högriskprojekt
Idag ser grovplaneringen ut så här:
Förmiddagen: Rest Center
Eftermiddag: "Husmöte" med grabbarna
Kväll: Gatan
Det blir alltid extrajobb i såna här africa union-mötestider och humöret sjunker och drogerna ökar när de aldrig får sova om nätterna eller vara lugna om dagen. Poliserna är efter dem hela tiden hotar slår och talar om för dem vad som kommer att hända.
Så det är bara att försöka kliva ur sig själv och "andas in", för ju sämre de mår desto mer börjar de tigga, tjata, gnälla och hitta fel på allting. Och de som står närmast får av naturliga orsaker ta "skiten" vilket blir vi som jobbar med dem.
Det finns alltid orsaker till allting, som man hela tiden måste försöka se.
Det är ofta vi får höra att "ni är helt dum i huvudet" eller "jag hatar er" eller "jag skiter fullständigt i er för ni gör absolut ingenting".
Ju närmare relation vi får med någon desto fler sådana kommentarer kommer det, som ett tappert försök att försöka skydda sig.
För, som vi sagt ofta förr; det är ett högriskprojekt att försöka lita på en annan människa. Särskilt om du bor på gatan.
biopremiär
Tack vare African Union-mötet och den fantastiska etiopiska trafikplaneringen så fick vi spendera en timme att åka runt halva stan för att just i rusningstrafik skulle förstås alla "höjdare" ut och åka bil och då stänger man av alla vägar som de ska åka på.
Till slut lyckades vi dock genomföra vår plan; att äta middag och se bio (American gangster).
Det var första biobesöket i detta land och det gav oss en smärre kulturchock :-)
Biografen är en ny, piffig bio typ som en vanlig svensk och filmerna de visar är aktuella (vilket inte hör till vanligheterna). Som en bonus är filmerna textade på arabiska.
Vi har tagit de första stapplande stegen till att skaffa oss ett liv :-)
kramkalas
Vi höll tal och tackade, de gav oss och vår översättare lite presenter (detta är "gåvolandet" nr ett) och sedan var det kramkalas och fika.
Vi fick anstränga oss för att inte bli för blödiga eftersom vi inte kommer att träffa en del på sannolikt väldigt lång tid då de redan idag åker tillbaka till sina familjer på landsbygden.
biffen är fixad
Alphagruppen, som det varit lite struligt med på sistone gällande deras framtid, är nu ordnad och klar.
Igår var sista mötet och nu är det klart, en del flyttar in i Boys Home, en del åker tillbaka till sina familjer och andra startar olika business.
I eftermiddag är det goodbye-program för dem som vi förhoppningsvis hinner vara med på.
Men det är skönt att det har ordnat sig och att alla parter är nöjda.
lika som bär
Igår kväll träffade vi ett gäng fjortonåriga gatukillar och vi stod och pratade en stund om allt möjligt.
Efter en stund så kom de fram till att vi är väldigt lik Beyonce och Shakira och de enades snabbt om att Josse var Shakira och Erika var Beyonce.
Som ni ser på bilderna är de inte alls ute och cyklar...
skräck
De har just påbörjat ett femton dagar långt African Union-möte vilket innebär att alla som bor på gatan automatiskt blir terrorist-misstänkta och att den federala polis-närvaron mångdubblas.
Så när vi kommer ut på gatan möts vi av smågrabbarna i gänget. De är i det närmaste apatiska och har inte ätit något idag utan istället bedövat hungern med lokal sprit. De fruktar vad som ska hända under natten eftersom det nu är strikt förbjudet att sova på gatan.
De är så borta att de nästan inte vill prata med oss, det gör för ont.
När verkligheten är för hård och kall är det inte roligt om någon strör salt i såren genom att behandla dig som en människa.
Och det är i de situationerna som allt blir kristallklart.
Varför vi sitter där, i vår otillräcklighet och all vår klumpighet.
För att det ska gå.
Barn ska inte växa upp så som de växer upp. Den här världen ska inte vara så grym som den verklighet de lever i.
Det ska gå.
brandrisk
Varför? Jo, för att vi bor i ett u-land och för att vi försöker med något så galet som att vara konstruktiva i ett u-land.
På morgonen när vi kom på Rest Center för att göra förmiddagens arbete där möttes vi av ett halvdött ställe och ingen av de som jobbar där fanns där då de hade ett oannonserat möte. Inte heller hade de lämnat några nycklar fastän de visste att vi skulle dit.
På ren svenska kan man säga att vi brann rätt bra. Så vi åkte till huvudkontoret och höjde våra röster en aning och nämnde något om "spränga upp dörrar" i framtiden vilket resulterade i att ett par timmar senare var nycklar kopierade och att vi numera har egna exemplar...
ja. I vissa avseenden kommer vi alltid att avvika från det etiopiska mönstret.
Sedan var det detta med att ta beslut, vilket vi skulle göra idag.
Det gick också åt skogen eftersom alla människor vi hade avtalat tid med och skulle fatta besluten tillsammans med helt enkelt fick annat att göra och inte hann träffa oss.
Resultatet blev därmed en kompromiss från vår sida.
Vissa beslut har vi tagit själva och vissa som kunde vänta till morgondagen har vi väntat med.
idag ska vi försöka ta beslut.
Idag är det en dag som är mest fylld med träffar, möten och planering.
Idag är tanken att vi ska vara konstruktiva och att många beslut ska tas gällande några av kottarnas framtid.
