streetlight

Vi har glömt bort att nämna att vi fick fem lådor kläder förra veckan. Mycket lägligt och mycket uppskattat. Alla kläder har redan delats ut och kommit till användning!

Tack så mycket!

Hela eftermiddagen har vi spenderat på väg till, i eller på väg hem från fängelset. En resa som gick snabbt idag; totalt 3 timmar och 45 minuter.

Väl där så hade vi i uppgift att tala för oss själva, på amharinja. Eftersom vi ville prata med killen ostört så åkte vi själva idag.
Men det gick bra, smidigt, enkelt. För att vi varit där tidigare och för att vi tidigare fått både fängelsechefen och federala polischefens tillstånd att besöka fängelset.
Så det var bara lite rutinkoll och på mindre än en kvart hade vi fått oss in.

Sedan fick vi sitta och vänta i besökssalen en halvtimme ungefär innan grabben kom. Där är dock alla så upptagna av varandra att ingen utom fångvaktarna noterar att vi är där. Så det är en märklig stund, att sitta där och se på fäder som besöker sina söner, eller den gravida hustrun som kommer med den lille sonen för att besöka maken/pappan. Och tårarna vid avskeden. De anhöriga som försöker säga något uppmuntrande innan de går. Kramarna.
En märklig plats att vara på, minst sagt.

När grabben kom märker man dock inget annat. Det är en intensiv halvtimme, mycket som ska hinnas med så varje sekund används.
Han hade haft besök av advokaten igår. Som skulle kolla upp hans fall och se om det finns något konstruktivt att göra. Grabben var inte särskilt nöjd med honom, konstruktiv som han är. Han förklarade att "det var jag som kom med idéerna och förklarade vad han kunde göra, inte tvärtom". Så han tyckte att vi skulle sköta det själva utan advokat.
Men det har också att göra med att de aldrig vill besvära och att de aldrig anser att det är värt att lägga några pengar på dem.
Så vi ska prata med advokaten först innan vi tar ett beslut om vi ska gå vidare med eller utan honom.

Nu är som tidigare nämnt, sista veckan att undervisa denna alphagrupp. Och nu börjar de vara "mätta", sugna på att få använda och praktisera allt som de lärt sig.
Igår hade vi diskussion och uppföljning efter söndagen och de hade mycket att säga om den dagen. Roligast för vår del var att killen som varit tystast, osäkrast och haft störst problem med att förstå undervisningen, han lyste som solen och pratade för första gången omkull alla andra. De fick kämpa för att få hinna säga något. Han hade hur mycket som helst att berätta om efter söndagen och för första gången fick han bekräftelse på att han kanske inte var så dum ändå. Det kom nämligen fram att han länge hjälpt några handikappade på gatan med att både klä sig och annat som de inte kunde själv. Men han hade aldrig, innan söndagen, förstått att det faktiskt betydde något. Att inte alla gjorde så.

Idag och fram till torsdag undervisar vi inte utan har istället uppföljning/utvärderingssamtal, som vi alltid har i slutet på alphan.

Här kommer ett urval av alla bilder som togs idag. För att kompensera att vi aldrig tar bilder i vanliga fall så blev det hundrafemtio stycken idag :-)

           

       

Dansläraren som undervisar dansgruppen är även Josses lärare. Så mitt i showen bjöd de på en överraskning och dansade de också!

Idag klockan ett hade vi stämt träff med alphagruppen på Rest Center. De har lärt sig att komma i tid så många var där redan fem i ett. När alla kommit så traskade vi till en restaurang i närheten och åt lunch tillsammans. Det var en mycket trevlig och uppskattad lunch och grabbarna fick äta tills de inte orkade mer.
Efter lite kaffe på maten begav vi oss sedan till stället där handikappföreningen har sin danslokal. Gruppen som skulle dansa för oss är en grupp på åtta stycken, både killar och tjejer, som alla har olika rörelsehinder. De började med att berätta om vilka de var, vad de gjorde samt att de delade sina livshistorier för alphagruppen. Berättade hur deras liv hade sett ut, hur det är att vara handikappad - hur samhället bemöter dem, vad de får för reaktioner och kommentarer osv.
Och hur många som är förvånad över att de kan dansa.
Handikappade här ses oftast som "onyttiga", dvs att de inte kan göra något eller kan bidra med något till samhället vilket deras historier bekräftade.
De berättade också att huvudsyftet med att visa upp och ha dansuppträdanden är för att förändra samhällets syn på handikappade och visa att det finns mycket som de klarar av.

