streetlight

Vissa frågor här i livet flyr man från, mer eller mindre.

En sådan fråga vi fruktat länge men faktiskt aldrig ställts inför tidigare fick vi igår av Yichilals mamma.

Hon erbjöd oss hennes barn. Eller snarare bad oss att ta hand om honom. Berättade att hon klarade det inte själv, att hon skulle göra sig av med honom på något sätt.

Tack för den, kan man väl säga.

Och ännu värre: vi som normalt sett är "de rationella och förnuftiga", vi borde i en sådan situation ha avfärdat det vänligt men bestämt och sedan gått vidare med våra liv.

Men icke.

En snabbfilm spelades igenom våra hjärnor: Yichilals liv och framtid om inget förändras. Vart han kommer att vara om 16 år, om han lever.

Och där någonstans försvann det rationella.

Om vi lyckas komma på något smart kan vi rädda honom undan det som alla våra "kottar" står i just nu.

En dröm, förmodligen för alla som jobbar med liknande problem: att få ta tag i problemet innan det har gått en hel massa år.

Vi har inte tagit hem honom och vi är inte föräldrar, men just nu kollar vi alternativ. Om det finns något att göra för att pojken ska få en chans till ett liv.

Grabbarna i huset slits lite då det blir en hel del förändringar i och med att de nu är ett riktigt Boys Home. Praktiska saker kommer att skötas via kontoret, vi slipper ordna med elräkningar och matteboksinköp. De behöver inte be oss om pengar längre. Helt enkelt blir de inte lika beroende av oss i det praktiskt dagliga livet.

Det är inte helt komplikationsfritt då de inte erfarit lagarbetets kära fördelar tidigare från livet på gatan.

Vår uppgift i stuationen är dock att vara stabila och tro på det vi nu genomför.

För att de ska bli starkare och ha en stabilare grund, för att vårt varande eller icke-varande inte ska påverka deras framtid.

De är beroende av oss i ett avseenden, tyvärr. Vi är morsorna som man slänger all skit på, axlarna man gråter mot och ansiktena man ger knytnävslag för att livet varit så hårt mot en.

I ett annat avseende är de nu helt oberoende av oss. Om vi dör imorgon kan de lugnt fortsätta bo kvar (under förutsättning att ni fortsätter sätta in pengar på bankgirot ;-).

Men det som gjorde oss stolt idag var att grabbarna verkligen lärt sig att prata för sig. Vi träffade dem tillsammans med Gizachew  i morse och gick igenom alla förändringar och grejer och de gjorde något ovanligt i detta land: de sa rakt ut vad de tyckte, vad som var bra och vad som var dåligt. Och sedan lyssnade de på varandra. Lyssnade på Gizachew. Och accepterade att allt inte blir exakt som de vill men att det kan gå bra ändå.

Två av grabbarna i fängelse. De skulle ha fått komma ut i veckan var tanken, men sedan fick domaren i rätten något tuppjuck av sällan skådat slag och nu står vi med två faktiskt oskyldiga grabbar som inte kommer ut ur fängelset om inte borgen på 3 000 birr vardera betalas.

Vi kämpar för allt vad vi kan för att inte utöka vår bekantskapskrets på gatan och länge har vi hållit oss till detta enda gäng, för att inte ta oss vatten över huvudet helt enkelt.

Det blir dock svårare och svårare, dels för att vi börjar vara igenkända och dels för att de sprider på sig. Några av de ur gänget har stuckit vidare på grund av diverse anledningar så de måste vi träffa utöver det vanliga gänget. Och de har med sig nya kompisar och det innebär att vi måste gå till andra stadsdelar och där gå förbi andra gäng.

Och så kommer det fram några såna som vi bara halvkänner, har sett nån gång förrut och så visar det sig att en av dem har en hemsk ögoninfektion. Jaha. Vad gör man då? Ha det bra, lycka till med ögat, dunk i ryggen, ciao.

Nej, det går ju inte.

Då är man fast. Killen måste ju på klinik.

Har vi tur känner de till Rest Center och då hänvisar vi dit. "Gå dit så får du hjälp att komma på klinik".

Men det är liksom ett ohejdbart problem. Börjar man vara ute på gatorna så inser man snabbt att det finns arbete. Och där önskar vi väl ibland att vi fick ett par  hundra miljoner kronor till att spendera på alla dessa människor. Att saker kunde gå fortare. Att lite fler människor i detta land kunde jobba för att bygga upp landet istället för att bryta ner det.

Ja. Man önskar en massa saker.