De har sällan mycket tålamod över och det är viktigt att kunna ge dem en tydlighet annars blir både de och vi halvt tokiga till slut.
Så, nu kör vi.
inte ett rätt.
Efter läkarbesöket berättade han att han fått ordinerat 30 injektioner att ta under femton dagar bland annat. Sedan dök det dock aldrig upp något recept på dessa mediciner och vi började fråga efter dem.
Några dagar senare kom "erkännandet", att papperna blivit stulna. Han hade haft dem i fickorna på sina kläder och sedan hade kläderna blivit stulna när han sov.
Jaha. Sånt kan ju hända.
Så igår, när vi skulle till kliniken i andra ärenden, passade vi på att ta med denna kille för att de skulle leta fram hans journal och ge oss nya medicinrecept.
Han var inte så positiv till att följa eftersom "jag mår mycket bättre nu", men vis av erfarenhet sedan tidigare så vet vi att man ska aldrig skjuta upp saker till imorgon om man kan göra dem idag, så vi lämnade inte mycket utrymme för valfrihet utan det var bara att traska med oss till kliniken.
Väl där kom det snabbt fram att han hade aldrig varit på något läkarbesök och han fanns inte registrerad någonstans.
Killen hade blåljugit från början till slut.
veckans mål
Vi sätter upp några konkreta mål för oss som vi var och en ska ha gjort, samt att kravet är att man ska lämna sin comfortzone ibland plus att vi försöker planera in någon fritidsaktivitet per vecka.
I veckan blir vårt försök att släppa jobbet genom att gå på bio imorgon kväll :-)
uppmärksamhetsbehov
Grabbarna har ett enormt uppmärksamhets och bekräftelsebehov.
De flesta har nästan aldrig blivit sedda alls under sin uppväxt och när man väl börjar se dem så öppnar du på en kran av outsinlig törst efter bekräftelse och uppmärksamhet.
När vi är på Rest Center så turas vi om att ta hand om lill-killen som är extremt sjuk efter uppmärksamhet och som inte skyr några som helst medel för att bli sedd heller. De andra är inte långt efter och det gäller att verkligen tänka sig för och ta sig tid för var och en.
Idag till exempel så vägrade en av grabbarna att äta, fastän han inte ätit på två dygn nästan bara för att "jag vill inte äta något annat än injera".
Fast det han ännu hellre vill är att vi ska se honom. Prata med honom. Truga i honom maten.
Ja.
Psykologins underbara värld.
Ens eget tålamod brister förstås ibland och då får man räkna väldigt långt.
lugna lördag
Så blev det dock inte.
På morgonen hade vi en väldigt lyckad alpha-lektion och kotten som var översättare var lysande. Hur duktig som helst. Det blev en kanon-lektion och en väldigt bra diskussion efteråt också.
Fem minuter efter att vi var färdiga med lektionen så ringde telefonen. Det var från gatan och en av killarna var väldigt sjuk meddelade de.
Vi sa att vi kommer klockan två, men det gick inte alls: "han är jättesjuk". Ni måste komma nu.
De pratade om "wuba" (malaria) vilket var vad de trodde killen hade.
Vi åkte hem, kastade i oss lite lunch och drog sedan ut till sjuklingen.
Han var riktigt risig förstås och det var bara att traska med honom till närmaste klinik.
Vi betalade läkarbesöket och lämnade honom sedan i sina kompisars händer medan vi åkte till Rest Center för att ordna med diverse omläggningar samt att vi hade en träff med några grannar till en av grabbarnas familj som bor på countryside. För att få reda på mer om famijlesituationen och ta reda på om det är möjligt att killen flyttar hem till sin familj igen.
Det är det förstås inte. Familjen är fattig, lever på fem birr om dagen och pappan har sannolikt alkoholproblem och slår sin son... ja, allt det där. Så det var förstås ingen lösning, men vi har iallafall provat. nu får vi söka andra vägar istället.
Efter ett par timmar på Rest Center så begav vi oss sedan tillbaka ut på gatan till sjuklingen för att höra hur det gått. Då hade vi också fått informationen att han druckit en rätt så stor mängd alkohol kvällen innan.
Han hade iallafall inte malaria utan det var en akut njurinfektion och lite annat som spökade.
en steg framåt
Som vi nämnde igår så vill vi gärna involvera grabbarna i huset, de som redan lämnat gatan och nu bor i Boys Home, i arbetet med att hjälpa andra bort från gatan eftersom vi är tämligen övertygade om att de har mycket att ge när det kommer till den punkten. Många har också en stark längtan att just få hjälpa andra ur samma sits de själva varit i.
Idén finns redan i WSG, men de tyckte kanske att vi hade lite väl bråttom, att de borde få mer tid på sig att själva "landa" innan de börjar hjälpa andra. Vi tänkte mer att själva hjälpandet av andra skulle vara en del i deras egen process att lämna gatan, ge dem bredare perspektiv på sin egen förändring, som man annars lätt kan missa att märka.
För att komma till saken så har vi nu fått godkänt att låta en av grabbarna som är duktig på engelska att prova vara översättare åt oss på alphalektionen imorgon bitti.
lyfta blicken
en helt vanlig kväll
När vi kommer är de ungefär halva gänget på plats och 2/3 av dem har druckit starkare saker än saft. Bristen på mat är påtaglig och i takt med att priserna ökat på det mesta här i landet har också tillgängligheten på matrester blivit sämre och sämre. Det är stor skillnad jämfört med hur det såg ut för 18 månader sedan.
