det rullar på
Tre av grabbarna ur grupp 1 på Rest Center.
Att komma tillbaka till jobbet efter "jullovet" var som att vara damm som sugs upp av en dammsugare. (Okej, det var en dålig liknelse). Sedan måndag morgon har det varit fullt ös från tidig morgon till sen kväll. Det är undervisning, gatukillar som slår ut tänderna på varandra, poliser som rensar gatorna för att det snart är African Union-möte i stan och det då ska se bra ut, gatukillar blir fängslade och släppta, bränner sig på sop-brasan de gjort för att få värme. Och så vidare. Men kaos är behagligt, särskilt när man haft semester en vecka och börjat klättra på väggarna av att det händer för lite.
Veckans hittills två höjdpunkter är detta:
# Alla som läst bloggen ett tag har sannolikt inte missat att en av "våra" killar sitter i fängelse sedan slutet på augusti och ska göra det åtminstone åtta månader till. Och att vi minst sagt haft bekymmer med att få etiopiska byråkratin att låta oss besöka honom. Det är otaliga gånger vi skrivit och stämplat papper, träffat högt uppsatta polischefer och försökt smöra för polisvakterna i fängelse. Med föga imponerande resultat.
Men så igår, medan Josse undervisade på Rest Center så åkte Erika till fängelset för att åtminstone lämna grejer till honom, något vi försökt göra med jämna mellanrum så han ska veta att han inte är bortglömd. (Det går bra att lämna grejer, men inte att träffa honom.) Fängelset är uppdelat så att fångarna sitter i "zoner". Det finns fem-sex stycken zoner som har de spännande namnen Zon 1, Zon 2 osv. Grabben har suttit i zon 3 ända till för någon vecka sedan då vi fick veta att han förflyttats till zon 4.
Så väl där, när grejerna skulle lämnas så lämnar man fångens namn och zon-nummer och när poliserna fick veta att det var zon 4 så meddelade de att "du måste gå till det andra inlämningsstället". Jaha. Väl där så visar det sig vara VIP-avdelningen grabben kommit till. För istället för att bara lämna grejerna till poliserna så tog sa en av poliserna "kom" och sedan bar det av till en annan besöksavdelning. Och det dröjde inte en minut så kom grabben.
Jaha.
Och sedan kom en poliskvinna och sa "nu är det inga problem. Kom så ofta du vill."
En haka ramlade till marken.
Grabben är sannerligen en problemlösare. Han har inte en sekund gett upp utan har alltså lyckats med konststycket att smöra in sig på VIP-avdelningen. "Nu sitter jag med f.d premiärministrar och andra kändisar. Och de lär mig jättemycket och undervisar mig."
Så kan det gå.
# I snart två år har vi känt en kille som heter Yohannes. Han kommer från en välbeställd familj här i Addis och är en smart kille som älskar att gå i skolan. För tre år sedan så gjorde han ett klassiskt ungdomsmisstag när han och några kompisar för första gången provade att dricka. Och för att göra en lång historia kort så slutade äventyret med att han hamnade på gatan. Där har han nu bott i tre år.
Vi har pratat med honom i mer än ett år att han borde kontakta sin familj, att de säkert vill ha honom tillbaka vid det här laget. Men han har vägrat, vägrat och åter vägrat.
Men nu har han plötsligt bestämt sig att "tre år räcker". Igår ringde han och pratade med sin mor för första gången på tre år. Hon grät av glädje.
På fredag ska vi följa med honom hem för att hälsa på sina föräldrar. Förhoppningsvis innebär det att han stannar där.
färdigjulat
Julen är avklarad och vår lediga vecka är över.
Förutom julfirande har vi hunnit med att planera inför det nya året samt vila, leka pensionärer och äta knäck.
Imorgon drar det igång för fullt med undervisning hela dagen samt besök på gatan på kvällen.
GOD JUL!
Hoppas ni alla har en bra jul! Vi firade julen i dagarna en, nämligen på julafton med janssons frestelse, rödbetssallad, knäck och norsk julgudstjänst.
Här är vår "julgran", kaffeträdet.
Och här är vi på bild tillsammans med julgransbollen.Efter en gårdag med bara julmat så blev det en traditionsenlig juldagslunch bestående av firfir (injera och berberi).
julklappar
Det är många gatupojkar som behöver julklappar i form av utbildning, sjukvård, mat, husrum, kläder etc.
