info
Under tiden vi är i Sverige (9 juni - 14 juli) så ställer vi gärna upp och berättar om tillvaron och arbetet här om intresse finns.
Vill du att vi ska komma till din organisation/församling/arbetsplats eller annat så är du varmt välkommen att skicka ett mail till oss;
streetlight.aa@gmail.com
en ny grupp :)
Det finns ju tre grupper på Rest Center; alphagruppen, gruppen för alla under arton och gruppen för de över arton.
Den förstnämnda undervisar vi ju varje dag, den sistnämnda har vi undervisat några gånger. Men den unga gruppen har vi aldrig undervisat förrän denna eftermiddag. De flesta är 13-15 år.
Vi körde en ganska lättsam diskussionslektion som utgick från ett drama vi spelade upp för dem från början. Där spelar vi två ganska olika karaktärer som bråkar om en apelsin.
Sedan fick de hjälpa oss att lösa konflikten och så pratade vi lite om "tänk efter före".
Det hela gick jättebra och de var otroligt pratsamma och öppenhjärtliga, vilket man inte alltid kan förvänta sig i detta land.
veckans alpha
Vi har pratat mycket om styrkor och svagheter, att man behöver vara medveten om dem och också veta hur man ska hantera dem.
Idag var det dags för svagheterna och vi gjorde så att de fick vara två och två. Sedan fick de berätta den andres svagheter (som han själv kommit med) och ge tips på hur de kunde hantera eller kontrollera det.
De var riktigt duktiga och kom med mycket konstruktivt och uppmuntrande till varandra.
Sedan var det dags att informera om planen för de kommande tre månaderna.
Då blev det liv i luckan, som alltid.
Det var många frågor, tankar och funderingar.
En del tyckte det var jättebra att få fortsätta tre månader till och en del tyckte att det var en urdålig idé.
Imorgon ska vi gå igenom allt grundligt och svara på mer frågor.
brandskadan, forts.
Doktorn skrev ut mer penicillin och nu har svullnaden i ansiktet helt lagt sig.
Såren är fortfarande lika många och infektionen har inte riktigt gett med sig än, men det ser hoppfullt ut. Det läker bra underifrån och förhoppningsvis kommer han ur det här med inte alltför mycket ärr i ansiktet.
Eftersom vi åker nästa söndag så är Jera [vår översättare samt sjuksköterska] med på omläggningen några dagar per vecka, för att kunna ta över om det behövs läggas om när vi har åkt.
Grabben bor fortfarande på Rest Center för att inte infektionen ska bli värre.
mer!
Nu är det inte många tusenlappar kvar innan vi har nått målet och vi har pengarna som behövs till de sjuttio sängplatserna över regnperioden.
Bg 5925-0795
Vad händer efter regnperioden då?
Då avslutar grupperna sina kurser och påbörjar den praktiska rehabiliteringen med utbildning och egen bostad bl.a.
Att de inte börjar det redan nu är helt enkelt för att de behöver tid på sig att förändras. Att tvär-göra något nu skulle sannolikt göra att många hamnade på gatan igen efter bara ett kort tag.
mer om killen
Killen som brandskadade sig har en jobbig tid just nu.
Han bor fortfarande på Rest Center och det är daglig omläggning av såren.
Eftersom det var tolv timmar efter händelsen som vi träffade honom hade mycket smuts hunnit komma in i såren så alla sår är mer eller mindre infekterade.
Ansiktet är mycket mer skadat än vad det först såg ut.
Det verkar också som om det tagit mycket djupare än vad vi hade hoppats på.
Imorgon ska han på en ny läkarundersökning och ny bedömning.
[klicka för större bild]
490 på en vecka
70 barn dör varje dag i Etiopien just nu på grund av matbrist.
klinikbesök
Det hade gått till på ungefär samma sätt som alltid. Han hade sovit inne i en "elcentral" (eller vad de kallas på riktigt) och legat för nära så han fått strålning och bränt sig.