Ju mindre mat som finns, desto mer används andra medel för att dämpa hungern.
Ikväll spelar de fotboll med en helt lackpumpad gammal boll samt att de styrketränar genom att göra armhävningar och låta de små pojkarna ligga på ryggen för att ge extra tyngd.
Vi sitter där i drygt en timma och hinner med många samtal, om allt från glasögon till hur det är att leva utan familj.
Sedan traskar vi iväg mot minibussarna, och alltid är det några som följer oss, de som har något särskilt de vill prata om eller som bara vill ha en stund med lite ostörd uppmärksamhet.
kyla = sjuk
På gatan blir många sjuka just nu på grund av kylan. "mini-vintern" är här, så det är väldigt rått och kallt om nätterna och inte alltid så varmt om dagarna heller.
Det märks direkt när temperaturen sjunker på antalet klinikbesök.
frustration
Morgonens möte med alphagruppen, som började klockan åtta blev en två timmar lång historia.
De har höga förväntningar för framtiden och stora visioner, många kan sannolikt också klara av att nå dem en dag för de besitter enorm kapacitet.
Problemet är bara att det sällan finns resurser för att genomföra planerna exakt så som de önskar, det finns alltid (ekonomiska) begränsningar att hålla sig inom när det kommer till att hjälpa människor från gatan.
Så många av dem var ytterst besvikna, ledsna och frustrerade idag.
Av fullt förståeliga skäl.
Så idag och framöver har vi tillsammans med de andra som jobbat med alphagruppen fått ägna oss åt självrannsakan och inför nästa grupp får vi ändra strategi litegrann för att undvika att sådana här (kommunikations)problem uppstår igen.
Det är inte roligt att jobba fyra månader med undervisning och vägledning och sedan brister det i att det inte finns tillräcklig tydlighet i "kedjan".
qwanqwa (språk)
Tre gånger i veckan har vi lektioner och vi har en riktigt bra lärare som på något märkligt sätt ändå lyckas öka våra kunskaper sakta men säkert.
Ibland får han dock någon märklig överskottsenergi där han försöker lära oss två andra etiopiska språk; guraginja och orominja. Vi försöker dock bromsa det med motiveringen att det kanske är bättre att lära sig amharinjan ordentligt först innan man börjar komplicera saker ytterligare.
För er som inte vet det så finns det ungefär 85 olika språk inom Etiopien och flera lokala varianter på amharinjan. Till det så finns det också massa intern gatuslang som kottarna hela tiden lär oss.
Nu har det också börjat komma mobiltelefoner där man kan skicka SMS med amharinja-bokstäver (fideler). Det lär dock bli en hel del knapptryckande eftersom det finns något fler bokstäver än i det alfabet vi är van att använda.
det blir inte alltid som planerat
Så blev det dock inte för idag var de "orivna" kan man säga.
Det är mycket på gång i deras liv och nu är tanken att de ska lämna gatan och börja antingen skola eller något typ av business.
De har dock höga förväntningar och alla går inte att leva upp till vilket gör att det var stormiga känslor och upprört idag.
Så vi lämnade den planerade undervisningen och istället fick de gnälla fritt i 90 minuter och vi ägnade mesta tiden till att lyssna.
De var ändå sunda ska sägas, det var konstruktiv kritik mot det de tyckte var konstigt eller knäppt och inte så mycket personangrepp som det annars ofta blir när gatugrabbar kommer igång.
De brukar vara duktiga på att måla världen och människor i svart eller vitt, antingen är man väldigt ond eller väldigt god. Men idag var de som sagt riktigt "vuxna" i sina argument.
Imorgon bitti är det träff med hela gruppen och killen som är ansvarig för deras fortsättning. De önskade att vi skulle vara med så vi har gjort lite ombokningar i schemat och ska nu sitta med på det mötet.
mötet igår
Det mesta gick igenom utan bekymmer, några kompromisser och några punkter där vi fick "bakläxa".
I huvuddrag handlade det om:
¤ Rest Center
Lite planer hur arbetet skulle se ut, förändringar i alphan, introducera och arbeta med alphabet-planen tillsammans med de andra, nya undervisningsmetoder etc.
¤ grabbarna i huset
Här var vårt förslag att få involvera dem i arbetet med att hjälpa andra från gatan, på ett konkret sätt där de skulle fungera som "stödpersoner" eftersom de har bäst erfarenhet av problemen som uppkommer när man ska anpassa sig till nya tillvaron. Här gick dock våra meningar i sär, vi hävdade att grabbarna är redo för sådana uppgifter, Gizachew hävdade å sin sida att de inte är redo för det än.
¤ starta ett till temporärt hem som sedan stegvis blir ett Boys Home.
Tanken är att göra ett välplanerat, ordnat temporärt hem som hjälper grabbarna att lämna gatan och kliva in i livet som ansvartagande.
Här har vi många idéer och förslag och till veckan ska vi bilda en liten "planeringsgrupp" med några andra från Rest Center för att utveckla det vidare.
Om det går att genomföra beror dels på ekonomi, om vi får in tillräckligt med pengar så vi kan finansiera det samt på organisatoriska saker.
Det var en kort sammanfattning.
Nu återstår bara att vi får våra visum förlängda så kör vi :-)
nytt namn
En av de yngre grabbarna jobbar vi nu med att hitta hans familij - en familj som var död enligt tidigare historien men numera lever igen, inte genom återuppståndelse utan genom att pojken helt enkelt ändrat historien.
