streetlight

Eftersom det är semester så passar vi på att städa lite här på bloggen.
För att göra det lite tydligare för nya besökare så har vi skapat några nya kategorier som t.e.x "vilka är vi?" "Vad gör vi?" etc. Så framöver kan man klicka på dem och få lite svar, men eftersom det är en blogg så hamnar de också i löpande texten här framme så just nu ser det lite konstigt ut, men det blir som sagt bättre.


Dagens höjdpunkt är förstås att det äntligen blev en överrensskommelse mellan Kibaki och Odinga. Kanske kan det gå bra för Kenya iallafall, trots att det såg så mörkt ut bara för några dagar sedan.



Glöm inte att läsa här om verkliga historier från Kenya.

Vår övertygelse, som vi arbetar efter, är "kvalité" och "långsiktighet".

Väldigt kortfattat kan man säga att det är bättre att hjälpa tio stycken till högre utbildning än hundra stycken till att bli skoputsare eller gatuförsäljare. Detta för att de tio som får utbildning inte bara hjälper sig själv, men blir en resurs för sin omgivning, samhället och hela landet.

Så vi tror, att genom att utbilda och utrusta människor på gatan till att kliva in i samhället så kan de vara med och förändra Etiopien till en bättre plats.

Vår vision för framtiden är att arbetet ska bli ännu bättre och ännu effektivare.

Detta har vi utarbetat ett program för, kallat "alphabet", och tillsammans med WSG/Hope for Children och vår hemförsamling, Åskyrkan, så arbetar vi nu för att få SIDA-bidrag till projektet.

Vi strävar också efter att hela tiden bli bättre och bättre på information och upplysning gentemot Sverige. Vi ser oss som "gatubarnens röst" i Sverige.

Vi hoppas också kunna bidra till att öka utbytet mellan människor i Sverige och Etiopien på olika sätt, då vi tror att vi i våra olikheter har mycket att ge varandra.

Vi samlar in pengar via bankgiro 5925-0975.

Alla pengar som kommer in på det kontot går oavkortat till arbetet. En mycket liten del är bankens administrativa kostnader men i övrigt går varenda krona till ändamålet.

Vi tar emot personlig sponsring också, eftersom vi inte har någon lön, men det gör vi enbart via ett annat, privat konto.

Vårt syfte med pengarna är att de ska användas konkret för att hjälpa människor från gatan, att ge människor möjlighet till att förändra sitt liv.

Därför har vi investerat de mesta av de inkomna medlen i "Boys Home" vilket konkret innebär att två hem för unga gatukillar kunnat startas inom WSG/Hope for Children  och att de killarna fått möjlighet till yrkesutbildning eller vidareutbildning.

Mesta tiden befinner vi oss i Etiopiens huvudstad, Addis Abeba.

Där arbetar vi i WSG/Hope for Children med:

¤ uppsökande arbete på gatorna

¤ "Rest Center" dvs det öppna center som organisationen driver för gatubarn/ungdomar. Där har vi undervisning, personlig rådgivning, enskilda samtal, dagliga aktiviteter etc  

¤ vi arbetar också med de som redan lämnat gatan och flyttat in i det som kallas "Boys Home". Där handlar det mycket om undervisning, att stötta individerna, hjälpa och stötta att lämna droger och svåra minnen bakom sig, lära sig bygga sunda relationer etc.

Är båda födda 1982, kommer från samma lilla ställe i Västerbottens inland; Kvarnåsen (Norsjö Kommun).

Vi åkte till Etiopien första gången 2004 och har sedan dess arbetat i den etiopiska organisationen WSG/Hope for Children för att hjälpa barn och unga från livet på gatan.

Våra huvuduppgifter ser vi som dessa:

¤ hjälpa barnen/ungdomarna från gatan till ett bättre liv

¤ samla ihop resurser för att fler ska få hjälp

¤ informera och upplysa om gatubarnens situation för människor i Sverige

Under våren 2008 jobbar vi med en ansökan om stöd från SIDA för ett projekt inom WSG/Hope for Children som också involverar vår hemförsamling i Sverige, Åskyrkan.

Vi har ingen anställning eller lön utan arbetar på volontärbasis i organisationen.

Nu har vi förökat oss... eller, ja, åtminstone skaffat en till blogg.
Som ett komplement till den här.
Gå gärna dit och läs.

Vi kommer att fortsätta skriva här precis som vanligt. Att det blev en till är bara för att inte gröta ihop saker alldeles för mycket.

I måndags åkte vi till etiopiska ambassaden i Nairobi för att fixa visum. Killen där hade väntat oss eftersom han sett oss på stan under fredagen och förstått vårt ärende. (Vi har varit på den där ambassaden förr...).