I veckan har vi börjat skola.

Amharinja är ämnet och syftet är helt enkelt att bli bättre på språket.

Lite blir det också som semester, att tre timmar per vecka få stänga av allt och bara konstruera meningar och titta på en tjock lärare som ibland glömmer att han inte ska lära oss engelska utan amharinja.

Så här översatte han en mening från amharinja till engelska: "he likes enjoyable ride with boats". På svenska skulle man nog ha översatt det med "han gillar att göra båtutflykter".

Grabbarna i huset har nu kört om oss. Igår fick de TV, köksbord och stolar och andra grejer samt att de nu har en "mamma" som lagar mat till dem. De hade önskat sig en ung tjej som skulle jobba hos dem. Vi log och sa "vi får se"

Här avslöjas dock det vi befarat länge; nämligen att vi är mer farmödrar än unga hippa numera.

"Vi har ett krav på kokerskan" sa vi till Gizachew. "Att hon inte är ung".

Han höll fullständigt med.

Varför?

För att kvinnosynen i detta landet inte riktigt är som vi är van vid i Sverige och att de väldigt allra flesta som växer upp på gatan inte har andra erfarenheter av relationer till kvinnor/tjejer än de "relationer" de har med prostituerade gatutjejer.

Så har dagarna gått och inget bloggskrivande gjorts. Denna vecka har liksom lyckats packa ihop sig rätt bra och det som vi själva tycker är väldigt bra planerat från början kraschar inte sällan på grund av massa oförutsedda händelser och sedan står vi där med massa saker som vi inte riktigt hade trott att vi skulle göra.

Ett exempel på sådant hände i måndags:

Killen som vi tog på klinik i fredags var inte ett dugg bättre i måndags. Handen var än mer svullen trots medicin och trots läkarens löfte om att "på måndag är du bra igen". Så vi gick tillbaka till farbror doktorn och han ordinerade injektioner två gånger dagligen i fem dagar.

Fint tyckte vi, nu blir han frisk.

Första dagen fick han ta sprutorna på kliniken, andra dagen när vi kom tillbaka meddelade sköterskan att det måste gå tolv timmar mellan injektionerna och att killen därför fick gå till en nattöppen klinik för kvällssprutan.

Det finns inget nattöppet ställe i närheten så vi försökte övertyga henne om att det kanske skulle vara smartast att det fick gå bara tio timmar mellan sprutorna men att han då kunde ta dem där på kliniken.

Det var förstås omöjligt eftersom vi är i Etiopien. "It is not possible".

Så vad göra?

Att ta honom på en annan klinik var inte riktigt något alternativ då vi inte har någon bil och det inte går minibussar den tiden på kvällen så till sist återstod bara en sak: att skaka fram kunskaperna ur bakhuvudet, lämna ett antal "comfort zones" och ge killen injektionerna.

Första kvällen var en historia för själv.

Om vi hade sett oss uppifrån hade vi sett oss i en mörk gränd med en blå liten discoficklampa som enda ljuskälla.
Josse skulle assistera och hjälpa till att bryta av glasampullen. Med de musklerna blev det dock för stor kraft så hela ampullen sprack i hennes hand och resulterade i ett ganska intensivt blodflöde.

I ett par dagar fick hon gå omkring med överdramatiserade bandage på händer och fingrar och till alla som har frågat vad som hänt har vi svarat att det var ett slagsmål.

Farfar har fått sina glasögon. Det blev dock inga dambågar för hans del. Vi fick ett bra pris på lite manligare bågar så vi satsade på dem istället.

I fredags ringde en av grabbarna från gatan och ville ha hjälp med sin ena hand. Den hade de senaste dagarna börjat svälla och vätska väldigt mycket.

Vi åkte dit och tog honom på klinik och han fick antibiotikabehandling. Enligt doktorn skulle det gå tillbaka och redan på måndag (idag) vara mycket bättre.

Så var dock inte fallet, istället har handen vuxit ännu mer.

Så vi återvände till doktorn och nu har han fått ordinerat injektioner 2 ggr dag i fem dagar så får vi se om det hjälper.

Yitchilal fick faktiskt heta just Yitchilal.
Imorse träffade vi han och hans mamma ute på gatan.