Vi tog honom först på klinik för läkarundersökning och han fick antibiotika utskrivet.
Sedan tog vi honom på Rest Center där han fick duscha och ta på sig rena kläder och sedan få såren tvättade och omlagda.
Där fick vi också se hur lysande det är att ha huvudkontoret och Rest Center på samma ställe, för medan vi fixade kläder, la om sår och annat så fixade andra mat och sängplats och annat som behövdes till killen.
Hur lyxigt som helst!
Så nu får grabben bo på Rest Center tillfälligt till han blivit bättre och imorgon ska vi tillbaka och lägga om såren igen.
konstig matematik
Vissa saker förstår man sig inte riktigt på.
Som kvinnan idag, som ringde från en kyrka i stan och sa "det är en gatukille här som brännskadat sig. Skulle ni kunna hjälpa honom?"
När vi kom dit till kyrkan (för vi förutsatte att grabben var i kyrkan) så hittade vi ingen kille men däremot massa människor som åt lunch. Människor som hade det väl ställt av det yttre att döma.
Vi frågade runt men ingen visste något och kvinnan som hade ringt var spårlöst försvunnen.
När vi var på framsidan och letade så hörde vi plötsligt någon som ropade "josie!".
Det var en av våra "gamla" grabbar, dvs en kille som var med i gänget förra året men sedan försvunnit.
Det var hans kompis som hade brännskadat sig.
Och han låg på en gräsplätt just utanför grinden till kyrkan.
världens viktigaste jobb
WSG arbetar med många olika saker men vi är ganska insnöade och har fullt upp med Rest Center och gatan så vi hinner sällan kolla in vad alla andra gör.
I eftermiddag tog vi däremot tid och åkte och kollade på en annan del av arbetet; community health som det kallas.
Det är bland annat vår forna alpha-översättare Jera som arbetar med det och det var också hon som var vår personliga guide.
Projektet vänder sig till människorna i en av Addis Abebas fattigaste stadsdelar och syftar till att undervisa om HIV, familjeplanering och skadliga traditionella beteenden såsom kvinnlig könsstympning. De arbetar också med de som är HIV-positiva, med att hjälpa dem att förbättra sin livssituation på olika sätt.
Det finns mycket att berätta om det och minst sagt så blev vi imponerade av det jobb som görs.
De som är med på tre-dagars undervisningen får stöd och uppmuntran till att gå och HIV-testa sig. Allt för ofta kommer de tillbaka med ett positivt resultat. I snitt är 60-70% av alla som testar sig positiva.
Så det finns mycket jobb att göra men de märker resultat.
Det blir lättare för de HIV-positiva när fler och fler får undervisning. Förr var det mycket svårt för dem då många hade missuppfattningar om hur smittan sprids och de blev ofta helt utstötta ur samhället.
Kvinnan är förstås helt underordnad mannen och har inte mycket att säga till om. Många har flera fruar och säger hustrun ifrån så blir hon misshandlad eller utkastad ur hemmet.
Så de bjuder in och informerar både männen och kvinnorna om det här, erbjuder hjälp med HIV-test, preventivmedel och ofta kommer grannar till riktigt sjuka och ber om hjälp så de får göra många hembesök.
Det förebyggandet arbetet, särskilt famlijeplanering, är det absolut viktigaste arbetet när det gäller att få bukt med gatubarns-problematiken. Om alla famlijer skaffade två barn istället för sju-åtta stycken så skulle vi vara arbetslösa som tjugo år.
Det positiva är att regeringen faktiskt subventionerar bromsmediciner till HIV-positiva och också att det är gratis att testa sig på de statliga vårdcentralerna.
Och nu har vi massor av idéer hur man kan jobba med det här på Rest Center.
i andras skor
Så de fick göra en övning.
Några fick spela olika "chefer" på Rest Center och andra var gatukillar som kom och bad om hjälp med olika saker. Så skulle de försöka lösa problemen.