Sedan dansade de olika danser, något som gav stora applåder och var höjdpunkten på dagen.

Efter det fick alphagruppen berätta för dansgruppen om vad de tyckte. De hade alla mycket att komma med och vi satt och myste i det tysta av att "våra" grabbar verkligen vuxit och mognat detta halvår. Nu har de inga problem att reflektera, uttrycka sina åsikter och tala inför folk.

Det blev en mycket lyckad dag och det var nyttigt för alphagruppen att få befinna sig i ett annat sammanhang och också få vara "på andra sidan", att få höra andra som kämpar med livet och se att det är inte bara de som har det tufft ibland.

Imorgon ska vi ha uppföljning av dagen och prata mer om vad vi kan lära av denna dag.

Fördelen med att vara två är just att man är två. Och två går att dela, vilket innebär att vi kan göra det många inte kan: vara på två platser samtidigt.
Innan lunch var det dags för personalmöte på Rest Center för att planera avslutningen för de tre grupperna (därav alphagruppen) som blir den 5 oktober.
Josse stannade där och styrde upp det och Erika åkte iväg för att träffa en advokat och få råd och förslag på vad som är bäst att göra för killen i fängelset.
Båda mötena gick väldigt bra.
Advokaten har lovat att hjälpa till och han var en mycket imponerande man som pratade om att "vi måste vara en röst för de som ingen röst har".

Ikväll har vi gjort något mycket ovanligt ute på gatan.
Eftersom de flesta är nya grabbar som vi inte känt längre än två månader ungefär och det i kombination med regnperiod och att vi börjar vara tämligen (ö)kända, har gjort det lite svårare än tidigare att jobba ute på gatan. Istället för att göra det som vi vill och anser nödvändigt som första steg; bygga relationer, så har vi fått ägna oss åt att hela tiden ta emot förfrågningar och tiggerier om ditt, datt och allt möjligt.
Vi har helt enkelt blivit bankomater istället för människor.

Och det funkar inte att arbeta utifrån det och vi har funderat hur vi skulle ändra på det. Vi har sagt nej till det mesta de frågat om, dragit gränser osv men det har hjälpt föga då det hela tiden dyker upp nya killar.
Så i veckan tog vi beslut om att vi ska ta en paus från gatan ett par veckor. För att få en nystart men framför allt markera en gräns tydligt.

Normalt sett så är alla i det här stadiet från början, men det brukar passera efter ett tag när man byggt upp en relation. Nu har vi dock en annan aspekt med som inte varit lika tydlig förr och det är att alla nu har flera vänner som fått hjälp och kunnat lämna eller är på väg att lämna gatan. Och de ser inte alltid sambandet så tydligt mellan oss och organisationen eftersom de inte börjat på Rest Center än. Så de tror att vi är deras räddare, vilket vi ju inte är.

Mycket av jobbet går ut på att leda dem till insikten att de är de själva som måste förändra och ta ansvar över sina liv. Vi kan ge dem redskap och möjligheter, men de måste göra jobbet, valen och vandra vägen själva. Så länge de tror att vi ska göra jobbet åt dem så klarar de inte av att lämna gatan.

Så ikväll samlade vi ihop dem och förklarade vad vi bestämt, varför och hur vi tänker. Sedan fick de säga sina åsikter och synpunkter innan vi lämnade dem för ett par veckor.

Konstigt, eftersom vi det senaste året i ur och skur varit ute på gatan varje tisdag, torsdag och söndagkväll. Men ibland måste man våga bryta upp för att det ska bli bättre.
Vi kan inte gå dit ut bara för att, om det inte hjälper killarna så tjänar det ju ingenting till.