Använd dig av bankgiro 5925-0795 om du vill hjälpa till.
nya medborgarskap och julledigt
Första lediga dagen var idag och den började vi med... jobb :-)
Så kan det gå.
Anledningen var för att vi behövde åka en sväng till fängelset och kolla till grabben. Något som är en never-ending story och som numera tar fem timmar i anspråk eftersom vägomläggningarna blir galnare och galnare.
Grabben fick vi inte träffa men vi fick den information vi ville ha, bland annat att han är kvar i fängelset i Addis.
En av polismännen hade också ett mycket konstruktivt förslag till oss. Problemet är ju att vi inte är etiopiska medborgare och det kunde vi ju lösa så enkelt genom att... gifta oss med honom.
Vi sa att "vi får se hur vi gör".
Tack
Det uppskattas enormt, litet som stort! Tack ska ni allihopa.
effektiviteten som gick i kras
Jobbet har dock gått bra bortsett från smärre brott mot planeringen.
Igår, till exempel, hade vi undervisningsfri förmiddag och skulle därför göra klart alla planscher och posters för grupperna på Rest Center. Vad som behövdes för att göra detta klart var att framkalla de bilder som återstod och sedan klistra, klippa och skriva namn.
Bara ett par hundra meter från RC ligger det en fotoaffär. Där tog det två timmar innan de kläckte ur sig att han som kan framkalla bilder hade åkt på sjukhus. "Men han kommer tillbaka". När de säger så, så är det oftast ett mycket optimistiskt påstående med mycket liten sanningshalt. Så fotomannen skulle inte komma tillbaka insåg vi, varvid vi sa att vi går till ett annat ställe.
Väl där så förklarade de att "idag går det inte för vi har ingen ström". jaha.
Så drömmen om en effektiv förmiddag grusades en aning eftersom det inte blev några bilder framkallade.
avigsidor med jobbet
På väg hem från ett besök på gatan ikväll:
Många unga kottar kommer fram och tigger av oss, den siste i raden just innan minibussen får ett tämligen avslaget "det finns inga pengar" utan att ens titta ner på honom. Efter att ha tagit sig igenom ett hav av gatupojkar så blir det så.
Men den späda rösten fortsätter inte att tigga utan säger något som direkt drar till sig uppmärksamhet: jag vill inte ha pengar.
va?
- jag vill inte ha pengar, ordna så jag får komma in. [det betyder: jag vill få börja på Rest Center]
Och så möter utlänningen hans blick.
En blick som säger "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte bo på gatan."
Gatupojken möter sedan utlänningens blick, en blick som säger:
"Förlåt. Vi har ingen plats kvar. Jag hatar mig själv."
semestern i bilder
Här har det varit fullt ös men de mycket efterfrågade och efterlängtade bilderna från vår semester kommer här. 
back in town
Tillbaka i Addis, något rödare än tidigare men nöjda.
Imorgon kommer det lite bilder :-)
paus
Inget internet, inget mobilnät, bara sol, sol och värme :-)
Här och här kan du som är intresserad läsa mer om Teddy Afro som idag fick sex års fängelse för sina "brott".
utan mat i magen
Morgonen blev dock helt annars:
Vi skulle ta ut pengar i en bankomat, en nödvändighet för att kunna köpa någon present. Väl vid bankomaten så inser vi att vi tagit fel visakort och allt möjligt, så det blev inga pengar.
"Jaha, vad gör vi nu?" men för lata för att orka åka hem och tillbaka igen för att hämta rätt visa-kort åkte vi istället till ett kafé och drack kaffe. Efter det tänkte vi att "vi kan ju kolla iallafall i affärerna och åka tillbaka senare och köpa det". Men nej, trots att klockan hunnit bli halv tio så var inte en affär öppen just idag.
Så vi hoppar in i minibussen och tänker att vi åker hem igen.
Vi hinner bara betala för oss så ser vi en pojke liggandes på trottoaren. Han ligger raklång på rygg mitt på trottoaren vilket är en ovanlig sovställning och sovplats, och när vi passerar syns det att han är blodig i ansiktet och att något hänt honom. Och det syns också vem det är. Det är en av "våra" pojkar.