Kankse töntigt att ta ett sådant exempel, men det gäller att använda sånt de kan relatera till. Så fort det blir för flummigt tappar vi bort dem.
Så en kille var "tvål-chef" men hade bara två tvålar kvar. Och det var fyra stycken som kom och bad honom om tvål.
Så han var tvungen att prioritera. Välja vilka som skulle få och vilka som inte skulle få.
En annan var ansvarig för kläder. Och hade bara två par byxor kvar, men tre som behövde.
"Det är ju jättesvårt att ha sånt ansvar" var en av kommentarerna.
De har aldrig tänkt på att sätta sig in i andras situation förr.
bomb
Under tiden vi var där hördes en kraftig smäll på långt håll.
"kanske en bomb".
Men det var inte tid att grubbla på det just då, men när vi åkte minibussen hem så var federala poliser ute överallt och genomsökte varenda minibuss och visiterade alla passagerare.
Så vi förstod att något hade hänt.
Och det var en bomb. En minibuss som exploderat. Minst tre personer fick sätta livet till.
Vem som ligger bakom det brukar man aldrig få veta.
varför springer vi på gatan?
Och varför går vi ut dit? Räcker det inte med att de kommer till Rest Center?
Nej, för att svara enkelt.
Huvudsyftet med att vi är där, att vi försöker bygga relationer med dem är för att starta i gång processen hos dem själva att sakta men säkert börja tänka "jag vill något annat".
För det är den effekten det har, när någon kommer utifrån och börjar visa att det finns andra alternativ.
Det i kombination med deras kompisar som går i alpha-gruppen; att de ser deras förändring på nära håll och att de också får "undervisning" av dem när de hela tiden berättar vad de fått lära sig på alphakursen.
Och sakta, sakta förvrids perspektivet från att "jag vill ha en snabb lösning nu" till att "jag måste börja tänka framåt, ha ett mål med mitt liv."
Och det tar tid.
Erfarenheten är att de gånger vi "vacklar" och låter den "snälla sidan" leda oss, ja, då gör vi det värre.
Du ger en kille tio birr att springa och köpa en tvål för. "Kom tillbaka med växeln". (En tvål kostar cirka fem birr.)
Vad gör han?
Han tar pengarna och sticker.
Och sedan skäms han så mycket att han håller sig undan i flera veckor.
Och du ville bara vara snäll och ge honom en möjlighet att tvätta sina kläder. För det var vad han bad om.
Var det en hjälp eller en stjälp?
En stjälp förstås.
För allt som är snabbt, enkelt och "snällt" är allt som oftast en stjälp.
Det som hjälper är att dra gränser, att leda, att skapa möjligheter för dem själva att utvecklas och hitta vilka de är och vad de vill.
Alphagruppen undervisar vi mycket i att man kan se möjligheter som "möjligheter" eller som "hot att misslyckas".
Allt som oftast är en möjlighet för en gatukille nämligen ett hot om att misslyckas.
Och vad händer om du hela tiden är rädd för att misslyckas? A) du vågar inte ens försöka B) Du försöker litegrann men ger sedan upp.
Vi har sett det miljoner gånger.
Vi har hört de vackra historierna så många gånger också. "Att nu är jag förändrad, jag vill flytta hem till mina föräldrar och hjälpa dem etc etc".
Men om det inte ligger en lång väg bakom, en lång väg av stegvis förändring, ja då kommer det inte att hjälpa killen ifråga att "ge honom en möjlighet".
Och det är också därför vi har utökat hela alpha-grejen från tre månader till sex månader. Ökat undervisningen från 3 till 5 gånger per vecka och inkluderat en hel del massa ämnen om både relationer, mål, mening, vision, möjligheter, hälsa, teamwork, praktiska "instruktioner" om hur man sköter ekonomi, hanterar olika situationer, hur man kan bli aktiv istället för passiv.... osv osv.
Och det ger resultat. Det är fyra månader kvar för denna grupp så det är mycket jobb kvar, men dessa två månader som varit har varit en lovande start.
