streetlight

Igår eftermiddag drog vi till polishuset enligt planerna. Det regnade såklart.
Vakten, som vi är god vän med numera, sa att "ni kommer ju alltid när det regnar" vilket stämmer.

Vi fick träffa en mellan-chef. Och också få en liten extensiell kris på kuppen.
Vi förklarade vårt ärende och han sade att "jag måste prata med chefen om det här". Naturligtvis, vi är i Etiopien.
Sedan kom chocken;
vi frågade när vi skulle komma tillbaka.
Mannen svarar att det behöver vi inte.
Va? Men vi måste ju hämta våra skriftliga tillstånd? (ja, vi förutsatte att vi ska få dem).
Nej, det ordnar vi. Jag ringer till fängelset och sedan faxar jag papperna till dem.
VA?
Vi kunde inte riktigt tro våra öron.
Men det var sant så vi fick hans telefonnummer och skulle ringa honom för att få resultatet.

Och vi skakade på huvudet när vi gick därifrån. Vi trodde att vi bodde i ett u-land. Fax... ja.

Igår kväll på väg hem från jobbet så var det oväder värre än regnperioden. Det var skyfall från himlen plus att det blåste en halv storm också, så vattnet flög både uppifrån och från sidorna. Paraplyet var i den stunden en ganska meningslös grej och när vi kom hem var det bara att byta alla kläder, från topp till tå.

Vår slutsats av det blev att vi skulle behöva 2 miljoner till en BMW X5. Någon frivillig? ;-)

Ibland kan man få för sig att glömma bort vissa saker i tillvaron.
Som att gatukillar är just gatukillar.
När man lärt känna dem så är de flesta tämligen normala, de är bara lite hungrigare, smutsigare och desperatare än normal-svensson.
Tills man kommer tillbaka till verkligheten igen.
Då kommer man ihåg att så ser inte alla på dem.

I söndags mötte vi några av "våra" grabbar i en annan stadsdel än där de normalt sett håller hus. De var ganska upprivna för de förklarade att polisen hade kört iväg dem och slagit dem rätt bra under natten.
Det är något som händer rätt ofta så vi har hört det många gånger, de historierna.

Just när de berättat det så kommer två polismän gående. Vi står där i en liten klunga och när de kommer tillräckligt nära så går de till attack. Sparkar och slår mot killarna och sjasar iväg dem.
Poliserna reagerar på instinkt. Gatukillar är onda. Tjuvar.
Att vi inte ser särskilt lidande eller attackerade ut när vi pratar med dem, de tar de inte någon hänsyn till.

Vädret här tycks ha fått någon märklig sympati-förmåga. Lagomt till att vissa länder justerade om till vintertid så ville tydligen vädret här haka på trots att det inte finns något som heter "vintertid" på dessa breddgrader.
Det har börjat regna igen.

Det ska inte komma något regn förrän tidigast i januari.

Mycket knasigt.

Något som är värt att nämna som ett tacksägelseämne är vår kära "Mother", hon som arbetar som kokerska på Rest Center och fungerar lite som en mamma både för oss och för alla gatukillar och tjejer.
Igår på väg hem från jobbet så krockade minibussen hon åkte i och hon var en av fyra som klarade sig levande ur kraschen. Alla de andra dog.
Hon var lite omskakad idag men vi alla var väldigt glada att ha henne kvar.

Idag är vår lediga dag och då händer inte mycket konstruktivt.
En mycket lyckad kladdkaka blev dock bakad i morse. Dock så uppstod problem vid garneringen. Temat för denna kladdkaka var kärlek och det skulle därför stå "LOVE" på den, med hjälp av florsocker.
Florsockret hade dock genomgått en personlighetsförändring och klumpat ihop sig till stensocker. Så innan allt var färdigt så hade florsockret sagt upp sig och vägrade medverka i kladdkake-garneringen.
Så slutresultatet blev att det stod "OVE" på kladdkakan.

Huruvida detta är något profetiskt inför framtiden återstår att se.

I eftermiddag när vi lämnade hemmet och skulle ut på uppdrag gick vi vår vanliga lilla promenad till minibuss-stället. Just innan passerar man en bar/restaurang med uteplatser precis vid trottoaren. Där sitter alltid unga och äldre herrar dag som kväll och pimplar öl. Idag satt ett gäng killar där ute och de "känner" oss, som de flesta i området. Att "känna" oss i det här fallet betyder att man har sett oss väldigt ofta.
Idag var grabbarna på hugget.
När vi passerade förbi blev det riktig hockey-stämning för då började de slå i takt i borden samtidigt som de ropade "SOFI, SOFI, SOFI, SOFI, SOFI".

Sofi är ett av alla våra gemensamma namn. Andra vanliga är: Japi, Sofia, Josef, Monika, Josika, Susina, och ett dussin andra.

Men poängen är att vi alltså har en fanclub.
Klättrandet mot kändisskapet fortsätter i samma höga tempo som tidigare i veckan.

I eftermiddag hade vi planeringsträff för de kommande veckornas aktiviteter.
På onsdag börjar det och det känns som ett enormt framsteg för hela Rest Center och det kan bli hur bra resultat som helst i slutändan.
Att få ägna en hel månad till att bli ett arbetslag och planera jobbet och diskutera, prata, utarbeta strategier... det kommer att synas i arbetet.

Så idag har vi och två andra från RC bestämt mål, syfte, vilka som undervisar och i vad samt att vi behöver fyra kilo kakor och regelbundna kaffepauser denna månad :-)
Vårt ansvar blir bland annat att undervisa i teamwork, hålla teambuildingsövningar samt allt med alphan och nya undervisningsplanen för Rest Center.