Vi tittar på varandra och beslutet är enkelt att fatta. Vi begär avstigning och går för att se hur det är med pojken.
Det har hunnit samlas lite folk omkring honom och just när vi kommer så hjälps två poliser åt att lyfta honom vid sidan av trottoaren. Pojken har också vaknat till liv.
Som vanligt i såna situationer så är folk inte särskilt konstruktiva utan står mest och tittar på så de blir lite... förvånade när två utlänningar stövlar fram och tar över situationen. Men grabben känner igen oss utan problem eftersom vi träffat honom på gatan, i ett annat område, många gånger förr.
Så när vi kollat läget så tar vi honom på Rest Center, en tjugo minuters taxi-resa, och ser till så att grabben får dusch, rena kläder och mat i magen. Det fanns inte mycket kläder kvar i förrådet så han fick tjejbyxor som var alldeles för stora så det blev att göra ett provisoriskt bälte av skosnören med löften om att försöka fixa något mer passande efter helgen.
Först trodde vi han hade haft ett epilepsi-anfall men det visade sig att pojken svimmat för att han inte fått tag på något att äta de senaste två dagarna.
Såna ögonblick så har vi utan tvekan världens bästa jobb alla kategorier. Tio-åriga pojkar ska nämligen inte svimma av hunger och sedan ligga blodiga på en trottoar lämnade åt sitt öde.
gamm-rävar
Ibland är det skönt med rutin. Att ha varit med förr.
En av grabbarna som nu börjat på Rest Center har varit en "kandidat" länge enligt oss men har alltid vägrat när vi fört det på tal. Så nu när de nya grupperna skulle plockas ut så låg vi lågt och frågade honom inte ens, eftersom han ju sagt "nej".
Förra veckan kom han och tiggde och bad "snälla låt mig få börja".
Och nu är han med varje morgon, mycket engagerad och med ett leende på läpparna.
Kommer in på vårt kontor på morgonen och hälsar och ursäktar sig sedan med att "jag har lektion nu" och springer till salen.
En människa måste själv vilja förändras för att det ska bli någon förändring.
en vanlig syn
I minibussen, i väntan på avfärd.
En ung gatupojke står på andra sidan fönstret och tittar in på utlänningen som sitter där.
Han ser ut att vara ungefär tio-elva år gammal och ser ut precis som alla andra unga gatupojkar: bara väldigt smutsig. Väldigt osynlig, som att han smälte in i allt det andra.
Han vill ha lite pengar "till bröd" säger han försiktigt.
Utlänningen tittar på honom och sträcker sedan ut sina tomma händer, en vanlig gest som betyder att "jag har inget att ge".
Vilket ju förstås är lögn.
Men utlänningen har träffat många gatupojkar genom åren och vet att lite pengar inte hjälper något alls.
Han provar igen. "Snälla. Jag är hungrig."
Utlänningen tittar på honom igen, tvekar för en tiondels sekund men säger sedan "tyvärr, jag har inga pengar".
"Okej". Pojken blir inte arg utan vänder bara och går vidare.
Teddy dömd
För er som är intresserad hur det går för Teddy Afro så går det att läsa mer här.
Inte särskilt förvånande blev han tyvärr dömd skyldig igår, med följden att han sannolikt får stanna fem till femton år i fängelse. Det fanns dock inget annat att vänta eftersom en frikännande dom hade varit att säga "det är OK att kritisera regeringen".
På fredag meddelar domstolen straffet.
Om man ska se hur premiärministern i detta land fungerat tidigare så kan det bli att Teddy får 15 års fängelse och sedan efter ett par år så "benådas" han. Och premiärministern framstår som "snäll".
Yttrandefrihet.
knäckflarn och semester
De senaste dagarna har vi hunnit med att:
- undervisa massa små gatupojkar
- baka lussekatter och knäckflarn
- äta upp alla lussekatter och knäckflarn
- hälsa på i fängelset
- posta en miljard julkort
- och massa annat
Och så har vi tagit beslut. Bestämt att vi ska åka till Langano i helgen för att fira vår sambo Rutan som snart fyller trettio. Langano är en välkänd ort i detta land, som innehar enda badsjön i hela landet. ALLA har varit där, utom vi såklart. Efter fyra år i detta land tänkte vi att... nu kanske det är dags.
Så vi ska alltså ha semester lördag - måndag.