De förväntar inte längre att Rest Center eller att de två vita knäppgökarna de har till lärare ska "rädda dem", utan de börjar mer och mer förstå att "livet blir vad jag själv gör det till". Att hur många möjligheter vi än ger dem så händer ingenting om de själva inte kan ta tillvara på dem.
Och det är därför vi går ut på gatan.
För de här killarna som nu är i alphagruppen har först haft sex månader av att börja tänka innan de själva började komma och tjata på oss "jag vill förändras, jag vill något annat. Vad ska jag göra?"
Och då kommer frågan;
- skulle du vilja börja alphan?
För då är de redo att ta första steget mot en förändring.
plussidan
- Vi är en mycket bra bit på väg att nå målet om 48 000 birr till sängplats över regnperioden för de sjuttio stycken gatukillar och gatutjejer som går på Rest Center! [bankgiro 5925-0795]
- Idag är vårt kontor officiellt färdigt, möblerat och klart. Så nu börjar vårt "nya liv" med försök att separera privatliv och arbetsliv en liten aning åtminstone. "Fatta att komma hem klockan 18 och vara ledig." Vi ska bli ännu mer strukturerade är vår tanke och inte sprida ut arbetet mellan 07 och 22 utan jobba järnet mellan 07-17.30 istället.
(jo, vi har lunchrast!)
- Imorgon bitti åker killen som för ett tag sedan hittade igen sin familj på besök till dem. För att träffa sin mamma för första gången på tio år. Och få svar på en hel massa frågor om vad som hände.
torka med konsekvenser
Utdrag ur artikel i SvD idag;
Miljontals barn i Etiopien riskerar att dö i den svåra torka som drabbat landet, sade FN:s barnfond Unicef på tisdagen. Redan är många gravt undernärda.
"Uppemot sex miljoner barn upp till fem års ålder lever i utfattiga, torkhotade distrikt och behöver omedelbar förebyggande hälsovård och näringstillförsel", rapporterade Unicef i ett uttalande i huvudstaden Addis Abeba.
Omkring 126 000 barn lider redan av svår undernäring och är i stort behov av snar terapeutisk vård, förklarade FN-organet. Utöver de cirka åtta miljoner människor som anses ha "ont om mat" och stöds av statliga åtgärder talar hjälporganisationer om över 3,4 miljoner etiopier i stort behov av matbistånd i landets centrala och södra regioner.
"Vida spridd torka, klen säsongsnederbörd, stora förluster av boskap, begränsad mattillgång och stigande priser på livsmedel, bränslen och gödningsämnen - beroende på den globala livsmedelskrisen - bidrar till att göra framtiden mörk för Etiopiens barn", skrev Unicef.
[...]
prishöjningar igen.
Nu dröjer det inte länge förrän en liten bensin spränger tio-birrs gränsen.
Att jämföra med när vi kom för tre och ett halv år sedan; 5,50 för en liter.
Inget unikt för Etiopien. Men skillnaden är att många helt enkelt inte har råd. De fattiga blir fattigare och fattigare.
De som har jobb har förstås inte fått fördubblade löner utan de "vanliga arbetarna" tjänar mellan 200 och 500 birr/månad ungefär.
För ett tag sedan kunde grabbarna på gatan köpa "riktigt" mat (injera och shiro) för 1,50. Nu kostar samma portion 4,50.
"Boulle" (som är vad 'rester' kallas på gatan) får de nu betala 50 cent för och då får de ungefär en mängd mat som ryms i en näve.
48 000
Snart börjar regn-perioden och drömmen för inte bara oss men alla som jobbar på Rest Center vore att ha pengar så att de som kommer till Rest Center (70 stycken, varav 14 är alphagruppen) fick "shelter" (dvs sängplats) under hela regn-perioden.
Det kostar 48 000 birr för fyra månader, att hålla sjuttio stycken med sängplats. (Regnperioden är normalt sett juni, juli, augusti och september.)