Vår plan var att åka tillbaka till polishuset klockan två på eftermiddagen. Just då störtregnade det naturligtvis, men eftersom vi hade annat att göra senare så fanns det inte så mycket att välja på. Det var bara att ta paraplyen och traska dit. När vi var framme så var vi förstås genomblöta och var kanske inte den vackraste syn som de federala poliserna sett. Men vi hade med oss rätt papper med rätt adressat så denna gång fick vi komma in. Och snabbt gick det, till rätt kontor på en gång, utan mellanhänder - vilket är en ovanlighet - och där fick vi träffa "supervisor manager" som förstås inte kunde någon engelska. 
Efter lite frågor och informationsutbyte så meddelande han att han skulle ringa oss när det var klart. Han kunde inte svara på om vi skulle få tillstånd eller inte, det var upp till någon högre uppsatt chef än honom att avgöra.

Men nu rullar bollen iallafall. 

På förmiddagen var det undervisning och sedan efter den den vanliga stormen av såromläggningar, samtal, oplanerade besök, sjukdomar, pusslande och trixande.
Bland annat hade vi avtalat tid med en kille som vi träffade i tisdags. Han hade då fått utslag i ansiktet som inte såg så fina ut. För att se hur det gick för honom skulle han därför komma på kontoret idag.
Idag var det en helt annan kille, utslagen hade spridit sig över hela kroppen och halva ansiktet var svullet. Så det blev direkt på kliniken med honom.
Provsvaren var inte färdiga så han ska tillbaka imorgon bitti.

Vi får vår beskärda del av etiopisk byråkrati numera.
För att slippa undan att alltid behöva få personligt tillstånd från fängelsechefen när vi ska besöka fängelset så begav vi oss i eftermiddag till federala polisens kommission, huvudkontoret där de är ansvariga för alla fångar i fängelsena i stan.
Först gick vi förstås fel, till huset bredvid och hamnde hos Brottsutredningen. Det tog en halvtimme innan de kläckte ur sig det, att de inte hade något med vårt ärende att göra och så skickade de oss vidare till rätt ställe.
Där hänvisade de hela tiden tillbaka till brottsutredningen av den enkla anledningen att vi hade fel titel på förfrågningarna vi hade med oss. Istället för "Federala Polisens brottskommission" som det skulle ha stått så stod det typ "federala polisens brottsutredning". 
Och efter en miljard försök till att förklara och övertyga dem om att de kunde väl fokusera på vad som stod i förfrågan istället för vem den var adresserad till så förklarade polismannen mycket seriöst att "ni kan inte ha de här breven, ni måste komma tillbaka imorgon med rätt adressat".

Så en timme spenderad på att... tja. Göra ingenting.
Men nu har vi fixat nya brev med rätt adressat och imorgon eftermiddag gör vi ett tredje försök att få skriftligt besökstillstånd.

När vi gick därifrån, log vi och tackade så innerligt för hjälpen. Det är ingen idé att visa sina verkliga känslor. Regeln är att alltid vara trevlig, erkänna sina egna misstag och aldrig nämna deras.

Personalmötet gick bra och vår representant, Josse, skötte sig bra. Nu är "struktur 2001" modifierad, genomdiskuterad och godkänd.
Detta innebär bland annat att vi om några veckor ska köra hårt med våra kollegor och undervisa dem varje eftermiddag i minst två veckor i hur man undervisar enligt alphakonceptet, vad det innebär samt resterande av den nya läroplanen. Och sedan blir det teambuilding och mycket annat.
Vi kommer att ha jobb över öronen men det ska bli väldigt roligt att äntligen få göra det här och göra det ordentligt.

Våra kollegor var också väldigt positiv till förslaget vilket är en bra förutsättning att starta med.

Morgonens lektion handlade om "familj". Vi pratade och diskuterade om familj, äktenskap och förhållanden, familjeplanering och barnuppfostran.
De lyssnade intresserat och vi uppmuntrade dem som alltid till att tänka efter före. Bland annat att "inte bli pappa förrän du kan ta hand om och försörja barnet".