Imorgon ska vi skicka Noomi med Tariku (WSG-medarbetare) till Hope Enterprise, en organisation som håller matservering för 650 street people varje dag.
Själva så åker vi till nya huset för att ta en av grabbarna på klinik, fixa matinköp för helgen samt lite indivuella samtal och annat. Nu dröjer det dock inte länge förrän de får sin efterlängtade kokerska (och förhoppningsvis extramamma) som kommer att stå för inhandling och matlagning under veckorna. Det kommer att underlätta väldigt mycket för både dem och för oss och framför allt blir det ett lyft att de får ha någon som är ständigt närvarande.

Gänget på gatan har en farfar hos sig som har en sisådär tjugo år på nacken på gatan. Han är gissningsvis omkring sjuttio år och nu har han börjat få synproblem. Hans mycket yngre vänner är väldigt bekymrade för honom och de tigger väldigt sällan av oss men just i detta fall har de varit tydliga med att de tycker vi borde hjälpa honom med att fixa ett par glasögon.
De ordnade själva en synundersökning och nu har vi fått ett recept på vilken styrka han behöver.
Vi har även fått ett par begagnade damglasögonbågar modell tant från Rest Center att använda att köpa nya glas till.
Vi får dock se hur vi gör.
I vissa fall kan man inte komma från att vi är uppvuxna i i-landet Sverige och att det känns lite konstigt att ge en gatufarbror damglasögonbågar med gul kant.

Att ha besök från Sverige betyder att:
- man får se på allt här lite utifrån för en gångs skull, och att man alltid påminns om hur mycket vi tycker om denna stad.
- att man får äta digestive oliv och marabou choklad
- att man inser hur ofta vi äter injera

Plus massa annat också.

Alla pengar som kommer in på bankgirot (5925-0795) går till följande:

¤ grabbarna i huset
¤ omkostnader ute på gatan, dvs läkarbesök, mediciner, söndagsfrukost för 30 gatukillar, etc
¤ att kunna testköra alphabet på Rest Center

Vi har nämnt tidigare att vi har en vision och idé för framtiden, hur man kan utveckla arbetet med att hjälpa människor från gatan till att bli mer effektivt, mer kvalité och med större effekt för landets utveckling.

En del av er har hört den, "alphabet", kallar vi det. Alpha som i "början" och också som i alpha-kurs, bet - som betyder hus på amharinja.

Kortfattat så är det ett tre-stegs program i hur man kan slussa människor från gatan och in i ett liv som självständiga individer.

Till en början är målet att kunna testköra stegen, förmodligen på Rest Center och sedan med lite längre tidsperspektiv kunna dra igång det fullskaligt.

Historien om Fia och Fotbollen har fått halvt ett lyckligt slut och halvt ett lite mindre lyckligt slut. Fia lever och bor med sin matte, "tjuvkotten", och har det bra. Fotbollen är död sedan den hamnade under en stor buss.

Sista veckorna har vi haft intensiva samtal med WSG-ledningen om framtiden och om och hur vi ska fortsätta tillsammans.

Vi kan inte sticka under stol med att vi inte alltid är lätt att ha att göra med. Det kommer nya ideér hela tiden och drivkraften att hjälpa människor på gatan är så stark att allt annat för det mesta får stå tillbaka.

Alla andra som jobbar i WSG har samma drivkraft men hittar ofta andra tillvägagångssätt än vad vi gör.

Gizachew, som är huvudledaren, har dock väldigt högt i tak och tack vare många samtal och öppna kort har vi tagit ett gemensamt beslut att satsa 100% tillsammans mot framtiden och mot att hjälpa ännu fler.

Vi tror på enhet i alla lägen, vi tror på att vi kommer mycket längre tillsammans än på var sitt håll.

Det frigör mycket kraft att välja att inte gå ifrån varandra, att välja att lyssna och försöka förstå, att kliva in i det som inte alltid är enkelt men som kan bli hur stort som helst.

Nu är grabbarna/kottarna i nya huset officiellt ett Boys Home och väldigt officiellt en del av WSG. Det har de alltid varit inofficiellt men nu är allt byråkratiskt även involverat och inom en snar framtid så kommer vi att lämna över ansvaret för det ekonomisk/praktiska och bara satsa på arbetet med att hjälpa grabbarna utvecklas och stötta dem i dagliga livet.

Det har varit klent på skrivarfronten ett tag.
En kort sammanfattning av läget sen sist är detta:

Lördagen (alphadage) blev väldigt bra. Över förväntan, som alltid eftersom vi inte vågar förvänta oss något alls.
Söndagen: grabbarna fick äntligen flytta in i nya huset.
Måndag: viss "baksmälla" efter en helg utan någon som helst vila.

Vi ska lägga upp lite bilder på kottarnas nya hus inom snart :-)