streetlight

På lördag har vi alpha-dag med gruppen på Rest Center.
En dag som börjar klockan 09 och brukar sluta någongång mellan 16 och 18.
Grupperna vi haft tidigare har alltid tyckt att det verkar väldigt som en väldigt lång och tråkig dag innan de haft den och efteråt har de frågat "kan vi inte ha det här varje lördag".
Vi har fixat så det finns mat för hela dagen så nu återstår bara att planera lektionerna och dagens aktiviteter.
Men först är det alpha som vanligt imorgon och då förhoppningsvis utan klinikbesök som uppvärmningsövning.

Vi fick tag på några dagar gamla Norra Västerbotten-tidningar så idag satt vi en stund och bläddrade genom dem. Visade för några kottar hur saker kan se ut på våra breddgrader.
 Men nog är det konstigt att läsa om försäkringskassan, socialförvaltningen, nallebjörnar och trädgårdsmästare. Man har liksom glömt att sådant finns.
Sedan var det bilder på när Torgny Lindgren träffade Herta, Svea och andra för honom bekanta.
Det är en annan värld.
En värld som många här tror består av hamburgare, idel lyx och inga problem.
"Domstolarna är bara öppna en dag per år i Sverige" har vi fått höra.
 Det är ungefär lika sant som att alla i Afrika bor i hyddor.
Många tror också att vi känner Fredrik Ljungberg, en av de få svenskar folk här känner till. Den villfarelsen brukar vi inte ta ur dem, tvärtom.

Imorgon ska vi:
- strukturera, göra budget, lämna in papper och rapporter till Gizachew.
- Förhoppningsvis fixa så att kontraktet för kottarnas nya hus blir påskrivet och därefter shoppa nya madrasser, täcken och kuddar.
- Äta choklad vi fått från Danmark :-)
- ut på gatan och dela ut lite mer rosa mediciner

På torsdag får vi dessutom första besöket från Sverige för denna "omgång".

Och så här såg det ut i morse när vi betalade .Fia som vi hade lovat.

Fotbollen blev väl uppskattad och ingen gjorde någon notis om den sålda valpen.

Direkt efter frukost blev det spel, Arsenal mot Manchester United.

Tidigare har det gäng vi känner rätt så väl numera frågat oss om de inte kunde få en fotboll.

Vi sa ja då, med kravet att de inte skulle slåss med en specifik person vid ett specifikt tillfälle. Det gick förstås inte. De slogs precis med den personen och vid det tillfället.

Så det blev ingen fotboll då.

Nu har de frågat igen på sista tiden för de tycker väl att vi borde ha glömt slagsmålet vid det här laget.

Och ikväll fick vi en lysande idé.

De har nämligen flera hundar, detta gäng och en valp som inte är särskilt gammal.

Denna valp somnade i Josses knä ikväll.

Först på skämt, "vad kostar valpen".

Sedan kom vårt förslag:

Okej, vi köper valpen av er. Och betalar med en fotboll.

Och så kom det sig att vi traskade genom en hel stadsdel med en valp under armen.

Kotten trodde inte det var sant när vi räckte honom det svarta yrvädret.

Han släppte inte valpen en sekund och det dröjde inte länge förrän hon sov i hans famn.

Så ikväll gick vi utan sällskap till minibussen, vilket han aldrig skulle ha accepterat innan han blev hundägare.

Det var häromdagen som vår sjuttonåriga alkoholist-kotte (ursäkta alla konstiga nicknames) i förbifarten nämnde att han skulle vilja ha en valp. Inte nämnde på det viset att "jag skulle vilja ha en valp av er" utan bara nämnde det som "jag skulle vilja ha en valp".

Det är vanligt att de på gatan har hundar eftersom det också finns många gatuhundar i denna stad. Hundarna är pålitliga, bra sällskap och hjälper till att hålla värmen om natten.

Och kotten är väldigt ensam.

