streetlight

Igårkväll hände det vi minst av allt hade väntat oss.

Telefonen ringde.

Själva grejen att telefonen ringde var inte det oväntade utan vem som fanns i andra änden av luren.

Samtalen kom från Bahr Dar, från en sjuttonåring som vi haft borta i nästan tre veckor.

Precis.

Killen som stack, stal våra grejor och flydde från staden. Han ringde igår kväll.

Välbehövligt för vår del. Att få höra honom. Prata med honom. Han berättade att han kommer tillbaka till Addis om en vecka. Så då ska vi träffas har vi bestämt.

När han stack, tog han med sig något mycket mer värdefullt än mobil och mp3-spelare, nämligen förtroende. Tilliten. Tilltron.

Allt tilltufsades rätt så hårt att plötsligt sitta där och inse att "inget hade hjälpt". Vi hade gjort något fel. Vi hade inte gjort tillräckligt.

Felsökande. Rannsakan.

Vad skulle vi ha gjort annorlunda?

Det är oundvikligt att hamna där.

Men sedan planteras också den där misstron till alla andra. Man börjar förvänta sig att alla ska visa sig vara likadana, även fast vi egentligen vet att det inte är så.

Men poängen är att det går inte att jobba med dem om man inte tror på dem. Oavsett hur mycket de stjäl eller ljuger måste vi tro på dem. Annars funkar det inte.

Igår var det som om cirkeln tillslut slöts. Vår "förlorade son" kommer tillbaka. Vår tilltro till världen och människorna återvänder.

och den sjuka killen som stack med lite av våra "electronics", han har vi nu lyckats hitta.
Efter visst letande och spårande så vet vi nu att han finns i Bahr Dar (en stad drygt femtio mil härifrån) och att han faktiskt önskar det hela ogjort men att han iallafall inte ligger halvdöd i något dike som vi haft ångest för att han skulle göra.
Vi hälsade till honom, att han är välkommen till Addis any time.

Det är den korta versionen av det hela.
Nu vet vi iallafall vart han är.

Vi har tidigare berättat om killen i huset som är efterlyst av polisen.
Ikväll hade vi ännu ett samtal med honom.
Och vi var rätt så hård med honom.
Vi gav honom tre möjliga alternativ  på hur han skulle kunna göra.
Han tyckte vi var väldigt hårda.
Vi sa att han hela tiden vägrat komma med egna förslag så därför fick han dessa tre av oss.

Och sedan sa vi att till på torsdag måste han komma med ett fjärde alternativ själv.

För saken är den att vi kommer att ge honom en begränsad tid som han får bo i huset.
För han sitter redan i fängelse.'
Inom sig själv.
Och det kan inte vi stöjda.

Visst kanske det verkar konstigt, för som det är nu så pressar vi nästan honom att åka i fängelse och samtidigt så kan vi inte acceptera att det fortsätter som vanligt, för han har verkligen ingen verklighetskarta. Han bara flyur från allt, flyr från problemet och flyr från hela livet.
Och vi tvingar honom tillbaka till det, inte för att vi vill men för att vårt ansvar att leda honom mot det bättre, inte mot det sämre.

I veckan startar vi två nya alphakurser.
En på Rest Center, som börjar imorgon eftermiddag och en med grabbarna i huset som började idag.

Imorse var det så dags att inse faktum: att vi är i Etiopien.

Tillsammans med Tariku (WSG-medarbetare) och en av kottarna från huset så begav vi oss till en statlig skola inte allt för långt bort, för att försöka registrera kotten så han kan fortsätta skolan.
Denna kotte hade de nödvändiga "school documents" som behövs så därför var vi optimistiska.
När vi äntligen fick träffa rektorn, som var en tämligen aggressiv man i medelåldern, så stod han i flera minuter och läste genom kottens skolpapper, betygen och intygen hit och dit.
För vår del var det långa minuter där allt stod stilla. Mycket som stod på spel.
Skulle han välja den enda rätta för Etiopiens framtid (att ge honom tillåtelse att börja skolan) eller skulle han göra som det normala i Etiopien, nämligen säga att "it is not possible".

