är Vad kan jag göra?
Du har en möjlighet att kunna göra skillnad i människors liv. Det är en fantastisk gåva som ger ringar på vattnet och påverkar mer än du tror.
Nedskärningar med konsekvenser
Det blir svårare och svårare för "Svensson-etiopiern" (som den längre av oss brukar kalla det). Liksom överallt i världen så höjs priserna ständigt men lönerna följer inte alls med i samma takt.
Särskilt svårt har det blivit i och med att priserna på teff-mjölet stigit så mycket. Teff-mjölet är det man bakar injeran av och är basmaten som används dagligen i princip i alla hushåll.
Här i Etiopien är det väldigt hög arbetslöshet.
Vår 19-åriga hushållerska till exempel, försörjer hela sin familj med sitt arbete eftersom ingen annan i hennes familj har ett arbete just nu.
Många av hennes grannar har det likadant och många familjer har nu fått skära ned på matintaget och äta bara en eller två gånger per dag för att man inte har råd att äta oftare. Och ofta blir maten injera med bara lite lök, olja och berberi [krydda], dvs väldigt näringsfattig. Injeran i sig är bra bukfylla (man är mätt länge), men har inte mycket energi utan mest fibrer och järn.
Ett annat stort problem blir att när man måste skära ned på utgifterna och inte har mycket att röra sig med från början, då kommer "nedskärningar" som att barnen måste sluta gå i skolan för att det blir för tungt ekonomiskt att ordna skoluniform och köpa skrivhäften, samt att barnen måste ha skor i skolan.
Skrivhäften kostar 2 birr styck.(1,50 SEK) och ett par skor kan man få för mellan 50-100 birr.
När barnen inte får gå i skola mer än tre-fyra årskurser, så blir det inte bara problem för dem själva utan det påverkar hela samhället när så många saknar utbildning.
En ond cirkel minst sagt.
En stor anledning (bortsett från en rad politiska faktorer) till att Etiopien inte utvecklas så fort som det skulle kunna, är att så många människor måste ägna all sin energi åt att bokstavligen försöka överleva att allt annat kommer i andra hand.
garderobsrensning
I veckan är det som ni kanske märkt julveckan här i Etiopien. Det gör att vi är lediga idag och imorgon. Så imorgon blir det besök i fängelse för att ge grabben lite julmat (det är inte sill och potatis dock utan "käywott" eller "dorowott" som gäller) samt att vi har en hel del att packa ihop inför lördagens flytt. I fyra år har vi dragit hit grejer, men aldrig tagit något härifrån så det har hunnit bli en hel del tjoller, böcker och annat i lådor och skåp.
Vi har börjat med att rensa ur våra garderober, sånt som inte har använts på ett tag och vi och Ruth lyckades fylla en hel tunna med kläder. Tillsammans med de klädlådor vi just fått från Sverige blir det en hel del kläder till Rest Center.
Ny postadress!
De senaste åren har vi haft en lägenhet på Svenska Missionens område, men efter årsskiftet så är inte svenska missionen längre utan har överlämnats till etiopiska systerkyrkan. Och på lördag lämnar vi området och flyttar till en annan stadsdel. Vi och Rutan har fått tag på en lägenhet på Norska Missionen.
Detta innebär att från och med nu så gäller en annan adress om ni vill skicka kläder eller annat till oss:
Josefine Lindgren
PO Box 5540
Addis Ababa
ETHIOPIA
Det är ingen fara om du skulle ha skickat iväg någon till oss nyligen till den gamla adressen, vi kommer att få tag på det ändå men använd den nya från och med nu!
Årets julfest
Idag har vi varit på julfest igen.
Denna gång var det WSG's årliga jullunch för "street people".
Cirka tusen gäster, allt från små barn till gamla alla med det gemensamma att de bor på gatan, var det som kom för att äta lunch och fira jul. Som vanligt var det ett program innan själva lunchen där bland annat en grupp från Rest Center spelade upp ett drama samt att det var mycket sång.
Så här såg det ut:
Alla människor i oranga tröjor är "arbetare" och alla i röda tröjor är våra elever på Rest Center.
en spik för mycket
Yohannes, som vi skulle följa till hans familj i fredags - dök aldrig upp.
Ikväll, ute på gatan, fick vi förklaringen.
Han hade gjort illa sig på en smutsig spik och blivit sjuk.