Till saken hör att han inte heter det han uppgett vara sitt namn heller.
sanning
Det är inget chockerande att först få höra en historia om att hela familjen är död och "jag har bott på gatan si och så många år..." för att någon månad senare få höra att "nej, så var det ju inte riktigt."
Det är många test och prov innan de vågar ge sig i kast med att lita på någon.
Och när sanningen väl kommer får man fokusera på att "tack för att du berättar sanningen" istället för "varför ljög du".
Yichilal
Vi träffade henne igår kväll men innan dess är det drygt en månad sedan vi såg henne eller pojken.
Hon har tidigare nämnt att hon skulle vilja adoptera bort Yichilal så vi hade stämt träff med henne för att prata mer om det och informera hur hon skulle gå tillväga. Hon kom förstås inte till den träffen.
Igår kväll var dock inte Yichilal med så vi frågade var hon hade honom.
Enligt henne hade hon nu gjort slag i saken och lämnat honom till en adoptions-organsiation. Om det är sant eller inte är förstås svårt att säga.
Vi avtalade också en ny tid, att hon ska komma på Rest Center på torsdag så vi kan prata mer.
Yichilals mamma är i 17-årsåldern och har en dotter också sedan tidigare som ska vara omkring fyra år gammal.
ingen familj längre
Det är ett förståeligt beslut med tanke på vad vi såg i söndags.
Tragiskt, men fullt förståeligt.
no man is an island
Idag var temat relationer och mest med fokus "kan man lita på andra".
Vi undervisade inte så mycket utan hade mer diskussion och idag var de verkligen på hugget. De hade många tankar och funderingar gällande tillit och det var väldigt intressant att höra.
Relationer är ingen enkel grej, varken i Sverige eller i Etiopien och det är inte så lätt att vara människa heller.
Vi försökte ändå belysa lite varför det kan vara bra att försöka bygga sunda relationer, varför människor behöver varandra.
På torsdag ska vi fortsätta med ämnet.
imorgon gäller det
Vi börjar ha viss vana vid att framföra nya idéer och han börjar ha viss vana vid att lyssna på våra ideér.
Men man vet aldrig hur det går förrän efteråt.
Vi berättar mer imorgon!
batteriladdning
Vi har ägnat halva dagen åt att strosa runt stan, köpa glödlampor och fönstershoppat, resten av tiden åt att styra upp det kommande halvåret; att lyfta blicken, kolla vart vi är idag och vart vi är på väg.
En nödvändig, fantastisk dag.
syftet
Så slutar de flestas historier. Att de inte har någon.
Antingen har familjen vänt sig ifrån dem eller så har de dött bort.
De stirrar ut i ett ändlöst mörker, ofta bara halvvägs in i tonåren har de redan levt många år på egen hand. Många år med vetskapen om att de är helt oönskade och att världen inte har någon plats för dem.
Att upprätta dessa människor handlar inte om siffror, antal eller nummer. Hur många på ett år kommer från gatan? Nej. Det handlar om individer som kommer från gatan och blir hela igen.
Och när man ser en sådan människa i ögonen, en sådan som pojken idag som fick möta den bistra verkligheten än en gång; att jag är oönskad. När man ser det och också ser vad det gör mot en människa, ja då handlar allt om att försöka upprätta honom eller henne igen.
Det är vad varje krona vi får in har för syfte. Det är vad varenda minuts arbete vi gör har för syfte.ingen kvar
En annan pojke fick igår veta att hans mormor hade dött.
Hon dog för två månader sedan, men hans storebror hade inte talat om det för honom eftersom de har en ytterst krass relation.
Hans värld hade fallit i spillror.
Han grät och berättade att "nu har jag ingen".
Mormodern hade varit hans mamma, då hans egen mor dog för tolv år sedan. Hon hade tagit hand om honom och tyckt om honom.
Mormodern bodde tillsammans med hans storebror och hans fru, och ibland när det var riktigt svårt ute på gatan så lät hon honom sova där i smyg, utan att tala om det för brodern.
"Nu har jag ingen. Inget hopp, ingenting."oönskad
Idag åkte vi som sagt med en kotte till hans familj.
Det var ingen enkel sak.
Det är 6 år sedan han blev utslängd från hemmet och två år sedan han såg dem sist.
Återföreningen var ytterst kylig.
Vi hade nog förväntat oss åtminstone någon känsloyttring från modern när hon fick återse sin son men hon rörde inte min och hälsade på honom som om det vore vilken pojke som helst.
Under vårt drygt två timmar långa besök så behandlades pojken som om han inte fanns.
Vi, utlänningarna, var gäster och det var kaffeceremoni och prat.
Men ingen ägnade någon notis om honom.
När vi skulle åka tackade de så mycket för vårt (!) besök och önskade att vi snart skulle komma igen.
Pojken sa de inte ens hejdå till.
I detta land och denna kultur är barnen till för föräldrarna, inte tvärtom som vi kan tycka är mer normalt.
Vi åkte ut på gatan på kvällen bland annat för att få prata lite mer med pojken om hur dagen varit. Han var otroligt ledsen och sniffade lim när vi kom, som för att visa hur ont det hade gjort idag.
Han är oönskad. Hans familj vill inte veta av honom.träffa familjen
Han är 14-15 år ungefär och har inte träffat sin familj på sex år. Av någon anledning blev han utkastad från hemmet av sin far och sedan dess har han bott på gatan.