Efter mycket spänd väntan så tar han till slut till orda.

Och han är imponerad. Det är en duktig kotte vi har. Han har avslutat 9 årskurser, de flesta medan han bott på gatan, och han har bra betyg.

*Wiiiiiiiiiiii* Tänker vi.

Men...

kom ihåg att vi är i Etiopien...

Allt ser bra ut och han är välkommen att börja grade 10 på måndag OM

precis. Det fanns ett om.

Om han fixar en stämpel på rätt sida av rätt papper.

"This is illegal" för stämpeln var inte där han skulle.

Precis. Vi är i Etiopien. Landet där allt ska stämplas.

Verkligheten ser ut så här:

han börjar sannolikt skolan på måndag, men han får gå om en årskurs eftersom stämpeln var på det gula papperet istället för det vita papperet.

Vi letar vidare efter killen som försvann förra måndagen.
Vi har utforskat en hel del nya områden i denna stad sista veckan men nu tror vi oss veta på ett ungefär var han kan finnas. Om det är rätt eller inte återstår att se eftersom det finns en hel del människor i denna stad och särskilt i de områdena.
Hur som helst är det nödvändigt att försöka hitta honom. Dels för att han behöver fortfarande mediciner men också för att visa för han och hans vänner att "det finns inga dåliga människor, bara dåliga val".
Hela deras tillvaro är uppbyggd på att de är tjuvar, förväntas vara tjuvar och bli behandlade som om de vore det och därför ämnar vi utnyttja denna situation till att förmedla något annat.

Killen som blev tvungen att välja mellan gatan och huset befinner sig just nu hemma hos oss. Han stack idag i sinne och var väldigt arg, skulle aldrig mer ha något mer med oss att göra.
Men det är som vi skrev idag, de tror inte på sig själva, sin kapacitet... men livet har liksom dragit saker och ting för långt... han har redan lämnat gatan och det finns ingen återvändo.
En millimeter från att drömmarna ska uppfyllas så kan man inte bara gå, inte bara vända sig om och skita i allt.

Han är världens modigaste kille. Ringde till oss och bad om ursäkt.
Vi sa att "du får sova här i natt om du accepterar att flytta tillbaka till huset imorgon".

Ja. Det gjorde han.
ljuset i tunneln?

Kanske klarar han det här trots allt?

Killarna i huset har ibland kriser förstås, stunder när livet inte är enkelt och de ska flytta därifrån eller göra ditt eller datt. Idag var det en av dem som hade en sådan kris. Vi frågade "vill du flytta tillbaka på gatan igen?".

"Säg inte så. Jag är ingen gatukille längre. Jag bor inte på gatan." svarade han argt tillbaka.

Det är obeskrivligt att höra dem säga sådant.

Han har flyttat från gatan, mentalt. Han har lämnat gatan.

Han ser inte sig själv som gatukille längre.
(Vi gör det ibland, för vi hinner inte med utvecklingen alltid.)

Ikväll har vi hunnit vara ut på gatan och träffat gänget samt att vi utforskat en hel del nya områden ute i Addis för att leta efter killen (han som drog med våra grejer) som fortfarande behöver äta sina mediciner. Vi hittade honom inte, det är inte det enklaste i en fem-miljoners stad, men samtidigt så är det förstås inte omöjligt. Någonstans finns han och någongång hittar vi honom.

Sista veckorna har det mesta suttit som i berget. Det har inte hänt mycket alls, hur många bollar vi än försökt kasta iväg.

I morse blev vi helt enkelt less på det och nu har ju milleniet officiellt passerat förbi så nu tyckte vi att det var dags att "make things happen".

Vi åkte om på WSGs huvudkontor och lämnade in lite frågor som vi behövde svar på innan dagens slut och sedan drog vi vidare till kottarna i huset.