"Varför ringde du inte till oss?"
"Jag var rädd för er?"
"Rädd för oss? Har vi muskler?"
"Nej."
Men han hade ringt till sin mor iallafall och förklarat.
Beroende på när det passar så ska vi göra ett nytt försök i veckan eller nästa vecka.
julfirande. igen.
Det här är Abraham, som arbetar på Rest Center tillsammans med oss. 
Brook, som av okänd anledning mestadels går under namnet Birgitta.
Erika, nu med fyra öron.
Mannen i vit skjorta är Abebe, vår nya arbetsledare på Rest Center. Vår julklapp till honom var Varma Koppen från Sverige. Något som var väldigt uppskattat. 
Josse bjöd på svensk julsång, inklusive levande mick-ställ.
Gizachew och Yonas, huvudledarna för WSG.
Yonathan med en av sina julklappar. Yonathan är vår kollega på Rest Center.
Victoria 3 år, dotter till Gizachew.
Och när vi kom hem från julfesten hade vi besök av Lotta och Dawit. För er som inte vet så kan vi avslöja att Lotta var den som från allra första början tipsade oss om WSG, något som ledde till att vi åkte till Etiopien och sedan blev fast här. Vi är alltså helt oskyldiga offer :-)
nu gäller det
Då åker vi med Yohannes för att han ska träffa sin familj för första gången på tre år.
Förhoppningsvis åker vi tillbaka själva och Yohannes lämnar gatan bakom sig.
Håll tummarna att det går vägen.
Nyårskarameller, snabbvarianten
Varje nyårsafton blickar vi bakåt, sammanfattar året som gått och säger "wow".
Vad mycket som hinner hända. Och framför allt: vad mycket som hinner hända som man inte trodde skulle eller kunde hända.
2008 var inget undantag.
Här kommer en mini-sammanfattning:
Januari
Vi gick in i 2008 med en svårt brandskakad kille som tog mestadelen av vår tid för ett par veckor. Han blev dock helt hel igen och har nu lämnat gatan och återförenats med sin familj.
Februari
Februari var planeringsmånaden samt ett besök i ett Kenya som var på randen till inbördeskrig. Dagen efter vi lämnade landet skrev politikerna på ett "power sharing deal" som gjorde att landet klarade sig undan krig. Kofi Annan medlade och huruvida vi var inblandade i det eller ej låter vi vara osagt :-)
Mars
Rest Center flyttar från små, trånga lokaler till stora, rymliga. Och vi startar en ny alphagupp och vi utökar "läroplanen" från 3 månader till 6 månader.
April
April var en månad då den mesta planeringen helt enkelt inte blev som vi tänkt. Josse lyckades bryta käkbenet och fick gå i två månader med ihopsurrade käkar. Årets insats var dock att hon redan efter tio dagar ställde sig och undervisade igen och lärde sig snabbt att prata fast än käkarna inte gick att öppna.
Maj
Under maj månad utmanade vi er att samla in pengar (48 000 birr) för att 70 stycken gatubarn och -ungdomar skulle få tak över huvudet över regnperioden. Och det lyckades!
Arbetet på Rest Center höll i gång oss rätt bra och ännu en brandskadad gatukille gjorde entre i våra liv, även han återhämtade sig och lyckades fantastiskt nog att inte få ett enda ärr i sitt sönderbrända ansikte.
Juni
I juni åkte vi till Sverige för drygt fem veckors semester och visum-fixande.
Juli
20 juli kommer vi tillbaka till ett regning och kallt Etiopien och fortsätter jobbet på Rest Center och med alphagruppen.
Augusti
En av killarna i alphagruppen blir fängslad och dömd till 2 års fängelse. En händelse som i stor grad påverkar våra liv eftersom vi nu får börja kämpa med byråkratin för att få hälsa på honom, då han hamnar i Addis Ababas "storfängelse" där både Teddy Afro och Birtukan Mideksa sitter.
September
Alphagruppen har nu avklarat sina 6 månader och något blödiga säger vi tack och hej till dem, och de beger sig ut i verkligheten, startar jobb eller börjar skola.
Oktober
Rest Center tar en paus en månad och vi undervisar våra kollegor i fyra veckor, om teamwork och om den undervisningsplan vi utarbetat (där alphan ingår) som numera används för alla grupper på Rest Center.