Använd dig av bankgirot (5925-0795) om du också tycker det är en bra idé.
alpha-träff
I onsdags hade vi tillsammans med några av de som vi arbetar tillsammans med på Rest Center en träff för att "styra upp alphan".
Tidigare kurser har varit tre månader långa, då har de flesta gått ett tag på RC innan de börjat alphan. Och sedan, när kursen har varit klar har de flyttat in i Boys Home, börjat arbeta, skola eller liknande.
Nu ser det lite annorlunda ut eftersom alla kom direkt från gatan när de började alphan, dvs ingen hade gått på Rest Center tidigare.
Av den anledningen så är förslaget och tanken att den här alpha-gruppen ska bli klar i slutet på september.
Själva alphakursen är redan slut men vi fortsätter att undervisa dem fram till att vi åker till Sverige om tre veckor. Då får några andra ur personalen ansvaret för gruppen under fem veckor. Sedan tar vi vid, när vi kommer tillbaka, och undervisar dem 2½ månad plus en hel del annat.
Alla var helt med på idén så nu ska vi bara kolla hur det ser ut på budget-fronten och sedan blir det att meddela gruppen hur schemat ser ut.
till mellanmjölk och kanelbullar
Nu är det väldigt omständigt med våra flygbiljetter tack vare en stjärna på Ethiopian Airlines, men med all sannolikhet så blir vi i Sverige mellan 9 juni - 14 juli.
framtiden är ljus
Idag undervisade vi på morgonen. Introducerade alphagruppen för de svenska gatutjejerna och gängledarna Karin och Qu :-) De var med i ett drama som inledning på en diskussion om relationer på gatan.
Sedan har vi, liksom igår, undervisat en av de två andra grupperna på eftermiddagen. Igår om att sätta upp mål och våga lämna sin "comfort zone" och idag en fortsättning på det om visioner och framtiden.
Det absolut bästa med detta jobb är när man får vara med och se hur de "vaknar". När de inser att de faktiskt har en framtid och att de kan påverka den själv.
Och sedan, så kommer en av dem att bli premiärminister en dag. For sure.
starta eget?
Alla är sjuka.
Vädret. Bristen på mat. Kylan. Allt kan göra en gatukille sjuk.
Uppmärksamhetsbrist.
Men oftast är det en kombination av dålig mat och i alldeles för lite mängd, kyla och regn samt alltför stort intag av alkohol och rökning av diverse olika "rök-verk".
Om det är någon som känner att "jag ska starta en vårdcentral i Addis Abeba" så är du/ni varmt välkomna. Vi vill förstås ha ett generöst avtal för alla som går på Rest Center samt 200 000 till.
onsdag
Den kortare av oss lyckades på något mindre smart sätt åka på ett matförgiftning som gjorde all annan aktivitet än sängliggande omöjlig i två dagar.
Under tiden fick den längre av oss äntligen börja äta vanlig mat.
Nu är vi båda på benen och tillbaka i arbetet för fullt.
I morgon och på torsdag ska vi undervisa på eftermiddagen också, vilket är lite spännande eftersom vi aldrig undervisat den gruppen förr. Det kräver lite mer eftertanke. Alphagruppen känner vi ju innan och utan och är hela tiden uppdaterade om vad de behöver och vill veta mer om. Det kommer alltid nya frågor och problem att ta itu med.
Så det är en utmaning att plötsligt stå inför en helt "okänd" grupp på trettio personer. Men intressant blir det.
Förutom det har vi ett möte med Gizachew [WSG-ledaren] så vi har "beställt" för att vi helt enkelt fick så många ideér imorse under personalmötet, att vi inte kunde motstå att nämna dem för honom och höra vad han tycker.
Om han tycker de är lika bra som oss så kanske vi avslöjar några här på bloggen :-)
Vi ska också hinna med en träff och helt enkelt styra upp alpha-gruppens framtid. Vi har gjort en plan som är sammanlagt 6 månader lång för deras undervisning, counseling och framtid. Sedan hoppas vi också kunna ha en "uppföljningsgrej" i ett par månader efter de lämnat Rest Center.