Där har vi velat och funderat ett tag på hur vi ska lösa deras framtid bäst, och hur alla ska bli så nöjda som helst. Som alltid när man tvekar händer ingenting så idag körde vi på i 110.

Så nu är det bestämt att en av killarna flyttar hem till sin bror from lördag och om det går så ska han fortsätta skolan samt skaffa sig ett jobb. En av de andra killarna ska få börja maskinförarutbildning och istället för killen som flyttar till sin bror så flyttar en annan kille in i huset så de kommer fortfarande att vara 8. (de har varit nio ett tag, på nåder från hyresvärden, men nu har vi alltså löst det hela till allas belåtenhet). Utöver det styrde vi också upp en del praktiska detaljer som inte funkat så bra på sistone. De har fått mer ansvar för hushållet och mer ansvar för att få pengarna att räcka hela veckan från och med nu.

I slutet på dagen fick vi sedan svar på våra frågor vi hade till WSG och de var lika konstruktiva som vi idag vilket gjorde att ännu mer saker hände.

Helt enkelt en väldigt bra dag sammanfattningsvis.

Igår kväll var det till slut dags för nyårsafton, millenieskiftet.

År 1999 skulle bli år 2000 och Addis var täckt av federala poliser var femte meter runt om hela stan.

Vi och och "våra" grabbar från huset skulle tillsammans ta oss till andra änden av stan för att vara med på ett stort firande av det nya året med fem tusen deltagare.

Det gick inte så fort att ta sig fram eftersom de stängt av vägar hit och dit och man fick inte röra sig som man ville, men till slut kom vi fram dit vi skulle.

Själva nyårsafton var inte så märkvärdig ur våra ögon, men det var en bra kväll och särskilt roligt att få göra något skojigt med grabbarna för en gångs skull. I vanliga fall är vi mest seriösa morsorna som jagar på om matlagning, skoldokument och allt annat som man måste hålla reda på.

Sedan idag så bjöd de hem oss hem till dem och där slaktades ett får som stektes och blev nyårslunch.

Förra veckan berättade vi om en av killarna ute på gatan som var sjuk och lades in på sjukhus. I fredags blev han utskriven, inte friskförklarad men doktorn tyckte han var tillräckligt bra för att kunna åka hem och fortsätta behandlingen hemifrån. Problemet är ju bara att det är lite svårt att skicka "hem" gatukillar från sjukhus utan att skicka dem ut på gatan igen.

Han var alldeles för svag för att orka vara vaken hela nätter och springa ifrån poliser så vi valde det andra möjliga alternativet vi hade; nämligen att låta honom stanna hos oss ett par dagar.

Det gick bra över helgen, han var ganska trött så han sov mest hela dagarna.

På måndagsmorgon så begav vi oss till kliniken för att träffa hans doktor eftersom han hade fått lite andra diagnoser som de inte behandlat på sjukhuset så vi ville veta vad han behövde för mediciner.

Vi lämnade honom hemma eftersom vi tyckte det var onödigt för honom att åka ut på stan, det var bättre att han var hemma och vilade.

Så vi begav oss ut på stan för att fixa ärendet och lite annat och återvände tillbaka hem ett par tre timmar senare.

Samtidigt som vi satt på kliniken och väntade så valde han att plocka på sig en kamera, en mp3-spelare och en mobil och sedan gick han lugnt därifrån.

Det är svårt att förklara känslan man får när man kommer hem.

För det första vet man direkt att "han  kommer inte tillbaka" även fast man förstås vill tro att han bara är ute och "luftar" sig.

Och grejerna spelar ingen roll. Det är en risk vi ständigt tar, att bli av med saker och ting och de har inget större värde heller om man tänker efter.

Men det andra.

Det går inte att förklara.

Vi lever ett liv som sömnlösa numera.

Som gamla oroliga morsor som undrar hur det går för honom och hur han har det.

Jamen. "Life ain't suppose to be this hard".