November
Femtio nya gatubarn och - ungdomar indelade i tre grupper börjar på Rest Center. Nu har vi äntligen nått ett av alla delmål: nämligen en gemensam undervisningsplan som alla arbetar efter. Och: att vi kunnat delegera mycket av undervisningen till andra och att andra nu kan undervisa i alpha!
December
Efter ett intensivt år så avslutar vi med en veckas semester och kastar oss in i det nya året med mängder av inspiration och nya idéer.
Enkelt sätt att skapa möjligheter
Under 2009 behöver vi pengar till:
# Rest Center
Rest Center är dit gatubarn och -ungdomar kommer dagligen för att få mat, kläder, sjukvård, undervisning och stöd.
# Individuell hjälp
Främst går pengarna till att hjälpa de gatukillar och -tjejer som lämnat gatan och påbörjat högre utbildning (antingen är i slutet av "gymnasiet" eller börjat på universitet) så att de kan slutföra den.
Var med och hjälp till att ge människor möjligheter! Bg 5925-0795
Federala "Demokratiska" Republiken Etiopien
Birtukan Mideksa heter en ung kvinna som tidigare arbetat som domare men som engagerade sig politiskt inför valet 2005 i oppositionspartiet CUD (Coaliation for Unity and Democracy). Hon fick tillsammans med sina partikamrater spendera nästan två år i fängelse för det. Huvudorsak: de vann valet. (Demokrati definieras annorlunda här.)
Om bara drygt ett år (2010) så är det dags för nytt val i Etiopien, något som, om man ska tolka deras beteende, inte riktigt ses med positiva ögon från regeringspartiet.
CUD splittrades (av många orsaker) efter valet och fängelseåren, och Birtukan Mideksa var en av få från CUD som stannade kvar i Etiopien, de flesta av dem gick i landsflykt efter frigivningen. Och hon startade ett nytt parti i år, UDJ, (Unity for Democracy and Justice) och blev historisk som första kvinnliga partiledare i Etiopien någonsin.
Nyheten för veckan är att Birtukan blev arresterad och satt i fängelse igen. På livstid.
34-årig ensamstående mamma som kämpar för demokrati.
För att än en gång göra en lång historia kort så är orsaken ett uttalande hon gjorde i Stockholm när hon var där på besök förra månaden. Det handlade om turerna kring frigivningen av henne sommaren 2007. Och resultatet av hennes uttalanden är att regeringen har dragit tillbaka hennes benådning och att hon nu ska avtjäna det livsstidstraff hon dömdes till i samband med valet.
Brottet: Hon uppmanade sina väljare att protestera mot regeringens uppenbara valfusk.
högtider hit och dit
Så har det nya året kommit.
Så här låter det i vår tillvaro när det är jul och nyår:
- Gott Nytt år!!
- nej, det är jul nu. Nyår är nästa vecka.
- okej då. God jul.
- tack tack.
veckan efter:
- God jul!!!
- neej, det är nyår nu. Julen var förra veckan.
- jaha. Jamen Gott Nytt år då.
- tack tack.
Håll med om att det är ganska skickligt av oss att lyckas hamna i det enda landet i världen som har en annan kalender än den "normala". Här börjar julfirandet till helgen och sedan är "julafton" den 7 januari. Och nyår (nästa år är 2002) kommer den 11 september så det är en stund bort.
Men, för er som lever i 2009 så önskar vi ett riktigt Gott Nytt År!
Ålder tar ut sin rätt...
Tiden går fort. Väldigt nyss var vi två blåögda tjugotvå-åringar som åkte till Etiopien och skulle stanna där i 6 månader och sedan fortsätta med våra liv i Sverige. Dessa 6 månader har passerat många gånger om och det innebär att Josse idag kliver in i livet som 27-åring, med tillhörande ålderskris. Josse och Gennet. Gennet är vår hushållerska och är yngre än oss, vilket innebär att hon har minnet kvar. Det är hon som ser till att vi äter, sover, har rena kläder och sköter oss snyggt. Första bilden på 27-åringen.
Födelsedagsfika med äppelkaka deluxe. Äppelkakan är lättsockrad eftersom åldern gör att Josse blivit lite känslig för socker.
Josses ålderskris har smittat av sig, och i förebyggande syfte blev det därför hårfärgning för Erikas del.