Riktigt ordentligt ensam på ett sätt som inte går att beskriva.

Han liksom finns inte. Syns inte. Märks inte.

Världen har ingen aning om att han går på detta jordklot.

Han sover ensam på ett par kartongbitar, traskar ensam runt staden om dagen och köper ensam sin brödbit för de cent han hade i fickan.

Enda gången han har vänner är när han dricker, men det är vänner som är lika ensam som honom och som inte botar hans egen ensamhet.

Och där någonstans kom pratet om en hund in i bilden.

Ikväll blev inte riktigt som vi planerat.

Förvisso planerar vi inte så mycket alls när det gäller besöken på gatan för det händer alltid något oförutsett som man får anpassa allt efter ändå.

Nu är regnperioden äntligen slut. De senaste veckorna har det varit sol, sol och värme varje dag. Enligt de rapporter vi fått höra är det temperatur kring 30 plusgrader här om dagarna.
Helt acceptabelt :-)

Om du behöver träna ditt tålamod kan vi rekommendera Etiopien som en lämplig plats att åka till.
Vi försöker i möjligaste mån att vara proaktiva och försöka fatta beslut så att saker och ting händer. Så även när det gäller husen vi kollat på, både det till kottarna och det till oss själva.
Huset till kottarna är verkligen perfekt för dem och vi skulle vilja flytta dem igår och fixa allt färdigt med nya möbler och allt.
Istället står vi fortfarande på samma ruta eftersom ägaren inte har gått att få tag på (och vi har verkligen ringt) och ingen annan får fatta något beslut än just denna mystiska man som alltid finns i no network-area.
Så vi väntar och väntar.

När det gäller vårt eventuellt nya hus så är inget fortfarande klart än men det ser ut att kunna bli.

Det här ordet har varit ständigt aktuellt senaste tiden.

För att göra en väldigt lång historia kort så finns det människor i denna stad som tjänar pengar på att sälja organ.

Fattiga människor som är i behov av stora pengar snabbt kan sälja en njure på svarta marknaden.

De får då hjälp med pass, visum etc och tar sig först till Nairobi (Kenya) och sedan vidare till Thailand där själva operationen och organförsäljandet sker.

En njure ger ungefär 60 000 birr.

Innan besöket hos kotten har vi varit hos "gänget".

De var i upplösningstillstånd.

Deras område, deras plats, deras hem ska tas ifrån dem imorgon.

De har bott i en gränd en lång tid, en öde, igenvuxen tomt bakom en mur som inte använts av någon förrän nu. Nu byggs ett höghus där och idag kom förmannen för bygget och meddelade att från och med imorgon får de inte längre sova där. De får hämta vatten ur källan som finns där om de vill, men de får inte bo där längre.

Och spontant kan man tycka att det spelar inte så stor roll, de bor ju hur som helst på gatan så det spelar väl inte så stor roll vilken trottoar eller gränd det råkar vara?

Men saken är att det spelar väldigt stor roll.

Deras område, deras plats fungerar som tryggheten. Stabiliteten i en annars väldigt gungande tillvaro.

Och när den enda tryggheten rycks ifrån dem kommer paniken. Desillusionen. Rädslan. Uppgivenhet. Rycka i varje halmstrå-reaktionen.

Vi hade stämt träff klockan halv nio ikväll, vi och kotten.

Sedan han stal våra grejer är han portad från sitt gamla gäng. Han provade att gå dit en gång men det slutade med slagsmål och stenkastning så han har bytt område och bor på ett annat ställe.

Både vi och han lyckas med konststycket att vara punktliga så vi möts där utanför ortodoxa kyrkan precis halv nio. Han frågar om vi vill se vart han sover och det vill vi gärna svarar vi.

Han berättar att han lärt känna en kompis nu så han är inte helt ensam längre.

Vi promenerar en stund efter en bakgata där elektriciteten för närvarande är borta så enda ljusskenet kommer från månen och billjusen.