Men allt det blir förhoppningsvis klart imorgon.
Och massa annat.
läget
Nya lokalerna är en dröm jämfört med de tidigare och det faktum att allt nu är samlat på samma ställe, dvs både Rest Center och huvudkontoret är också väldigt bra.
Vi har fortsatt haft personalträffar där vi diskuterat igenom vision, mål, syfte, strategi etc och börjat göra en tre-års plan för arbetet. I eftermiddag ska vi träffas igen och sammanställa det.
Vårt kontor är färdigmålat, golvet är putsat och skurat, fönstrena skinande rena och gardinstång och gardiner fixade. Nu fattas bara möblerna som ska komma vilket dag som helst så är allt i ordning.
På Rest Center är det tre grupper; alphagruppen, en grupp för yngre och en grupp för lite äldre. Till veckan ska vi testa undervisa den äldre gruppen några eftermiddagar utöver undervisningen med alphagruppen.
Så man kan säga att det flyter på bra.
bryt upp och gå vidare!
Idag på alpha-lektionen var temat "Make peace with your past." På svenska ungefär "Slut fred med ditt förflutna."
De flesta i gruppen börjar nämligen komma till det stadiet att de är tämligen medvetna om sitt liv och sin situation nu och då kommer också att man börjar blicka tillbaka på livet. Minnas vad som hänt och framför allt blir en del bittra. Börjar tänka "varför varför varför stack jag hemifrån?" "Tänk om jag hade stannat hemma istället..."
Många av dem har nämligen hamnat på gatan av "fri vilja" då de som 7-8 åringar stack hemifrån landsbygden genom att gömma sig på ett flak på en lastbil som skulle till Addis. De tänkte att det är bättre i Addis, där får de jobb etc eller så såg de hur svårt det var för mamman att försörja dem eller liknande omständigheter. Så de stack.
Och nu ångrar sig en del bittert av förståeliga skäl.
Men vi vill inte gärna att de ska stanna i det och bli bittra för evigt så därför tog vi upp ämnet idag.
Lyxen att undervisa dessa människor är att de är otroligt mottagliga och det är sällan "jamen det där går ju inte"-inställning.
Så vi gick igenom en hel del. Som till exempel det faktum att man inte kan spola tillbaka tiden. Gjort är gjort. Man varken kan eller får anklaga sig själv för forna misstag bara för att man vet bättre idag och skulle välja något annat idag.
Och sedan, förenklat, att man inte får sätta hjul på sin "svåra tid" och dra med det in i framtiden. Vi gjorde en tidslinje och sa "tänk er att ni alla blir 80 år gamla. Då har ni 55-60 år kvar att leva. Vill ni gå och vara bitter i 60 år eller vill ni satsa på att leva ett bra liv och göra något bra av det?"
Och sen, tog vi faktiskt upp vårt kära hemland som exempel. Att "Sverige är rena himmelriket jämfört med Etiopien och ingen behöver bo på gatan eller dö för att han inte har råd med sjukvård etc". Men att ändå så lider folk.
Vi berättade om "samlingen" i lördags (vi kan inte säga insamlings-gala för då skulle de vilja ha pengarna i hand på direkten!) och om frågan vi fått "Vad kan människorna på gatan i Addis lära oss här?".
De blev förvånade över en sådan fråga, att "har vi något att lära dem?".
Och vi berättade att de har dem.
De kan lära oss att gå vidare.
För de kommer de att göra. De är alldeles för sugna på att leva ett bra liv så de kommer att vända tio år på gatan till en enorm fördel för dem själva.
fel sida
När vi beger oss hemåt efter besöket på gatan så står en grupp samlade på trottaren strax innan där vi hoppar på minibussen.
I mitten av ringen ligger en pojke och krampar.
Som alltid här när någon har epilepsi-anfall så tänder man tändstickor under näsan på personen.