Och nu är han förstås "försvunnen". Hans kompisar vet inte var han är. Vi har letat. De har letat. Vi fortsätter att leta.

Han kan ha lämnat Addis för ett tag. Vem vet.

Men vi kan inte ge upp om honom.

.
Mycket händer och bara i dag så har vi varit med om en hel del, både väldigt väntat och mycket oväntat.
Att jobba med gatukillar är liksom att välja det oförutsägbara, det ologiska framför det välplanerade och sunda.
Det blev väldigt uppenbart en dag som denna.
Allt positivt och allt negativt vävs liksom ihop så man knappt vet in eller ut.
Idag har grabbarna i huset fått 400 birr vardera att handla nya kläder och skor för. De två vi hunnit träffa idag visade upp sina införskaffade grejer och ni ska veta att de var stiliga. Skor och tröja i matchande färger :-)
No more street boys.
Och då spricker vi av stolthet som vanligt.
De kunde ju lika gärna ha köpt chat för alltihopa om de hade haft lust till det.

Men icket.

Den andra historien från idag, den kommer lite senare.

På tisdagkväll "smäller" det.
Då kliver Etiopien in i år 2000 och, tro det eller ej, men det är hysteriskt här nu.
Igår åkte vi ut en sväng på gatan mitt på dagen. Två federala poliser kom och skulle rädda de två millenieturisterna de trodde att vi var från gatukillarna. När de förklarade att vi jobbade i en organsiation och att vi var deras vänner så blev inte poliserna särskilt nöjda. De körde iväg oss därifrån kan man väl lugnt säga.
Samma sak i onsdags när vi skulle ta sjuka killen på klinik. Två poliser sprang i kapp oss och varnade oss för att följa med gatukillarna. "De kan vara farliga".
Man blir gode less, för att säga det på ren svenska.

Häromkvällen fångade polisen in några av killarna, tvingade upp dem på ett lastbilsflak och de fick åka med där
och bli misshandlade och slagna ett par kilometer.
Sedan släppte de av dem och lämnade dem åt sitt öde.

Killen som låg på sjukhus är iallafall utskriven nu, inte helt frisk än men mycket bättre än tidigare. Vi har också fått order att hålla ögonen öppna på om någon fler insjuknar eftersom det smittar så lätt särskilt ute på gatan att risken är stor att fler kan ha fått borrelia. Vi får se. Än har det gått bra iallafall.

Ja, det var en snabb och virrig sammanfattning av lite.

Sen måste vi erkänna att det finns inget naturligare än detta. Inget mer normalt, inget som är så hemtamt som detta att sitta vid en gatukilles sjukbädd. Stundvid stryka honom i pannan och torka tårarna som rinner nedför hans kinder när han kämpar att uthärda smärtan i kroppen och stundvis, när det känns lite bättre, skoja om att han ser ut som 2pac nu när han fått allt hår bortrakat.
Tårar och skratt, sida vid sida.
Liv och död, precis bredvid varandra.
Hans mamma som borde ha varit här idag, hon finns flera hundra mil härifrån. Hans pappa är död och några syskon har han inte.
Han har ingen.

Det är därför det är tanken att vi ska bry oss om varandra.
Överallt.

Varje dag.

Och, som vi har sagt så många gånger förr: när man går där, genom den becksvarta staden tillsammans med några gatukillar som vet att de inom bara några timmar kommer att måsta slåss för sitt liv bara för att de inte har något hem och någon familj,

Ja, då har man sett för mycket. Liksom klivit in för långt för att någonsin kunna se tillbaka.

Då bryr man sig inte längre när doktorer och sköterskor får panik för att vi bär en kille med borrelia, att de tror att vi också kommer att bli smittade.

Man bryr sig inte längre. Vad har våra liv för värde om inte deras liv har något värde?

Inget alls.

Antingen betyder alla något, eller så betyder ingen något.
Ja. Ilskan. Den där oförklariga vreden som gör att man kan inte annat än att kliva utanför alla gränser och försöka det omöjliga.

