streetlight

Idag har varit en regnig dag och regnet här är inte som när det regnar i Kvarnåsen. Det är öppen himmel och skyfall och oftast pågår det i tretimmars-intervaller. Ofta händer det också att det regnar hela nätter.
Att åka ut på gatan under regnperioden är en helt annan sak än att åka ut på gatan under torrperioden. Nu är allt mörker och varje kväll vi är ute får vi ett x antal förfrågningar om olika 'insatser' och hela tiden kommer de, en efter en, och är helt desperata och vill ha "en förändring". Sällan finns det något konkretare förslag utan nu handlar det bara om "förändring", vilken som helst. Bara de slipper undan att bo i helvetet.
Polisen verkar få en extra kick av hela situationen och tenderar att bli råare. Som att de njuter av att bränna upp deras plastskynke-kojor, kläder och filtar. För de vet hur beroende de är av de sakerna.

Ikväll var inget undantag.
De nya killarna som kommer till oss och desperat vill ha "förändring" får en tid att komma på Rest Center så får vi sitta med dem i lugn och ro och prata. Förklara läget och förklara hur vi arbetar och vad som krävs för denna "förändring" för att den ska vara hållbar.
Under regnperioden handlar det om att få dem att överleva, de som är på gatan och inte redan är i någon grupp på Rest Center. För nu är de desperata, och i desperation tänker man inte klart och framförallt inte långsiktigt.

Många har frågat oss om 'temporary shelter' över regnperioden. (Hyra en sängplats eller ett rum.) Vi tog upp det med vår kollega på Rest Center för att hitta vad som var bäst att göra. (Om vi skulle ge dem pengar själv eller gå via Rest Center eller andra förslag). Det blev bestämt att vi skulle ge dem pengarna direkt, att de inte skulle behöva komma på RC för att hämta dem.

Så de som hade det sämst, dvs fått sina "hem" uppbrända och var utan filtar och ordentliga kläder fick pengar för att betala en månads sängplats. (drygt 100 svenska kronor per person). Och detta är ett av få fall som man faktiskt kan vara ganska övertygad om att de kommer att använda pengarna till det avsedda ändamålet. Ingen vill sova på gatan just nu, hur beroende man än är av saker och ting.

Igår eftermiddag hade vi träff på kontoret för att kunna prata ostört med killen som sades vara HIV-positiv.
På hans kompis (som berättade för oss) lät det som att han just hade fått veta hur det låg till.
När vi satte oss ned och han fick berätta historien själv så kom det fram att han vetat detta i fyra år utan att säga det till någon. Det blev tillslut för jobbigt att bära själv så för ett par veckor sedan berättade han för några vänner som sedan uppmuntrade honom att prata med oss när vi kom tillbaka från Sverige. Detta har han således gått och funderat på och till slut tagit mod till sig.

Han var oerhört nervös när vi skulle börja prata. HIV är ofta orsak till mycket smutskastning och utstötthet då många fortfarande tror på många av de missuppfattningar som finns om HIV/AIDS så han var nog rädd för hur vi skulle reagera.
Så vi fick ta det lugnt och satsa på att lyssna och ge utrymme till en början.

Vi fick ett väldigt bra samtal och enades om att det skulle stanna mellan oss tre till en början. Att vi ändå väljer att skriva det här är för att vi gärna vill berätta verkligheten och att vi tror att ni av förklarliga skäl har svårt att räkna ut vem det handlar om.

Huvudanledningen till varför han inte orkade bära det själv längre är rädslan att dö. Tiden går och om han inte börjar äta bromsmediciner så har han inte många år kvar att leva. Det är han fullt medveten om. Också det faktum att om han ska äta medicinerna så behöver han mat som innehåller näring. Så för att kunna börja medicinering måste han få hjälp till en bättre situation.