Hur som helst kunde han inte hjälpa oss hur mycket han än ville, eftersom det såklart finns en regel att man måste ansöka om businessvisum i det land där man är medborgare. Och han konstaterade ganska snabbt att vi inte var kenyanska medborgare.

Så det blev tre månaders turistvisum istället och denna eviga följetong går nu vidare.

Våra planer blir sannolikt lite ändrade, att vi åker en sväng till Sverige maj/juni istället för augusti/september som vi tänkt.

Nu är vi i alla fall i Etiopien i "smyg". För att göra en lång historia väldigt kort så gav vi bort alla våra respengar till kenyaner som behövde dem bättre än oss och sedan bokade vi om biljetterna och åkte tillbaka till Addis.

Vi landade i Nairobi precis klockan ett lokal tid och vi mottes av en ode flygplats.
Det var mest bara transit-passagerare kan man lugnt saga och det tog en halv minut for oss att fa visum till landet, de bara stamplade passen och skrev tre manader och sedan fick vi betala.
Just nu ar det valdigt lugnt i och med fredsforhandlingarna som Kofi Annan leder.
Eventuellt kommer vi att folja med nagra ut till ett av 'ghettona' i utkanten av Nairobi for att se hur det ser ut dar nu. (Vi var dar for nastan tva ar sedan men da var det inga oroligheter och nedbranda hus).

Idag blir det dock lugna gatan for var del. Snart ska vi ga pa vart favorit-kafe och dricka kaffe och ata varma mackor.

Nu har vi redan börjat tagga för nästa alphagrupp och också så smått börjat plocka ihop gruppen, fundera på vilka som är redo för nästa steg etc.
Och ofta är det några helt oväntade som dyker upp från ingenstans och står där hur beredda som helst att ta ett steg framåt.
Efter viss erfarenhet har vi också fått lära oss att vi kan inte bestämma vilka vi vill ska lämna gatan bara för att de är "fina", utan det handlar om att välja de som är redo. Tar man någon för tidigt gör man den människan bara en björntjänst. Misslyckas de en gång så blir vägen dubbelt så lång nästa gång.

Just nu finns inga jobb alls att få på gatan och en av killarna vill verkligen jobba. Och det är inte bara snack utan han funderar, tänker och kommer med förslag. Och han ger sig inte för att det är lite motigt ibland.
Och det mest konstiga (tycker vi) är att han inte blir arg på oss om vi säger att "nja, det där går inte" eller "vi hade snarare tänkt så här". Ja, då lyssnar han, funderar några dagar och sedan kommer han med sin syn på saken.
Det normala är annars att vi är "bechtiocht" (en inte alltför smickrande komplimang) om saker inte går precis som de tänkt sig.

Det dröjde till efter lunch innan Gizachew ringde och då hade vi ärligt talat gett upp om att det skulle bli något kontrakt.
Tji fick vi iallafall, för efter två timmars förhandlande så är nu kontraktet påskrivet och klart.
Det blir ett nytt Rest Center och precis lagom till vi kommer tillbaka från Kenya.

Fantastisch, eller "yamral" som man säger här.

Vi har just varit om på "officet", som vi mesta tiden kallar WSGs huvudkontor. Träffat Gizachew och gått igenom lite grejer som vanligt. Just efter vi varit där så skulle hyresvärden för det troliga nya Rest Center komma dit och om allt går som det ska så borde de skriva kontrakt just nu.
G ska ringa så fort mötet är slut så nu sitter vi och håller alla tummar som går hålla.
Kanske, kanske blir det äntligen nytt Rest Center!

I morse hade vi sista amharinja lektionen innan Kenya. Så nu har vi två veckors "sportlov" :-)
Vår lärare är ett riktigt "fynd". Han har själv jobbat med gatubarn tidigare så det är mycket dialogträning där han får agera gatukille och vi spelar oss själva.

Kenyaresan blir allt mer nödvändig.
Semester. Vila.
En vecka utan ansvar.
En vecka som anonym.

Det är svårt att förklara hur påpassade vi är här. Hur många som känner igen oss ute på stan. Hur många som vet vilka vi är, vad vi gör och när vi gör det.
Man vänjer sig vid det och slutar tänka på det, men ibland kan man inte låta bli att drömma om tillvaron som anonym. Att få vara två helt vanliga människor som ingen noterar.
I Nairobi är det ingen som bryr sig. De tittar lite diskret ibland, ser oss som pengamaskiner allt som oftast men säger sällan något och stirrar ännu mindre. De är helt enkelt mycket mer van vid utlänningar. Det är inget coolt. Inget att bry sig om.

Man kan liksom inte förneka sitt ursprung totalt; att vi växt upp i en tillvaro med mer träd än människor.