När vi gått ett tag så stannar han och säger att "här är det".

Vid första anblicken förstår vi inte riktigt vad det är han menar.

Det är bara en helt vanlig trottoar. På en mörk, folktom bakgata.

Mot trottoaren finns en låg, bred stenmur och på den ligger en hög hopvikta kartongbitar täckta med några större stenar.

Han vecklar ut kartongen och välkomnar oss att sätta oss på "soffan".

Så sitter vi där på besök hemma hos honom, en sjuttonårig alkoholist.

Har du ätit något idag, frågar vi för han har haft magproblem ett par dagar.

Idag var det inga problem. "jag har ätit frukost" svarar han nöjt.

Inget annat?

Vad kostar saker här? Vad kostar det att köpa en tvål till en gatukille eller en skolbok eller ett par skor?

Här kommer några exempel:

En måltid på lokalt kafé/restaurang     10-20 birr

Läkarbesök, provtagning och mediciner  i genomsnitt mellan 200 - 400 birr/tillfälle

Ett par joggingskor      200 birr

Ett par plastskor          10-20 birr

Skoluniform                  130 birr

Skolavgift, praktisk yrkesutb. 6 mån   3 000 birr

klippning hos herrfrisör     5 birr

En skolbok (ex. mattebok)     30-40 birr

En tvättvål eller vanlig tvål       3-5 birr

1 kilo bananer     3 birr

1 liter mjölk        7 birr

Normal kurs är att 1 birr brukar vara ungefär 80 svenska ören.

Vi ville inte vara sämre än grabbarna så tillsammans med Ruth drog också vi ut på husletarjakt igår. Vi letade dock inte hus till dem utan till oss själva.

Vi har länge varit eniga om att det skulle behövas ett bostadsbyte och där vi bor nu fördubblas hyran inom kort varför vi fick ännu en anledning till att leta något annat.

Vi åkte iväg på måfå till en stadsdel vi kommit överens om som "bra plats att bo på". Det dröjde inte länge förrän vi hittat en "broker" som tog oss runt och visade fem-sex stycken lediga hus. Allt från ett läskigt mögelhus till ett annat läskigt mögelhus med en familj boendes i garaget... men vi fann också drömhuset.

Och imorgon får vi veta om vi får det.

Det är ett hus med oanade möjligheter.

Vi kommer att kunna ta hem jobbet hur mycket som helst, precis som vi alltid drömt om.

Det finns fem (!!) duschar i huset.

Det finns en perfekt undervisnings- och samlingslokal.

Denna helg har präglats av husletarjakt.

I och med att grabbarna i huset börjat skolor och annat så behöver de lite mer av sitt hem än bara sovplats och mat.

Från början tänkte vi fixa upp det befintliga huset genom att fixa upp golvet, köpa lite nya möbler etc men sedan tog vi ett demokratiskt beslut tillsammans med grabbarna om att istället kolla efter en annan bostad.

I våras var det ytterst kort om tid att kolla efter hus så det blev lite "vi tar första bästa" så de har inte direkt bott i något piffigt eller stort hus.

Så igår fick de i uppgift att leta något bra alternativ.

Idag åkte vi dit och kollade på huset de hade hittat.

Världens finaste hus kan man säga. Funktionellt. Precis vad de behöver.

Ja. Nu ska vi bara försöka få tag på husägaren som finns på landsbygden.

Men om vi får som vi vill kommer de att flytta inom kort.

Vad händer med denna kotte då?

Han beslutade sig för att åka till sin familj, som han sade.
Ringde till sin syster och stämde träff dagen efter.
Sedan hade han lämnat huset. Officiellt flyttat hem till sin familj igen.
Vi träffade honom tre dagar senare och pratade med honom. Han berättade att det var lite upp och ner där hemma eftersom hans farbror hade dött bland annat, så de hade sorgehus där hemma.