Vi har känt den här killen i ett år ungefär men det är först nu han vågat berätta sanningen, att hans familj finns här i Addis. (Vi har fått många alternativa historier innan, som han nu bekräftat att de var bara påhittade.)
Sedan har det tagit tid att fundera och bli redo att träffa dem, men nu har han tagit initiativet och bett oss följa med honom.
Så i eftermiddag åker vi.
Vad det hela resulterar i är svårt att säga. Det är inte alltid lätt att återförena och laga trasiga familjerelationer i detta land, men det är alltid en bra början att träffas.
Kenya, igen.
Vår biljett dit är den 5 februari men vi ämnar skjuta fram datumet till efter vi varit till immigrationsmyndigheten här i Addis. Får vi nytt visum utan att först behöva åka ut ur Etiopien så får vi avvakta med Kenya-semestern ett tag.
Det är alltid "konstigt" med krig.
Kenya är som sagt "vårt land", en fantastisk del av Afrika, härjat av korruption men ändå med en mycket bättre struktur och ordning än i detta grannland Etiopien. Och det är otroligt vackert.
Förra året åkte vi ut till ett av Afrikas största slumområden som ligger i utkanten av Nairobi. Barn sprang omkring oss och ropade "mzungu". Vi åt ugali och grönsaker hemma hos några av våra vänner. Vänner som var luo och kikuyu (olika stammar), i salig blandning. Och utan problem.
Samma slumområde är idag härjat av oroligheterna och som alltid: människor som tidigare levt som goda grannar blir plötsligt värsta fiender.
pingis
Grabbarnas affärsidé som de berättade om förra söndagen, är att de skulle vilja ha ett pingisbord och sälja "tjänsterna" till intresserade. (En rätt så vanlig syn runt om i stan, att man kan spela pingis, en omgång för 25 cent.)
De har räknat ut ungefär vad de skulle tjäna per dag, att de ska spara det mesta för att sedan kunna investera i ett fotbollsspel som också ger inkomst.
För att göra det lagligt behövs tillstånd, annars kan polisen plocka allt när som helst.
Vi tror på idén och har beslutat oss för att göra allt vi kan för att göra det möjligt.
Till veckan ska vi prata med Yonathan (WSG-medarbetare) som har mer koll på sånt här än vad vi har, så får vi se vad vi kan göra.
ljusare framtid
Ja, partiska är vi förstås men det går ändå inte att låta bli att bli otroligt hoppfull för framtiden när vi ser dem "in action".
Ibland träffar vi dem ute på gatan och då berättar det att "ja, vi skulle äta lunch och tänkte att vi tar med den hit och delar med de andra".
De kämpar på med att lämna gatan mentalt och våga tro på framtiden igen och de besitter så otrolig kapacitet och vilja.
De har nya ideér hela tiden och halva deras garderob springer ute på gatan eftersom de så gärna vill dela med sig av sitt överflöd till sina vänner som fortfarande bor på gatan.
En av killarna hjälper sina klasskamrater i skolan och ger dem råd och tips hur de ska lyckas med utbildningen. För "annars kommer de att hamna på gatan".
När dessa grabbar kommer ut i livet och samhället så kommer det att hända mycket positivt för detta land.
"gammal tant"
Vi köpte en tårta och åkte till grabbarna i huset och firade med dem.
en vanlig morgon
Imorse direkt efter amharinja-lektionen begav vi oss som vanligt till Rest Center.
Dessa morgnar på Rest Center går i kaosets tecken.
Kottarna kommer, hungriga, frusna och ofta väldigt "orivna" efter en natts flykt undan poliser och tappra försök att få sova lite. Oftast har de inte ätit något sedan morgonen innan så blodsockernivån avspeglar sig i humöret.
De söker uppmärksamhet på alla möjliga och omöjliga vis, längtar efter att någon ska se dem, ägna lite tid åt dem, lyssna på vad de har att säga.
Det ligger ris överallt på golvet när de har ätit, skrapsår får plåster på sig och vaselinsalva smörjs än här och än där och det lindas bandage, vatten flyger hit och dit.
När allt är klart och alla fått prata och plåster så åker vi hem på lunch.
Alltid med samma känsla: vi gör inte tillräckligt.
När man rör om i grytan kommer allt upp i det synliga. Så är det också på gatan. Alla problem finns, men kliver du in i det och försöker göra något åt det så är det mycket som kommer upp.
Det finns kvantitet på problemen, kan man säga.
verkligheten hinner alltid i fatt
Sedan knackar verkligheten på och man påminns om att det mesta som pågår i ens eget huvud är förnekelse-aktiviteter, för att orka, för att slippa ta in allt.
Ikväll på gatan var de flesta påverkade. Det är kallt nu, lilla regnperioden är på ingående. Det finns ingen mat alls att få tag på. De flesta har bara tunna t-shirts och trasiga byxor, och ett par flipflop på fötterna.
"Vi är tre stycken som delar på en filt".
"Jag har så mycket problem, så mycket att tänka på att jag klarar det inte om jag inte tar något för att få glömma en stund."
När vi suttit där en dryg timme och pratat om både djupt, ytligt, sorgligt och roligt så dyker polisen upp. Ikväll är det "färska" poliser som kommer, sådana som är sugna på att använda sina träkäppar att slå med.
De markerar tydligt att "nu är det slut på det roliga" så vi beger oss vidare.