Det här har vi drömt/tjatat/längtat efter länge, så man kan lugnt säga att vi är taggade!

                                             Inte bara snygg utan också kändis

Kändisskapet kommer och kändisskapet går...
Hela radiogrejen blev i det stora hela en flopp.

För det skulle ha varit natten till idag.

Så kan det gå.
Men Sveriges Radio vet kanske inte hur det funkar i Afrika. Att man inte kan maila någon 01:42 på natten och sedan förvänta sig att personen ska vara redo för radiomedverkan 04:30.

Virrigt.
Men vi räknar med att erbjudanden fortsätter att strömma in, så alla ni som var redo att vaka in torsdagen bara för att få höra Josse... den som väntar på en kändis väntar aldrig för länge ;-)

Vill du bli rik, snygg och berömd så rekommenderar vi att bli volontär inom "gatubarnsbranschen"...

I veckan har Vaken i P3/P4 Addis Abeba som "veckans storstad" och då vill de prata med någon svensk som bor där.
Denna svensk råkade bli Josse.

Så i natt, vid fyra-tiden så kan ni höra hennes ljuva stämma.
Förutsatt att vi inte tagit fel på dagarna förstås.

Hur tolkar ni det här;
har gärna med dig nu inatt 04.30 som är tiden då vi tittar till Addis Abeba denna veckan (vardagar) i Vaken.

Ja. Vi får se hur det går helt enkelt.

Alla dagar är som tur inte som lördagsförmiddagen.
Denna förmiddag har vi bland annat styrt upp schemat för nästa 6-månaders omgång på Rest Center.
Nästa onsdag börjar vi arbetet med personalen, som ska pågå en månad framöver.
Huvudmålet är att vi ska bli ett ännu bättre team, fördela arbetsuppgifterna på smartast sätt samt att vi ska dela våra erfarenheter av alphan osv.

Idag har verkligen varit en afrikansk lördag förmiddag.
Vi har flängt överallt utan att åstadkomma ett jota;

Först begav vi oss till posten för vi hade två avier som legat och väntat flera veckor, utan att vi haft tid att hämta ut paketen. Väl på posten så kollade postmännen väldigt konstigt på oss och frågade "vad är det här?" när de såg våra avier.
Vi sa att vi ville hämta ut våra paket.
Då sa de att "det här är kvitton".
VA?
Ja, då har vi åkt hela vägen till posten med kvitton!

Redan på väg hem så ringde telefonen. Det var den nyblivna pappan som ringde och var väldigt orolig för den nyblivna mamman var sjuk. Enligt honom lät det väldigt allvarligt.
Så vi åkte hem och begav oss direkt hem till henne för att se hur hon hade det. Väl förberedda på att vi skulle måsta spendera resten av dagen på klinik och sjukhus.
Ja, väl hos henne så tittade hon lite förvånat på oss när vi kom. "Vi hörde att du var sjuk".
Jo, igår kväll. Men nu mådde hon mycket bättre. "Vill du åka på klinik ändå? Nej, det ville hon inte. Ja, men ring om det blir några problem sa vi och sedan begav vi oss hem igen.

Då ringde telefonen igen. En av killarna ur f.d alphagruppen hamnade i häkte i torsdags. Han skulle ha kommit ut igår men det blev lite tjafs så det skulle bli idag istället. Hans kompis hade varit om hos oss och hämtat pengar för att kunna fixa det som skulle fixas för att grabben skulle komma ut och sedan skulle det inte vara några problem.
Ja, nu ringde grabben och sa att "Han har inte kommit". Tre timmar hade han väntat och ingen kille hade dykt upp.

Jaha. Ringa runt, jaga, leta, jaga, ringa. hej och hå.
Till slut så kom det fram att killen stuckit någon annanstans men att han gett pengarna till en annan kompis som skulle åka till polisstationen och fixa det.

Men, vi hade iallafall tur med vädret...

Vi har fixat en advokat nu som ska hjälpa killen i fängelset.
Eftersom han har överklagat domen så blir det förhoppningsvis en ny rättegång, om de accepterar överklagan. Då kommer vi med advokatens hjälp att försöka att antingen få ut honom på villkorligt eller att få strafftiden sänkt. Blir det en ny rättegång ska också advokaten försöka ordna så att vi blir kallade som vittnen i domstolen, för att vittna om vad han är för person eftersom vi känt honom drygt ett år nu.

Men än är det mesta osäkert, innan vi vet om det blir någon ny rättegång.

I fredags blev vi till slut "mormödrar". En liten tös blev det, som ännu inte fått något namn. Ikväll har vi varit och hälsat på de nyblivna föräldrarna. 

I måndags var det avslutning för alla grupper på Rest Center. Vi var ansvariga för programmet och hade i svensk anda gjort ett körschema där tiden var beräknad till 92 minuter. Det funkade inte riktigt så smidigt, eftersom ingen är van att följa ett körschema. Så i slutändan hamnade vi på 180 minuter ungefär :-)


Alphagruppen spelade upp ett egenskrivet drama på 25 minuter där publiken fick följa en kille från det att han lämnade familjen och sedan hur livet ute på gatan var. Det slutade dock bra och han återförenades med sin familj. Här har killen hittat en kompis, stulit en mobiltelefon och polisen har tagit fast dem.



Josse bjöd på en dans.


Här delar vi ut diplom till alphagruppen.


Grupp 2 samlade på bild.