En sak är tydligt, ingen av dem vill att deras egna barn ska ha likadan uppväxt som de själva haft.

På gatan är det som vanligt.
När vi kom dit ikväll började det med att en motorcyklist blev påkörd av en bilist. Ja. Inte så mycket att göra. Det samlas massa folk runt om honom, de sliter i honom och drar och rycker. Tillslut får han hjälp till ett sjukhus.
I sån situation blir man svensk, tänker att det skulle vara bra med en ambulans och kanske lite sund första hjälpen där man åtminstone inte sliter mer än nödvändigt i den skadade. Men det är inte Sverige och vi lämnar dem alla ganska snabbt. "Han är ingen gatukille" och alltså inte vårt område.
Mycket känslokallt, ja. Men ska man börja göra något åt alla problem i detta land så dukar man under efter två dagar.

En av våra killar hade haft kalas och slagits med någon. På något vis hade personen han bråkade med lyckats slå honom med en sten på örat så nu hade han en jack rakt igenom. De hade intelligent nog ringt och talat om det i förväg så vi hade med oss för att kunna plåstra om det.

Annars var det som vanligt.
Det är skolstarts-tider nu och det är en prövning inom denna bransch. Det innebär att i princip alla vill börja skolan, och alla har de olika idéer hur det skulle kunna gå till.
Vi står emot de mesta, för oavsett hur optimistiska de låter och hur mycket de tror på det själva så är det ett faktum att kanske en på tusen klarar av att gå skola och samtidigt bo på gatan.

Sedan är det ett faktum att det mycket sällan lyckas att plocka dem direkt från gatan och till skolbänken. Det är en lång väg att lämna gatan och att försöka ta genvägar är sällan lönsamt.

Självklart är det alltid någon polis lite högre upp i hierarkin som ska vara besvärlig och demonstrera sin makt, så även idag. När vi skulle lämna området så går man också igenom en säkerhetskontroll och där blev vi stoppade och polismannen förklarade att det var förbjudet för oss att vara där och "vem har släppt in er?". Vi tog ingen diskussion utan nickade mest bara och sa "okej" till det mesta. Hans slutpoäng var dock att vi inte får vara där under helger utan att vi måste besöka fängelset under veckodagarna och att vi då skulle ta med oss vår ambassadör!

Absurt förstås och inte särskilt verklighetsförankrat. Det skulle nog bli liv i luckan om vi dök upp med svenska ambassadören.

Men det säger lite om detta land och hur det funkar. I torsdags var det ju helt andra bud om hur vi skulle göra vid besöken. Det mesta beror bara på vilket humör vem är på.

Det är inte så mycket att hänga upp sig på. Vi ska fixa med papperna så vi har allt i ordning samt kolla om det inte går att få tillfälliga etiopiska ID-kort.

I morse gjorde vi så ett nytt försök att hälsa på killen i fängelset. Poliserna hade ju sagt åt oss att det nog skulle gå bra på lördag, dvs idag, så självklart skulle vi pröva.

Det var väldigt mycket folk på grund av att det är nyårshelgen. Det var tiodubbelt med anhöriga som skulle hälsa på sina vänner eller släktingar i fängelset jämfört med förra lördagen. Så vi fick stå i kö en halvtimma innan det blev dags för det avgörande ögonblicket när vi skulle visa upp passen för att få gå in. Idag gick det utan vidare, de släppte in oss utan en endaste fråga och vi kunde andas ut.

Där inne blev det att köa en halvtimme till ungefär innan vi fick komma till säkerhetskontrollen, där man lämnar ifrån sig alla ägodelar, blir visiterad samt att de går igenom maten som man tagit med till den man ska besöka.

Sedan var det bara att gå till besöksområdet och be dem att hämta vår kille så vi skulle få prata med honom.

Om du har riktigt gott minne kanske du minns ifjol höstas när vi kämpade med att en kille skulle få möjlighet att börja skolan. Han hade tidigare avslutat årskurs nio och skulle då fortsätta med åk 10. Efter många om och men så lyckades projektet och killen kunde börja.