Allt såg väldigt fint och fröjdefullt ut och vi var nöjd. "Tänk att det skulle gå", att det blev något positivt av allt detta, etc etc.

Och där efter sprack ballongen eller bubblan eller vad man vill kalla det.
Han hade förstås inte träffat sin syster alls och inte pratat med henne heller, utan det var en tjejkompis som hade fått agera syster för dagen
Han hade aldrig åkt hem till någon familj och aldrig ens pratat med dem.
istället har det kommit fram att hans far sitter i fängelse istället för han, att de helt enkelt plockat in honom i väntan på att hitta vår "fängelsekotte".
Och nu bor denna kotte på gatan.

Och verkligheten är krassare än vad han ville berätta för oss.
och hans val var det mest icke-proaktiva, icke-konstruktiva han kunde ha gjort.

Och vi har våra skägg i brevlådan.
6 månader försökte vi hitta en rimlig lösning, resultatet är att vi är tillbaka precis där vi började för 6 månader sedan.

Nu har poletten äntligen trillat ner på marken.
Bilder i bloggen, "it is possible".
Fotografen (som vill vara anonym) har tagit väldigt spännande bilder som ni kan se.
Syftet var dock att testa om det funkade att använda kameran i mobilen eller inte. Och det funkar väl?

Väldigt snabbtänkt av oss. Det är ju bara en månad sedan vi blev av med kameran...

Alphagruppen på Rest Center kämpar på. Nu börjar det hända grejer på lektionerna. "Jag fattar inte" vågar de säga och de ifrågasätter, ber oss förklara. Ställer oss mot väggen.

Och lyssnar.

De tror verkligen inte mycket gott om sig själv. Förutsätter att andra är mycket bättre, att materiellt välstånd är en måttstock för hur bra människa du är.

Den stora grejen just nu i Addis är att Beyonce och Ludacris sannolikt kommer hit båda två i mitten på november för konserter. I en av dagstidningarna här beskrivs Beyonce som "multitalented" och också att "she will be coming with her private jet".

Ja, det låter som våra liv ungefär :-)

Det finns alltid vissa nervösa moment när det gäller detta jobb.

Häromdagen skickade vi en av kottarna med 1000 birr i handen till skolan.

Ja, precis.

1 000 birr är drygt tre normala månadslöner.

Vi hade ingen möjlighet att följa honom till skolan och själva betala avgiften utan han skulle få fixa det själv.

Balansen är svår, att ge dem ansvar utan att fresta allt för mycket.

Detta var i vildaste laget kan man tycka men kotten har varit väldigt stabil så vi valde att lita på honom.

Han hade chansen att börja skolan nu, eller att flytta tillbaka på gatan men först ha lite kalas för tusen spänn.

Han valde det förstnämnda.

Idag kom han med kvitto och växelpengar till oss, hur nöjd som helst att ha fått börja skolan.

Vissa saker ska man liksom inte säga utan att mena.

Till sådant hör att inte hävda sig vara ett Arsenal eller Manchester United-fan utan att verkligen vara det.

För följdfrågor kommer.

Och gatukillar blir inte imponerade när du inte vet namnen på alla i laget utan du istället tror att det är svåra ord på amharinja som du inte hört förr.

Det är i princip omöjligt att försöka hinna med att skriva om allt som händer när det gäller kottar hit och kottar dit. Det är liksom väldigt svängigt.

Det är en sak att träffa gatukillar ute på gatan. Det gör ont, man blir arg och frustrerad över denna (ursäkta uttrycket) skit-värld och man får hela tiden stå och se på när livet slår knytnävsslag efter knytnävsslag i ansiktet på dem.

Men de är fina, godmodiga oftast. Tackar. Ler. Tar till vara på det lilla. Förväntar sig inget av någon. Slåss ibland, stjäl och ljuger för att överleva dagen, men tänker aldrig på "imorgon".