Eftersom det är fyra år sedan han tog ett test och han inte har några papper kvar så blev det naturliga första steget att börja med ett nytt HIV-test och läkarundersökning.
Alphagruppen har 'special program' imorgon så vi har ingen undervisning på morgonen så då passar vi på att följa honom till en klinik här i stan som specialiserat sig på HIV/AIDS.

Och i sanningens namn så håller vi tummarna att det förra testet var 'fel'.

Vår söndag blev inte riktigt som planerat.
På morgonen ringde de från gatan och berättade att tre stycken var sjuka. Och att de misstänke tyfus.
De misstänker alltid att det är tyfus av den enkla anledningen att det är en av få sjukdomar de vet nånting om. (De har fått undervisning om såna sjukdomar de själva kan undvika att få genom att vara medvetna om hur de sprids, där ibland tyfus.)
Så vi startade inte direkt paniken utan meddelade att 'vi kommer sen'. Söndagkvällar åker vi ju alltid ut så vi tänkte ta det då.
På eftermiddagen ringde de igen och var ännu oroligare. Så vi tog ett snabbt beslut att ändra planerna och göra besöket på eftermiddagen istället.
När vi kom dit så kollade vi de tre killarna, två hade väldigt hög feber och diarre, den tredje hade samma symtom fast mycket lindrigare.
Eftersom de insjuknat efter varandra, den som var sjukast först och sedan följde de andra efter med tolv timmars mellanrum ungefär så insåg vi att det kunde vara något som ämnade smitta vidare till fler personer. Så vi tog dem på klinik direkt för att ta reda på vad det var.
Eftersom det var söndag var det lite folk och hela proceduren på kliniken tog lite mindre än två timmar. Där konstaterades det att de hade fått en allvarlig form av matförgiftning och en ordentlig "dos" amöba.
De tål en hel del eftersom de lever på matrester och sånt de hittar i soporna så vad de hade ätit kan inte ha varit något som livsmedelsverket skulle bedöma som "tjänlig föda".

Imorgon åker vi till ett ställe tio mil utanför Addis och stannar där fram till lördag. Det är WSGs årliga 'utflykt' som mest handlar om planering, föreläsningar men också lite tid för vila och skojigheter.

Idag har vi träffat killen som vi skrev mycket om här innan vi åkte: han som bränt sig i ansiktet.
På något fantastiskt sätt så har det hela läkt ihop och inte ett ärr syns i ansiktet, utan enda stället där pigmenten inte kommit tillbaka ordentligt är på en fläck på överarmen.

Igår morse landade vi i Addis efter ett dygn som fått namnet "Flygplatsernas Dag 2008". Vi flög Luleå-Stockholm-Istanbul-Khartoum-Addis Abeba på totalt 24 timmar. Mycket mer omständigt än direktflyg som vi alltid åkt med tidigare, men de här biljetterna blev 10 000 kr billigare totalt jmf m direktflyget varför vi valde att strutta runt i världen lite.

Nu är vi som sagt framme och har hunnit med ett besök på gatan samt varit på Rest Center och träffat alla vi jobbar med samt alphagruppen. I veckan har vi ingen undervisning utan börjar nästa måndag och på torsdag-lördag åker vi ut på landet på "camp" med 25 till från WSG.

Det har varit semester på bloggen ett tag nu, men snart är det dags att styra kosan tillbaka till Addis så det blir lite "uppvärmings-bloggande".

Ikväll har vi varit på Strandudden i Boliden (eller rättare sagt Strömfors) och berättat om WSG och vad vi gör. Det är alltid lite spännande att prata inför helt nya människor men det gick över förväntan. 

Under dagen har vi också fått preliminärt besked om vår visumansökan och det ser väldigt lovande ut att vi ska få tolv månaders business-visum. Det skulle vara väldigt behagligt för då slipper vi böka och resa ut ur landet till våren. 

I övrigt är det "lugna puckar". Den här gången har vi verkligen tagit semester. Lämnat Etiopien och arbetet kvar där och försöker bara att vila och dricka kaffe. Vi får lite rapporter om hur det går för grabbarna och det verkar rulla på bra.