Så ser tillvaron ut, dag efter dag, natt efter natt:
Kyla.
Hunger.
Misshandel.
Mer hunger.
Total avsaknad av människovärde.
ändrade planer
I eftermiddag skulle vi egentligen ha undervisat alphagruppen på Rest Center. Vi brukar alltid fortsätta undervisa grupperna ett tag till efter att själva kursen slutat och då fokuserar vi på ämnen som relationer, kommunikation, teamwork, etc.
Idag blir det dock ingen lektion då många WSG-medarbetare åkt till countryside över helgen och att vi därför inte har någon översättare.
Istället ska vi ägna eftermiddagen åt att göra alla sådana småsaker som alltid får vänta; köpa gardinstyg, fixa en whiteboard, följa en kille till optikern, åka upp till grabbarna i huset och lösa lite vardagsproblem etc.
struktur
Den sista månaden har varit rätt hektiskt och till mesta dels fyllt av "jobb som inte kan vänta utan måste göras nu". Det har fått den naturliga följden att vi inte hunnit med att fokusera något på det långsiktiga.
Nu när det börjat lugna ned sig med brandskadorna och annat så har vi beslutat oss för att tillföra lite struktur i vår tillvaro och ta mer tid till att arbeta med det som ger resultat på längre sikt.
På måndag ska vi rensa almanackan och ägna hela dagen åt att "styra upp" saker och ting.
litet kan vara stort
I morse blev det en spontan garderobsrensning och vi fann ett par sandaler som ingen använt på länge. Lill-grabben har länge gått i ett par trasiga flipflop som enda skopar så vi tog med oss dem till honom,
Skorna var ett par såna där billigare sandaler som man kan köpa på typ "Berglunds" för tvåhundra kronor. Inte märkvärdiga alls i svenska ögon, men hela.
Killen var hur nöjd som helst.
"nu ser jag ut som en turist". (Vi skulle inte vara lika nöjda som honom om vi fällde den kommentaren om oss själva.) Och nu skulle han spela fotboll!
språk
Vi kämpar på med det fantastiska språket amharinja. Idag gick vi i genom verb-böjningar i dåtid och just när man tror att man hittat systemet så dyker det upp ett nytt.
Varför? Jo för att det är skillnad på "recent past" (nylig dåtid) och sånt som hände för riktigt länge sedan.
Jaha.
Allt i detta språk ska bakas in i ett enda ord med prefix och suffix hit och dit. Det finns ingen chans att översätta meningar ordagrant utan ibland kan man säga en lång engelsk mening med bara två amarhinja ord. Eller tvärtom.
Enligt vår lärare så ser det ut så här i ligan över "världens svåraste språk";
1. kinesiska
1. japanska
3. amharinja
Tack för den :-)
cirkus
Det var en fantastisk syn att se en salig blanding av handikappade, gatubarn, etc som tränade olika akrobatiska övningar, spelade musik, dansade, jonglerade...
Killen var också jättenöjd att vi följde med och att han fick visa vad han håller på med.
tisdag
Idag har vi spenderat mesta dagen på Rest Center. Plåstrat om, pratat, undervisat och allt möjligt.
springpojke
Vi träffar dem båda dagligen på Rest Center för omläggning av såret. Den lilla killen (11 år gammal) kommer mest för att få en liten stunds vila från gatan och äta lite mat.
Han har det ganska tufft eftersom han är yngst i gänget. Att vara yngst innebär att vara utan rättigheter och att du är "betjänt" åt de som är äldre. Så han får ofta agera springpojke och måste göra vad de andra säger åt honom att göra.
idéer
Idén är riktigt bra och sannolikt genomförbar.
Vi har en vecka på oss att ta reda på mer om det går att ordna detta för dem och sedan ge dem besked nästa söndag.
Det är en alltid lika stor glädje när de kommer med egna idéer och tänker själva. Passivitet har aldrig hjälpt till förändring.
te-cken
Dramatiken idag bestod av att båda te-termosarna helt enkelt pajade och nu har vi bestämt oss för att vara "svenska", dvs köpa kvalitetsgrejer. De här termosarna vi haft till nu kostar 50 kronor och rymmer 2 liter vardera, men nu är det tredje termosen som gått sönder vilket man kanske kan se som ett tecken att det är dags att pröva nya alternativ.
kläder önskas
Om du har mycket kläder liggandes i garderoben som du gärna vill bli av med så tar vi tacksamt emot kläder till Rest Center för vidare befordran till de som behöver det mest.
Det som behövs mest är:
långbyxor
långärmat
huvtröjor
sommar/höst jackor
t-shirts
mössor, kepsar
etc
Det finns behov av både tjej och kill-kläder, allt från åldrarna 10-25 år.
Har du småbarnskläder går det också bra, men de vidarebefordrar vi till en annan organisation "My Sisters" som jobbar med den målgruppen.
Addis Abeba är inte Afrika i den bemärkelsen att det är varmt så det gör inget om det är varma/tjocka kläder.
Spagetti-linnen och riktigt korta kjolar är inte så stor vits att skicka på grund av den sociala klädkoden som råder.
Adressen är:
Josefine Lindgren/ Erika Landin
P.O Box 1240
Addis Ababa
Ethiopia
Några frågor eller funderingar, maila oss på
streetlight.aa@gmail.com
lördag
telefon-rika
Nu har vi skaffat ett nytt sim-kort till mobilen och dessutom fungerar vår hemtelefon äntligen. Vår tillvaro är nästan som en i-landstillvaro :-)
det går utför...