När de sedan lämnat gatan och ska bo i ett hus, börja skola etc... ja då kommer en helt annan tid och en helt annan fas.

Då ska nämligen all dynga upp i ljuset, allt det som de samlat på sig under alla år på gatan, alla sår som människor tillfogat dem invärtes, allt...

Som en av dem sa en gång; hur ska jag kunna lita på att någon människa bryr sig om mig, när inte ens mina föräldrar ville ha mig, när de kastade ut mig på gatan?

Det är allt sådant som kommer, som måste komma.

Det är nödvändigt, det är viktigt och det är väldigt bra.

Men då gäller det att lyssna bakom orden.

Oftast är det tvärtomspråket som gäller.

Men vi tror på dem.

Som nu till exempel. En kotte i huset har stuckit. Han stal lite grejer från huset och sedan drog han.

Inte för att han är ond eller dum, bara för att han fick panik.

Han har bott nästan hela sitt liv på gatan.

I torsdags pratade vi om hans framtid, om att han måste börja skola. Få sig en utbildning.

Han gick med på det. Förstod varför. Att det kunde hjälpa honom.

Men det är en skör tråd.

"Det är som en magnet" beskrev han gatan en gång. Jag hatar gatan, men jag dras dit. Jag vet inget annat.

Nu är han tillbaka, i tryggheten. Gatan är den enda tryggheten, det enda han vet, känner till.

Vi ger aldrig upp dem. Inte den här kotten heller.

De tror inte på sig själva.

Och tills de börjar göra det är det vårt jobb att stå för den biten.

Nu är det dags för lite överblickande, för vi skriver om kottar hit och knattar dit men det är nog inte lätt att hålla reda på vad som är vilket. Här kommer ett litet försök:

"Kottarna i huset" vars inlägg alltid hamnar under "på väg bort från gatan"-kategorin.

Det är det hus vi startade i våras där det från början bodde 8 gatukillar.

Nu bor de sju stycken där, totalt har de varit nio ett tag. En av de utflyttade bor i en annan stad och har börjat livet på väg mot att bli självförsörjande.

En annan har själv valt att flytta ut på gatan igen.

De flesta i huset har nu börjat skola. Majoriteten kommer att gå yrkesutbildning dagtid och "formal education" kvällstid.

Målet är att de allra flesta ska kunna försörja sig själva inom ett år.

Allt som har med dessa kottar att göra finansieras av pengarna vi får in från bankgirot.

Inför alla skolstarter ska vi också rusta upp deras hem. När det startade i våras var det väldigt temporärt i syfte att komma undan poliser, millenieskifte och regnperiod. Nu när de ska gå skola och kunna studera och göra läxor ordentligt så behöver deras hem piffas upp.

Alpha

Vi har en alphagrupp på Rest Center (WSGs dagcenter för street people). I den gruppen är det 13 stycken, fyra tjejer och nio killar.

Kursen är tre månader lång och den här gången har vi lektioner tisdag och torsdag eftermiddag.

Vi har också en alphakurs för de ovan nämnda kottarna i huset. Just nu är den vilande då alla börjar skola och vi försöker hitta en bra tid för alphan så att alla ska kunna vara med.

Ute på gatan.

Ute på gatan har vi en grupp vi arbetar med.

Mer om det kommer.