Om jag inte arbetade och betalade fick jag inte äta hemma för mamma., utan jag var ute vid marknaden och samlade ihop sånt som ingen ville ha, gammal frukt, nötter och grönsaker.  

När folk frågade vad jag skulle ha det till sa jag att det var mat till hönsen.
När jag och mina storasyskon bråkade tog mamma alltid parti för de andra, oavsett vad de hade gjort. Jag hade liksom ingen plats där hemma.
Till slut fick jag nog av allt, av att alltid vara i vägen och aldrig räknas. Så jag stack.
Då var jag sju år gammal.

"Utrikesdepartementet avråder från icke nödvändiga resor till Kenya..."
Det kan kanske tyckas vara smått idiotiskt att åka dit men så här resonerar vi:
Först och främst är resan nödvändig eftersom vi behöver nytt visum och det inte går att ordna på annat sätt än att lämna landet. Att det blir just Kenya är för att där finns etiopisk ambassad och biljetterna bokade vi i våras i fjol då vi inte hade någon aning om att det skulle vara oroligt just nu. Att vi inte bokar om biljetten till något annat land är av ekonomiska skäl. Vi har inte någon lön för vårt arbete så det finns helt enkelt inte utrymme för så mycket extra kostnader, till exempel nya biljetter.
Sedan är Kenya vårt "tredje hemland". Vi vill dit, helt enkelt. Det är ett fantastiskt land med fantastiska människor.

Ibland kan det också vara nödvändigt att lämna "trygghetszonen". Att bli påmind om livets skörhet och att ingen av oss har några garantier för morgondagen. Vi fastnar precis som de flesta i denna värld i vardagen och man tar det mesta för givet. Det bästa botemedlet för sånt är att lämna det trygga, det invanda, det självklara.

I morse begav vi oss alltså till immigration.
Laddade med pass, kopior på det man ska ha kopior på samt stämplade brev från WSG och med "se ut som om vi har något att tillföra detta land"-attityd så klev vi in i havet av betongbyggnader och fyllde i blanketterna.
När det var dags för vår tur så gick vi på första minan. Breven från WSG var inte godkända.
Varför?
För att de var adresserade till "whom it may concern" vilket inte funkade. Det var tvungen att adresseras till "Immigration Office".
Jaha.
Enda alternativet som återstod var att ta en taxi till WSG-kontoret, skriva ut nya brev men med ny adressat, stämpla dem och sedan åka tillbaka till Immigration. Hela den grejen klarades inom 40 minuter vilket är räser-fart i detta land. Bruttan bakom skrivbordet, hon som avfärdat första breven, var mäkta förvånad när vi kom tillbaka med nya brev så fort.
Med de nya breven var det lugnare och vi började processen att skickas runt till olika kontor och olika människor som skickade oss än hit och än dit.
När vi satt inne hos chefen så var det första han sa "ni bor på shiro meda va? jag har sett er flera gånger."
Men för att komma till poängen så gick det inte alls som vi tänkt. Om det är bra eller dåligt återstår dock att se.
De kunde inte förlänga våra visum utan vi fick 15 dagar extra för att kunna söka arbetstillstånd för ett år.
Inte riktigt vad vi tänkt, men det var inte så mycket att välja på.
Så på måndag börjar en hel del pappersjobb för att försöka fixa dessa arbetstillstånd.
Får vi det så har vi ett års uppehållstillstånd här.
Får vi inte det så blir det ett besök till Kenya om två veckor och fixa nytt visum i Nairobi.

Tecken på att man varit länge i Afrika:

- ingenting är coolt längre. Att stå under ett tak med hundra andra och vänta på att regnet ska sluta är inte exotiskt utan frustrerande.
- senilsnöre på mobilen för att göra det svårare för tjuven
- man har inget "personal space" kvar. I Sverige är det väl 15 cms avstånd mellan människor som gäller. Här är det 2 mm ungefär.
- man glömmer bort att man är vit utan tror att man är "en i mängden".
- man tar fram bröd ur frysen i förväg för man är så van att leva utan microvågsugn.

och en massa annat.

Imorgon ska vi på immigration och försöka få lov att stanna kvar i landet ett halvår till. Så idag har vi funderat "tänk om vi måste åka till Sverige snart" och då inser man att vi har ingen aning om hur saker funkar där hemma längre.
Vi bor här.
Det vet ju ni redan, men vi är inte så snabb av oss.