Två kompisar till killen som är sjuk har vi lyckats få in på sjukhuset, så de sitter hos sin kompis i natt. Officiellt för att ta hand om honom och vara hos honom. Den egentliga orsaken är för att slippa undan polis-misshandeln för en natt.

Så de senaste två dygnen har vi inte hunnit något annat än att åka kors och tvärs mellan kottarna i huset, kottarna på gatan och att vara hos killen som ligger på sjukhus.

Ute på gatan är det hysteriskt.

Sedan i måndags är polisen helt galen. Nu ska det rensas till varje pris.

Varenda natt innebär ständig jakt, flykt, slagsmål och misshandel för de ute på gatan. De får inte sova en minut utan får ägna all tid åt att försöka värja sig.

Ikväll var de i upplösningstillstånd.

Mycket hinner hända på kort tid och det är faktum de senaste två dygnen.

Vi berättade ju om killen som vi trodde hade malaria.

Vi fixade medicin åt honom och åkte sedan tillbaka igår morse för att se om den hade hjälpt något och om han mådde bättre.

Det gjorde han inte.

Det gav oss bara ett altenativ, nämligen att ta honom på klinik.

Där, för att göra en väldigt lång historia väldigt kort, så fick han diagnosen "borrelia" och fick ett rosa papper av doktorn, dvs en remiss till sjukhus.

Han behövde sjukhusvård.

Igår eftermiddag fick vi honom inlagd på ett av de statliga sjukhusen här i stan.

Och där ligger han nu.

Igår gav de honom en hel hög med mediciner intravenöst och sedan kollade de prover idag, men inget resultat. Han är fortfarande lika sjuk.

Mera mediciner av olika former och varianter. Förhoppningsvis visar provsvaren bättre resultat imorgon, men vi vet inte.

- det ser inte bra ut, sa doktorn ikväll.

Ikväll var det dags för besök på gatan.

Regn som vanligt, och kallt.

När vi kom dit berättade de att en av killarna låg sjuk så vi gick för att se till honom.

Liksom de flesta andra har han just kommit till Addis Abeba och när "nykomlingarna" ligger däckade i skyhög feber, har slutat äta och är allmänpåverkade, ja det brukar allt som ofta betyda en sak: malaria.

Det är ingen simpel sak att fixa. Helst skulle man vilja få ett blodprov som visade exakt vilken malaria de har och helst skulle vi vilja att de fick ligga på sjukhus. Sånt händer dock inte här när det gäller gatukillar. Aldrig hittills har vi varit med om att de tagit ett blodprov för att kolla vilken malaria de har utan de skriver ut en medicin just like that.

Eftersom det var sent på kvällen och ingen klinik i närheten var öppen så återstod bara ett alternativ. Att traska till ett kvällsöppet apotek.

Där får man stå på sig, verka väldigt säker på sin sak och inte tveka en sekund. För de vill av förståeliga skäl inte gärna sälja malariamedicin utan läkarrecept.

Till slut lyckades vi dock få tag på medicin och kunde ge till pojken.

Det är en sida av myntet.

Den andra sidan är detta;

Att det regnar. En tonårskille ligger hopkurad under trasor och plastskynken inne i en öde trafikpoliskur. Två meter bortanför kör stadstrafiken för fullt och människor är på väg hem, på väg någonstans.

Han ligger där i fyrtiogradig feber och har inte ätit på två dagar.

I natt kommer polisen som vanligt, där vid 01-tiden, för att jaga, slå och plåga dem som inte har något hem.

Han har inga krafter att försvara sig, vilket de kommer att strunta fullständigt i.

En tredje sida är denna:

Att vi står där tillsammans med hans kompisar, samlade runt om honom.

Vi har flera lager kläder på oss, eftersom det regnar och är väldigt kallt.

Killen som är sjuk har feberfrossa och fryser.

Vi är genomblöta om strumporna eftersom det regnar så mycket, så vi fryser förstås. Står där och huttrar tillsammans med dem.