Långsiktigt

En av killarna får nu behandling för sin förmodliga TBC. Egentligen vet vi inte mycket om hans diagnos då vi inte kunde följa honom själv till klinik och därför bara har andrahandsrapporter i form av "något med lungorna" samt oläslig läkarhandstil att vända oss till.
Kotten själv är inte nöjd men mår däremot mycket bättre än han gjorde igår.
Behandlingen består av 14 injektioner, två varje dag. Det var han inte så väldigt positiv till.
Men vad vi har fått höra är att om man har TBC "på riktigt" så är det 60 injektioner...
ja, det kan ju alltid vara värre, eller hur? :-)

Den andra kotten har för att uttrycka det milt en "enorm integritet". Någon gång med lämpliga mellanrum brukar denna kära kotte sätta sig helt på tvären, hävda sin självständighet (och destruktivitet) och framför allt "vägra vara beroende av någon".
Det är väldigt positivt att han har en sådan stark vilja och verkligen vet vem han är och vart hans gränser går, men i vissa särskilda fall skulle man önska att han kunde vara lite mindre drastisk.
Just detta fall är en sådan sak.
Han har TBC.
Han träffar i runda tal cirka 80-100 personer per dag.
Han vägrar behandling.
Han kommer att hinna smitta många.

Tro oss, vi har lirkat, lirkat, lirkat, försökt med allt vi kunnat komma på.
Det har förstås inte hjälpt.

Så vi får se hur det går helt enkelt.

The story goes on.

Ännu en kotte har börjat skola så det är ett framsteg.
På "inte lika trevligt framsteg"-listan står detta;
Tuberkulos.
Som det ser ut så har två stycken av kottarna i huset fått tuberkulos vilket sannolikt innebär att allihopa har det.

Alpha på Rest Center i eftermiddag.

Enskilda samtal även där.

En tjej och en kille.

Tjejen bor med sin sjuka mor och sin lillasyster.

I fem år har denna tjej försörjt sin familj och sett till så att lillasystern kunnat gå skola, genom att sälja pappersnäsdukar.

Idag är hon 16 år.

Killen har bott på gatan halva sitt liv. Ärrad, härjad och med de speciella ögonen som gatan till slut ger människor. Ögon som avslöjar det man inte längre själv kan berätta; att jag har varit med om något fruktansvärt. Och; jag har inget värde, varken i mig själv eller hos andra.

"Men jag tror nog att jag kommer att vara med hela kursen" sade han försiktigt.

Nästa samtal: med "fängelsekotten", dvs han som är efterlyst av polisen.

Nu drog vi åt snaran.

Ge oss adress, telefonnummer och fullständiga namn på din familj eller flytta ut ur huset inom tio dagar.

(Ja, det är kanske jättehårt att säga så men vi har haft dessa samtal i 6 månader nu och försökt vrida och vända på alla stenar utan några som helst framsteg.)

Det var inget alternativ till en början,  att ge oss någon adress eller telefonnummer så istället skulle han sticka till countryside och gömma sig där blev hans reaktion.

Vi tyckte fortfarande att han skulle kontaka sin familj.

"Ni vill verkligen att jag ska hamna i fängelse?"

Fel, unge man. Om vi ville det skulle du ha hamnat där för 6 månader sedan.

Men vi kan för trehundratusende gången inte stå för att sponsra din flykt undan dig själv, ditt liv och allt du egentligen vill.

Ja. Vi har sagt det mesta förr.

Men tillslut vände han. Uppgivet:

Okej. Han skulle åka till sin familj.

Vår första reaktion var att kolla på varandra en lång stund utan att säga något och sedan på svenska säga "tror du han ljuger? Tror du han sticker?"

Ja, det trodde vi förstås att han ljög oss rakt upp i ansiktet.

Än vet vi inte.

Men imorgon bitti kommer med all sannolikhet hans syster till huset och hämtar honom och visar honom familjens nya hem i en annan stadsdel.

Innan vi lämnade dem ikväll var han nöjd.

"Vi kommer att ses igen, eller hur?"

Ja, vi får helt enkelt se vad som händer.

Enskilda samtal ikväll efter alpha-lektionen med kottarna i huset.

Den nyinflyttade av dem, som bara bott i huset ett par veckor fick frågan;

"Vill du lämna gatan?"

Han tänkte länge.

Sedan sade han "det är en bra fråga men jag kan inte svara på den".