Vi har kommit till den insikten att vårt jobb är ett väldigt "givande" jobb på många sätt. Förstås givande i den vanliga bemärkelsen men också det att det handlar om att ge, hela tiden.
Mest att ge av sig själv.
December och januari som var rätt så fullpackat med jobb gav inte mycket tid till reflektion eller vila, men tack vare vår "struktur-förmiddag" som vi infört en gång per vecka så har vi lyckats lyfta blicken så pass att vi kunnat se vad vi behöver ändra på och/eller omprioritera för att inte jobba tills vi stupar utan istället inte bara orka utan också orka göra saker och ting bra.
Och en sån sak är att komma ihåg att tanka/fylla på, att inte bara ge och ge tills man är alldeles tom och inte kan ge något alls längre.

En annan mycket mycket positiv grej gäller pojken som vi följde hem till hans familj i mitten på januari. Då skrev vi om att det var mycket problem i familjen och att de helt stött bort sin son och att han inte var välkommen dit.

Både grabben och familjen har dock tänkt en hel del sedan det mötet och i söndags åkte killen ensam hem till familjen igen och pratade med dem.

Innan han åkte berättade han för oss att han hade en idé hur han skulle kunna lämna gatan och att han ville åka till familjen och prata med dem.

Det gjorde han alltså.

Och nu har något hänt.

Familjen är villig att ta emot honom och att han ska bo med dem om han bara får ett jobb så han kan hjälpa till med försörjningen.

Pojken är otroligt lättad och pappan som vi pratade med via telefon idag verkar också betydligt mer positiv än vad han var förra månaden.

Så nu är det vårt jobb att försöka se till att grabben får ett jobb plus att han förstås borde börja skola.

Det kallas m-e-d-v-i-n-d och är ytterst sällsynt i detta arbete men det är desto mer välkommet när det kommer.

Efter det åkte vi mot Rest Center för att träffa våra grabbar och lägga om lite sår.

Där skulle vi också träffa killen som i måndags flyttade till sin syster och började arbeta.

Lite spännande att se hur det gått för honom. Risken finns alltid att de står där med någon märklig historia och tårar i ögonen om hur någon stal alla pengar... ja...

Men den här killen är hur seriös som helst. Igår jobbade han hela dagen och vi hade gett honom 100 birr som startkapital till mynt-växlandet. För varje birr som folk växlar av en ger man 85 cent, vilket ger 15 cent förtjänst på varje birr.

Idag visade killen upp 115 birr.

Man "grinar av glädje".

Han är också väldigt glad. Direkt efter samtalet på Rest Center bar det av till jobbet igen.

På fredag ska vi följa honom till hans syster för han vill visa sängen som han köpt.

Efter vår fantastiska start på morgonen så åkte vi för att träffa Gizachew. Mest informationsutbyte om grabbarna i huset och om Rest Center.

Nu har han gett den förmodade hyresvärden en vecka på sig att bestämma sig om han kan gå med på treårskontrakt eller ej.

För att göra en rätt så invecklad sak till lite mindre komplicerat så kan man säga att i morse hade vi stämt träff med två killar klockan nio. Tillsammans skulle vi träffa vår kompis, professor Tandläkare på universitetet. (Hur vi lärt känna honom är också en lång historia). Denna Herr Tandläkare skulle hjälpa oss genom att kolla på killarnas tänder. En av dem har haft problem länge med något som ser ut att kunna vara ruttna rötter och den andra är killen som fick tanden utslagen i fredags.

För att få reda på vad man kan göra och ungefär vad som är rimligt att betala så skulle vi alltså konsultera Herr Tandläkare.

Vad händer?

Ingen av killarna kommer.

Vi var milt sagt inte nöjda eftersom det var rätt så vänligt av tandläkaren att hjälpa oss utan krav på ersättning och att grabbarna på var sitt håll tjatat tämligen intensivt om vi måste göra något.

Ja.

Ja. Lite sugen blir vi kanske...

Ikväll blir det dock inga semlor, utan det som är lite vanligare i vår tillvaro: att åka ut på gatan.

På förmiddagen hade vi vår veckoliga (hur säger man?) struktur-brunch.
Vi gick igenom förra veckans mål och kunde också se att i princip allt var genomfört och gjort.
Så nu är det en ny lista, nya mål och nya saker att ta tag i.

Just nu går det ett släng av lunginflammation genom hela gänget på gatan. De flesta kraxar och hostar och mår dåligt.
I eftermiddag tog vi två av pojkarna på klinik för att kolla upp det eftersom det inte blivit bättre.
En av dem, som var i sämre skick, fick bland annat göra lungröntgen.

Klinikbesökens syfte är sällan enbart för att de ska få genomgå läkarundersökning men de fyller ofta också en psykologisk funktion. Dels blir de flesta lugnare om de blir tagna på allvar och sedan betyder det mycket att någon följer med, sitter bredvid, pratar för en.
En liten stund som "vanlig", en liten stund där man får vara barn och någon annan tar hand om allt.