Snart kanske poletten faller ner över funderingen "varför är vi båda singlar?"...
nästa veckas dröm...
Det börjar vara en aning slitna brudar för stunden. Sedan vi fick "arm-mannen" på vårt ansvar så har vi inte haft en enda dag utan omläggning.
Så nu drömmer vi om att snart kunna lägga om bara varannan dag vilket borde kunna bli verklighet inom en snar framtid om inget dramatiskt inträffar.väntans tider, igen
Kenya
Kenya har blivit lite av vårt reserv-hemland, hur konstigt det än kan låta. Vi åker dit och vilar upp oss, njuter av att befinna oss i "riktiga" Afrika och vi reser runt till olika platser. Etiopien har vi knappt sett något alls av för vi hinner aldrig lämna Addis.
Hur det blir i februari får vi se, eftersom det nu varit väldigt oroligt i Kenya de sista veckorna.
Kanske kan vi skjuta på resan, eller ännu bättre: att det lugnat ner sig och blir konstruktivt istället för inbördeskrig.
fem
Därför fortsätter vi arbeta med de "trasiga porslinsdockorna".
För det är motgångarna och svårigheterna som formar människan, gör henne stark (om hon vänder dem till erfarenheter).
Och det betyder väldigt enkelt sagt att ju mer svårigheter en människa haft, ju fler motgångar desto mer potential och desto mer styrka.
We simply believe that they can achieve much more than we ever can
fyra
Kan det trasiga verkligen bli helt igen?
Ja.
Det krävs tid. Det är en resa som är lång, krokig och fylld av tårar, blod och svett. "Men det är vägen, som är mödan värd" för den resan tar dig närmare målet: helheten, det hela. När såren blivit solblekta ärr som minner om att "jag klarade det".
Det finns en helande kraft i universum, där kärleken har sitt ursprung. Inte bara det som numera definieras som kärlek: den mellan man och kvinna, utan den stora, gränslösa, kravlösa kärleken till hela skapelsen och det skapade.
Vi kallar den kraften Gud och kärlekens yttersta namn Jesus.
Vi tror att vi alla människor i denna värld har till uppgift att se till att helandet och kärleken får utrymme och möjlighet att verka;
Genom att välja försoning istället för förbittring, förlåtelse istället för ältande, att ge istället för att ta och genom att kliva fram istället för att backa. Genom att stå rak istället för att vika sig, genom att ge utrymme istället för att förtrycka.
Men, som vi säger ofta på alphan: ingen är perfekt.
Vi är människor.
Grundförutsättningen vi alla måste lära oss hantera är att vi inte är perfekta och aldrig kommer att bli. Hur goda avsikter vi än må ha så kommer vi alltid att göra fel ibland. Hur mycket vi än försöker kommer vi att misslyckas ibland. Ibland kommer vi också att vara fega, rädda, mesiga, springa undan.
Vi behöver nya chanser hela tiden, nya försök, nytt mod. Att ge oss själva det utrymmet, att misslyckas ibland, och att ge andra utrymmet att misslyckas och sedan ge dem nya chanser.
Det trasiga kan bli helt.
Den helande kraften, som vi fortfarande kallar Gud, arbetar i allt och i alla för att det ska bli möjligt.
Men vi kan inte vara passiva offer och vänta på ett magiskt ingripande från Honom.tre
Tid. Tydlighet. Tålamod.
En människa som gått sönder behöver tid för att kunna bli hel igen.
En människa som aldrig haft gränser, ramar eller "gratis kärlek" behöver mycket tydlighet; säg vad du menar, mena det du säger, gör som du säger och tro på personen ifråga. Tro att det är möjligt för en förändring och lev som om du trodde att förändringen redan börjat ske.
Tålamod. Det handlar aldrig om dig, alltid om honom eller henne. Du är slagpåse, förälder, hatobjekt, skräpkorg och får hela tiden höra det. Men du är också den som står för det stabila, det trygga och det som för en gångs skull i livet vill gott. Varje vecka vänder personen ryggen till och säger "nu är det kört, jag klarar det inte". Varje vecka måste du stå kvar och vänta tills han eller hon vänder tillbaka och vill försöka en gång till.
Du får höra "jag ska döda dig. Jag hatar dig. Du bryr dig bara om dig själv."
Men det är inte dig det handlar om och det får du påminna dig om varje dag. Du behöver mycket tålamod och det är ibland jobbigt, men du vet av bitter erfarenhet att varje gång du tappar tålamodet förlorar ni båda.
två
Mer och mer kommer bilden av porslinsdockor.
Inte sköra och klena som porslinsdockor, men trasiga som porslinsdockor som fallit i marken många gånger. Naggade i kanterna, stötta, tilltufsade av hur hårt livet farit fram med dem.
Hur lagar man det som är trasigt?ett
Att hjälpa människor till ett annat liv än det på gatorna är inte en enkel grej. Det finns inga räddande änglar eller superorganisationer som går ut på gatorna och snabbt, enkelt och inom ett par veckor har gett individer nya livsförutsättningar.
Det är (tyvärr) en dröm, en illusion att det skulle kunna vara så.
Verkligheten är helt annorlunda och det är många olika faktorer som spelar in.