Efter en stund vaknar han till liv och de bär honom till att sätta sig mot en mur.
Sedan fortsätter alla som vanligt åt sina håll.
En gatupojke på tolv-tretton år.
"Sorry, grabben. Du föddes på fel sida jordklotet." säger vinden till honom medan han sitter kvar där ensam och försöker förstå vad som hände.
legenden LemLem
Vi hade diskussions-lektion på alphan och då fick de några fall de skulle diskutera om i smågrupper. En var en kille som hette "LemLem" och hade bott på gatan i tio år. Nu skulle de ge honom råd och lösa lite problem åt honom.
Problemet var bara att "LemLem" visade sig vara ett namn som enbart ges till tjejer.
OS-guld
Så sitter man där, på gatan. En helt vanlig trottoarkant en helt vanlig tisdagkväll.
Grabben, som är med i alphagruppen, är en som lätt kunde kategoriseras till gruppen "vild kille" tidigare. Har suttit i fängelse i omgångar och har ett utseende som verkligen talar om att "jag vet hur man slåss".
Nu sitter han och berättar att han lyckats sluta både med att dricka och tugga khat. "Det var inte så svårt, däremot är det problem med att sluta röka."
Och så frågan; vad är målet för framtiden.
Och då kommer det;
jag vill åka till min hemstad. Om några år har jag startat en organisation där för att hjälpa mina kompisar och andra som bor på gatan. Men jag ska börja redan i år med att undervisa dem direkt på gatan. Berätta för dem att det finns en annan väg, att man själv kan välja något annat.
Och han har stora planer. Sitter där och gestikulerar och ger exempel. Trotsar litenhetskänslan och "inte kan väl-jag" och stiger ut i det okända. Det obegränsade. Det möjliga.
Hur känns det att sitta och lyssna på något sådant?
Förmodligen samma känsla som för de som satsat mot och sedan vunnit OS-guld.
De här ungdomarna kommer att förändra Etiopien.
bilder från bröllopet
Här kommer lite bilder från bröllopet igår. (Det är brudgummen som är vår amharinja-lärare!)
Oturligt nog (och inte alls enligt "väderschemat") så regnade det nästan hela dagen igår, men det blev ändå en fin dag!
"tänk efter före"
En av killarna ur alphagruppen hade träffat en tjej häromkvällen. En tjej som hade ett litet barn och hon hade berättat för honom hur svårt allt var och hur jobbig situation hon hade.
- Men varför har du skaffat barn??! hade killen ifrågasatt ganska upprört. Om du inte kan ta hand om ett barn, varför skaffar du ett?
Så till slut hade de kommit överrens om att han skulle följa henne till ett organisation där de tar emot barn för adoption.
bröllop
Vår amharinja-lärare och vän, Ermias, ska gifta sig.
Så vi ska "piffa" upp oss och åka på bröllop idag. Presenter är inhandlade och igår så ringde brudgummen från sitt gömställe (!) och berättade hur nervös han var.
Men vi tror att det kommer att gå bra och vi ska försöka föreviga det hela med hjälp av filmkameran.
"besök" i Kvarnåsen...
Vi fick svara på några frågor och berätta om arbetet just nu. Roligt men också lite svårt att snabbt sammanfatta saker och ting på femton minuter.
Det är också märkligt att prata "offentligt" utan att kunna se dem man pratar till. "Det kanske var värsta motorcykel-gänget..." filosoferade vi i efterhand.
Lite mer seriöst så är det fascinerande hur engagerade människor det finns där hemma. Vi har ju lyxen att få vara här och följa människor från gatan och se deras förändring på nära håll, och då är det stort att det är så många som aldrig mött människorna men som ändå tror på dem.
Room Service 2
Under tiden så låg vi på vårat kontorsgolv och skrapade bort cement och färg-fläckar med hjälp av bensin och gamla osthyvlar (?!).
Efter ett x antal timmars skrapande, putsande och bensinångs-inandning så fick vi till slut ganska bra ordning på golvet.