De är klädda i t-shirts.

Vi frågar om de fryser?

Nej, inte alls svarar de.

Men vi ser att de förstås gör det.

Men de vill inte ställa till med besvär. De vill inte tigga. Inte be oss om kläder, eller mat, eller pengar. Inte klaga över tillvaron.

För viktigare än det är deras värdighet. Viktigare är att få behålla respekten gentemot sig själv.

Att inte sälja sig själv för en bit mat eller en tröja.

De har verkligen ingenting. Förutom värdigheten.

Som vi aldrig tillåts trampa på. Som ingen i denna värld tillåts trycka ner.

Och då, den sista sidan av detta mynt blir detta:

Att vi blir väldigt arga. Upprörda. Frustrerade.

Vilket är en känsla som aldrig överger oss.

För där ute på gatan, det är baksidan av denna värld.

Den värld som inte syns och inte finns "på riktigt".

...

"Gå nu och försök hitta en säker plats att sova på" säger vi och önskar god natt.

Själva åker vi hem till varma sängar långt bort från federala poliser och regnskurar.

Vi kan inte leva i en sådan värld och fortfarande kalla oss själva människor.

Det är därför vi fortsätter.

Imorgon och i över morgon och dagen därefter.

Inte för att vi kan eller för att vi vet.

För att vi vill vara människor.

.

Idag var vi inte så populära hos grabbarna i huset. De har nämligen fått fixa månadskort på gym igår så idag när vi kom dit var de just på väg att åka och träna för första gången.

Mötet i morse gick över förväntan. Det kan ju gå precis hur som helst när man kommer med nya ideér som inte riktigt följer ursprungsplanen.

Inget beslut fattades idag men Teddy var positiv till förslagen så det är en väldigt bra början.

Nu är det bara att vänta och se vart det hela slutar.

Igår hade vi samtalet med killen som är efterlyst av polisen. Ingen lätt grej, men vi börjar vara ganska hårdhudade så vi drog på ganska friskt.

Saken är den att han förnekat verkligheten totalt ända sedan det hände. Han går och väntar på att "om det blir en ny regering då kanske de ändrar lagarna..." ja, mycket sånt. Grejen är ju bara att det lär inte komma någon ny regering än på ett tag och även om det gör det så betyder det inte att han inte måste sitta av sitt straff. Det är liksom väldigt ihåliga saker att bygga sin framtid på.

Det var vad vi försökte förklara för honom.

Att han måste ta tillbaka kontrollen över sitt liv. Bli proaktiv.

På ren svenska: bli proaktiv och ta sitt straff. Ta konskevenserna för det han gjorde. Eller ta kontakt med brottsoffret och söka försoning.

Inte så enkelt, för det är mycket som ligger där under. Man hinner bygga upp en hel del "murar" under ett år som förföljd.

Ena dagen gick han i skola, hade familj, hus och hem och ett stabilt liv. Nästa dag bodde han på gatan.

För att han var ung och gjorde något utan att tänka efter före.

Men läget är så här idag. Och det måste accepteras.

Livet är förbannat orättvist. Och vi har inga garantier för någonting.

Men vi måste ta ansvar över våra liv. Vi måste ta kontrollen. Bestämma. Styra istället för att bli styrd.

Det blev ett långt samtal och efteråt var han desillusionerad. Förvirrad.

Vad ska han göra?

Ja, det är inte enkelt.

Men han måste välja sitt liv.

Vi alla måste.

Tiden går fort i detta land. Faktiskt fortare än vad den gör i Sverige. En dag är väldigt kort här och ska man hinna med något så får man helt enkelt använda alla timmar.

I helgen hade vi utvärdering med grabbarna i huset om hur det funkat med den nya maten. De allra flesta var nöjda och ville fortsätta och det har också funkat över förväntat från vårt håll. De har åtminstone fått ökad aptit, och särskilt den yngste av dem har redan börjat "fetta" på sig.