Från "hjälpsidan" så krävs bland annat
- en fungerade organisation med tydliga mål och strategier
- mycket pengar (så är den krassa verkligheten.) Det kostar allt från 500 till 8 000 -10 000 att hjälpa en människa från gatan. Alternativet för 500 innebär sällan att de lämnar gatan i slutändan vilket gör att om det ska bli bestående resultat så kostar det både mycket tid och mycket pengar från organisationsperspektiv.
- tid, tydlighet och tålamod. Tid som i närvaro. Tydlighet som i gränser. Tålamod som i 5 000 nya chanser.
- enhet. Människor på gatan vet hur de ska spela ut människor mot varandra för att få ut så mycket som möjligt i en situation. Teamwork och enhet är enda vägen till framgång.
- Att inte "attach people to ourselves", dvs att de på ett eller annat sätt blir passiva mottagare som blir långsiktigt beroende av andra för sin överlevnad.
Från "the other side", nämligen de som bor på gatan krävs detta:
- att de kommer till en punkt där de inser och också börjar ta ansvar för sitt eget liv, sina val, etc (Från början förväntar sig många att bli räddade som passiva offer.)
I det ryms mycket: det gäller att hitta sätt att gå vidare på. Att lämna det förflutna, låta de inre såren växa ihop till ärr, lära känna sig själv, lära sig lita på sig själv och också andra, lära sig hantera att världen är en konstig och ofta ond plats men att inget är omöjligt och att allt kan bli bättre än det varit.
Det är en lång resa, eller process om man hellre vill kalla det så.
Sedan finns alla de konkreta problemen som olika drogberoenden, destruktiva beteenden etc.
Detta är en "lång och mödosam färd" som kräver mycket av båda sidorna.
på baksidan
Som alltid så slits vi med viljan att försöka beskriva hur det är på gatan och det faktum att det överhuvudtaget inte går sätta ord på det.
Hur förklarar man hur det är att sitta mitt i en sten och cementhög, bredvid en liten kille under en väldigt smutsig och hålig filt, en kille som just blivit slagen och misshandlad, har alldeles tom mage och aldrig haft en mamma som brytt sig om honom.
Sitta där, på baksidan av världen, dit ingen någonsin bryr sig om att gå och där människorna som bor där är utelämnade helt åt sig själva.
Som att titta rakt in i ett becksvart mörker.
En kväll när vi skulle gå därifrån sprang en trettonårig kille upp oss och ville förklara att "de är knäppa, de andra" för att de hade druckit och var fulla, som för att han trodde att vi tyckte så.
- det här livet är väldigt svårt, svarade vi.
Då blev han tyst och sedan nickade han.förbjudet att sova på gatan
armar
Vår lilla sjukstuga på Rest Center börjar få mindre och mindre jobb med pojkarna. Lillkillen är helt läkt, nu återstår bara att gå till doktorn och få hörseln kollad eftersom han har fått lite hörproblem efter skadorna.
alphaavslutning
Vi har inte hunnit berätta att vi haft alpha-avslutning för grupp nummer 3 på Rest Center. Det var lördagen före julafton och det blev en riktigt lyckad dag.
De hade gjort drama, skrivit dikter och berättade hur alphan har varit.
Den här gruppen hade också extremt bra närvaro; de som varit borta mest hade 5 frånvarotimmar av 28, och två hade varit på alla lektioner vilket inte har hänt förr. Så alla fick pris för bästa närvaro plus att de som inte varit borta något alls fick en extra present.
Nu har vi haft lite jullov men på tisdag fortsätter vi träffa gruppen ett tag till för annan undervisning. Då ska vi fokusera på relationer och kommunikation.
Vi startar också en ny alphagrupp på lördag för vårt senaste Boys Home, "grabbarna grus".
jullunch
Igår var det den årliga jullunchen som WSG håller för alla som bor på gatan. Det kom någonstans mellan 1000 och 1500 personer och det var en riktigt trevlig förmiddag.
Vi tog inga kort för det är lite konstigt att springa och ta kort i sådana sammanhang men däremot gav vi filmkameran till några av grabbarna så en del av dagen finns filmat.
Svenska ambassadören var med även i år, vilket vi är lite smygimponerade av. Det är sannolikt mycket få ambassadörer i denna värld som skulle frivilligt åka till en jullunch med enbart gatufolk.
vi vet hur de gör...
I onsdags på amharinjalektionen gick läraren igenom en del ord och uttryck som ficktjuvar använder mellan varandra. Han berättade också lite olika taktiker de använder. Vi var inte överintressererade då vi har blivit utsatt för många försök till ficktjuveri men vi har märkt det innan de tagit något. Så vi tyckte att vi var rätt bra på att undvika sådant.
Samma kväll stod vi och väntade på minibuss och det precis i rusningstid när alla ska hem från skolor och jobb, så det var mycket folk och få bussar.
När det kom en buss sprang vi och "köttade", Josse tampades lite mot en kille men vann slaget och vi fick platserna i framsätet.
Grejen var bara att han inte alls var intresserad av att komma med bussen utan han var intresserad av det som fanns i Josses ficka: en rosa mobiltelefon.
Så nu har vi ingen mobiltelefon för tillfället (och ingen fast telefon heller men det har inte med ficktjuvar att göra).
För att göra en annan lång historia kort kommer vi heller inte att få behålla vårt telefonnummer utan det blir ett nytt, men det dröjer några dagar.
Så ni behöver inte få panik om det är en läskig kille som svarar om ni skulle ringa till oss, för tjuven använder vår telefon och vårt nummer just nu eftersom vi hade pengar på refillkortet.