Vårt förslag till honom har varit att börja yrkesutbildning. "och sedan när du är färdig med den är tanken att du ska lämna huset, börja arbeta och klara dig på egen hand".

"Jag skulle kunna gå skola för att ni bad mig om det, men inte för att jag skulle lära mig något."

Inte för att han är dum eller lat, för det är han inte men som han själv beskrev det ikväll "Jag har bott hela mitt liv på gatan. Jag har inget mål med mitt liv, ingen mening, ingenting."

Han tror inte själv att han kommer att klara det.

Och där är han inte ensam om att vara.

De har ingen aning om hur de ska bära sig åt i det "riktiga" livet. De har ingen aning om hur man gör när man inte bor på gatan.

Om någon undrat så är det fortfarande lika mycket regnperiod som det varit sedan vi kom i mitten på augusti och det ger inget intryck av att vilja avta eller lugna ned sig.
Vi är inte alls less, bittra eller gnälliga om någon trodde det...

Väl inne hos rektorn tillsammans med ungefär tjugo stycken andra var budskapet tämligen klart; "BOTA YELLEM" (Det finns ingen plats) skrek han och det flög betyg och skoldokument hit och dit.

Det såg helt enkelt inte så möjligt ut att han skulle få börja skola.

Ibland händer det dock, det som man trodde var omöjligt.

Sist bland de tjugo vänder sig rektorn mot kotten och Josse berättar snabbt om hans situation och att vi kommit överrens om att han vill börja 9:an om det är möjligt.

Och någonstans där mjuknar rektorn.

Hämtar in sin sekreterare och bläddrar genom kottens papper.

Samma papper han bläddrat genom förra måndagen och samma papper han avfärdat som "illegal" för att en stämpel var på fel papper.

"Ok" säger han. Jag antar honom. Han får börja grade 9 imorgon.

Och sedan *pang*

Stämpeln som bevisar att det han just sagt är sant.

Sedan förklarar han för alla de andra, varför han accepterat kotten men ingen annan.

Jo, för att den här kvinnan (alltså Josse) är inte etiopier men vill och försöker ändå hjälpa vårt land och vårt folk. Därför måste jag hjälpa henne, dra mitt strå till stacken.

Tack för den, kära rektor. Han valde just Etiopiens framtid. För den här kotten kan gå riktigt långt och kan bli många till hjälp i framtiden.

Och sedan, utanför rektorns kontor, tittar kotten lite närmare på papperen.

Där står det att han börjar grade 10 imorgon.

Förra året, medan han fortfarande bodde på gatan, försökte han på egen hand att få fortsätta studierna.

Då fick han inte ens komma in på skolområdet. Ännu mindre komma in till rektorn.

"Vinden har vänt. Det är min tur nu."

Hur som helst så skulle en av kottarna i huset tillbaka till skolan i måndags. Tanken var att Tariku [wsg-medarbetare] och kotten skulle dit, eftersom rektorn uttryckligen sagt "don't bring them here again" och pekat på oss.

Tariku behövde dock närvara på ett möte så det slutade med att det blev Josse och kotten som traskade till skolan medan Erika låg hemma och spenderade kvalitetstid med kompisarna i magen.

Det var ett aningen nervöst försök att få kotten in på skolan eftersom vi inte lyckats ordna den stämpel som rektorn förra veckan ansåg vara en nödvändighet.

Det normala tillståndet här är att man kan få kompisar i magen.

Vanligtvis mask och vanligtvis utan större besvär. En mask-kur eller två och sedan är saken ur världen.

Ibland får man dock andra typer av kompisar i magen och de är en aning mer agrressiva. Det händer inte så ofta, vår statisistik är en gång vart annat år ungefär.

Men det hände i lördags.

På svenska kan man kalla det matförgiftning och det kom som en liten chock för vår del eftersom vi inbillat oss att vi numera har stål-magar som tål vad som helst.

Men just denna bakterie var tydligen ny :)