I Etiopien så har grundskolan 12 årskurser. I slutet av årskurs tio så är det typ nationella prov för alla elever och resultatet på de proven avgör om eleven får fortsätta med 11:an och 12:an eller inte. Om man misslyckas med proven så är det kört och man har missat sin chans till högre utbildning. Numera har de också höjt ribban för att gallra ännu hårdare än tidigare.

I våras så gjorde grabben dessa nationella prov och nu har han nervöst väntat sedan dess på att få veta resultatet.

Häromdagen kom tillslut svaret och det var en mycket lättat ung man som kom och berättade för oss.

Det går inte att förklara hur det är här. Hur det ser ut i fängelserna och hur fångarna mår. Vad det är för ställen.
Det går inte att förklara känslan av att se en av "våra" grabbar där. Se en av de mest konstruktiva, energiska killarna stå där helt apatisk och försöka hitta något tunnt litet halmstrå att hålla tag i.

Det går inte riktigt att förklara alls, vad det är för värld vi lever i.
Han berättade själv vad som hänt, det har vi inte haft möjlighet att fråga honom om tidigare, och han berättade att de var två stycken. Han och en bekant. De hade börjat slåss.
Den andra killen hade klarat sig helt utan straff eftersom han hade pengar och kunde muta poliserna.

När vi går sträcker vi oss över stänglsena och kramar om honom.
Och sedan är det hela vägen hem igen.

En blick över axeln, men han syns inte till i folkhavet.

I fängelset, som är Addis största, sitter det ungefär 1500-2000 fångar.
Vår grabb delar rum med trehundra andra. Fängelset är överfullt och sängarna räcker inte till en tiondel av fångarna. Så han sover på golvet, tillsammans med de andra. Som packade sillar ungefär.

Så blev det äntligen lördag, dvs idag, och vi kunde be oss till fängelset.
En tripp som tog ungefär sjuttio minuter enkel väg med minibuss.

Eftersom man inte får komma in och hälsa på om man inte har ID-kort så var det bara en kille ur alphagruppen som följde med oss dit. Vi var också lite oroliga att de skulle börja tjafsa om oss, att vi inte skulle få komma in om vi inte hade etiopiska ID-kort (vilket vi inte har).

Men det gick helt utan problem. Så vi kom oss innanför murarna.
Vi hade 'förberett' oss noga med att försöka ha en så icke-journalistisk stil som möjligt och inget onödigt i väskan och absolut ingen kamera fanns med.

Idag har vi kollat möjligheter att överklaga grabbens dom. Och det är möjligt, mot en viss avgift.
Däremot så kom det fram att han inte alls hamnar på storfängelset här i stan utan att han transporteras ut till ett annat fängelse tio mil utanför stan.

För att om möjilgt kunna få ut honom behöver vi:

- era böner

- pengar [bankgiro 5925-0795]

Det är fyra veckor kvar innan alphagruppen har avslutning och därmed börjar sina nya liv, flyttar från gatan för gott och börjar skolan.
Grabben ska vara med.
Det är vårt mål.
Han ska inte spendera två år i något som är ljusår från svenska fängelsers standard och i en tillvaro som funkar så att om man inte har pengar och kan köpa sig en bättre sängplats (sängplats är fel ordval, det handlar om att sova på betonggolv) så får man sämsta platserna, dvs just bredvid 'toaletterna' som innebär att man blir väldigt sjuk väldigt ofta.
Får sova tillsammans med avföring och råttor.

På förmiddagen: Killen ur alphagruppen som sitter i häkte ska till domstolen. Åker dit för att få träffa honom och se hur han har det. Där, i något som mest liknar en hundbur, står han med ett dussin andra. Han är den enda som har handklovar.

Eftermiddagen: tillbaka i häktet. (det är ett mycket glamoröst ord för något som mer är en jättelik hundkoja). Domen är meddelad: 2 års fängelse.

Ridån åker ned.