streetlight

Ja... så var det dags att bege sig mot Sverige.
Det är tämligen mycket som ska fixas innan avfärden imorgon kväll, men i morse hade vi ett viktigt och konstruktivt samtal med WSG-ledningen om hösten/framtiden och det var väldigt uppmuntrande/framåtsträvande. Så vi fortsätter till hösten...

Värst just nu är definitvt att lämna kottarna.
Åtta stycken har förövrigt flyttat in i hus nu, istället för gatan, och än funkar det. Det är dock en hel del jobb att fixa för att lämna över det schysst i andras händer.

Vi får förövrigt besök från några ur WSG i sommar. Till vår "hemstad" på hundra personer. Något som låter mer som skämt här än något annat. På Rest Center kommer det varje dag cirka 120 stycken, som en jämförelse.

Men nu dyker vi in i ett dygn av känslor. Tårar. Separationsångest.
Vi ses.

  

Anledningen till att vi inte skrivit här på mer än vecka är för att det varit och är mycket att göra just nu.

Polisen har tagit nästa steg i arbetet att rensa gatorna från street people, de är ute varje kväll, jagar, slår och plockar in folk. Därför har vi i nästan en vecka haft 6 av kottarna här hemma, främst de som är krassliga/sjuka och inte kan springa när polisen kommer.

Vi har haft många samtal med dem om deras situation, vad de tänker om närmaste framtiden etc och kontentan av de samtalen är att det aldrig varit så svåra förhållanden på gatan som det är nu och att det kommer att bli mycket värre.

Sådant kan man inte bara höra och sedan glömma och dra till Sverige utan vi blev förstås tvungna att göra något.

Tillsammans med dem kom vi fram till att de behöver tak över huvudet för att få skydd från regnet samt poliserna.

Så de har i tre dagar varit ute och letat hus och förhoppningsvis så blir det klart idag med en bostad åt dem. Det handlar inte om någon lyxvilla utan bara ett hus med det allra nödvändigaste i syfte att ge dem en möjlighet att överleva och leva drägligt de närmaste månaderna. Tanken är att vi betalar halva hyran och de betalar halva, och sannolikt så har vi lite jobb åt dem också.

Lite nervöst för "morsorna" för de kommer att möta prövningar.

Men det fascinerande är att de personer som man tänkt att "han är det kört för" sådana människor kliver plötsligt upp ur sitt mörker och tar täten när man visar dem en väg framåt.

 

Ja, vi är ju på väg hem en sväng och det börjar behövas, även om det inte finns något värre än att åka hem, för som sagt vi har ju blivit som gamla morsor åt dessa "världens sötaste".

WSG upphör aldrig att förvåna oss heller (precis som gatukottarna). Vi bröt mot de flesta regler när vi lovade dem hjälp med hus, utan att prata med dem först (på grund av tidsbrist). Igår pratade vi med två av ledarna och reaktionen var högst oväntad: we support you no matter what you do.

Att sakta förlora sitt människovärde. Det är vad livet på gatan går ut på. Bägaren rinner över tillslut, en sista droppe och sedan är allt svart. Mörkt. Dött.
Hoppet har slocknat.
"Jag är död nu".
Poliserna står där, bredvid dem brinner elden. Veden består av kläder, filtar och tygtrasor. Gatubarnens. De har tiggt och bett att de inte skulle göra det, men "det är vårt jobb".
Och de kommer tillbaka senare ikväll, och de som inte har flyttat då hamnar i fängelse hotar de med.
Gänget femtio meter upp, bestående av kottar i 10-14 års-åldern har fått sitt lilla "hus" totalt nedbränt och ingen av dem finns längre kvar där.
Vad finns att säga?
"världen är sjuk" säger en av dem.
Och det är sant. 
Människan och pengar är människans största fiende. 

Han håller handen krampaktigt, som att det vore det sista som höll honom kvar på jorden. Gruset under fötterna är hans söndermalda drömmar, som en efter en punkterats och krossas av det liv som aldrig tycks vilja honom något gott. 

Och när vi lämnar dem alla bakom oss, kvar ute på gatan, och åker hem vet vi att vi kanske aldrig ser dem igen. De är kapabla till vad som helst nu, och polisen har alltid varit det.
En människa utan hopp är ingenting, och har ingenting att förlora. 

Och vi vet att vi aldrig gör tillräckligt. Att ingenting någonsin blir tillräckligt bra och tillräckligt omfattande. Att händerna vi erbjuder alltid är för små och för kalla, att världen vars jord våra fötter står på aldrig lär bli en vänlig plats för dem att bo i.

[Killen till höger är han som åkt till Bahr Dar]

Nu har det hänt, fastän han inte riktigt vågade tro det själv förra veckan.

I morse kl 05 gick bussen med destination Bahr Dar, mot ett nytt liv tillsammans med storebror.

Igår köpte han biljetten, brorsan meddelades när han skulle komma och allt det sista praktiska inför resan ordnades.

När vi kom ut på gatan på kvällen sprang han mot oss och kastade sig om halsen på oss. Vi fick varsin jättekram, som vi aldrig någonsin har fått av honom förr, och han sa hejdå. Sedan studsade han iväg, för han skulle sova nära busstationen så att han inte missade bussen.

Så var det gjort.

Det senaste halvåret snabbspolar förbi; hur han var första gången vi träffade honom, den gången när han låg på marken framför oss och drog djupa halsbloss av cigaretten och sket i allt, eller när de hade rensat gatan i december och vi fick höra att han skulle tvingas bli soldat i kriget mot Somalia, eller när han kommer åkandes i fångtransporten med vakterna och kliver ut ur bilen och in i rättssalen?

Och så står han framför oss, hur fin och ren som helst och alldeles på väg att lämna livet på gatan för gott.

Ett mirakel.

Fastän vi inte kommer att träffa honom på många månader, så är det en lättnad att säga hejdå. En lättnad att veta att nu behöver vi inte se honom på gatan något mer. Nu behöver han inte oroa sig för poliserna längre.

Visst känns det i våra gamla mammahjärtan, att vi inte får träffa honom som förr och att vi inte kan titta till honom och se hur han har det (Det är två dagars bussresa en väg). Men vi har ju inte så mycket med saken att göra, poängen är ju att de ska lämna gatan inte att vi ska bli känslokvinnorna.Så det är bara att säga hejdå och sedan får man gråta en skvätt när man kommit hem.

En helt annan sak:

Det är som sagt inflyttning i Boys Home om ungefär en vecka (efter lite problem med att hitta ett lämpligt hus så är det nu äntligen klart och det målas för fullt denna vecka). Vi har fortfarande inte riktigt täckning för hela årets budget så vill du vara med och stödja killarna i deras väg bort från gatan, använd dig av bankgiro nr 5925-0795.

 

---

Första steget är "Tack för allt ni gjort, men nu vet jag att ni inte kommer att hjälpa mig". Det har vi hört kanske fem miljarder gånger.

Andra steget är (med mer högljutt röstläge)"Skit mig, bry er inte. Hjälp honom istället!" (och så pekar de på någon av sina kompisar).

Det har vi hört ett par gånger också.

Tredje steget är att de ignorerar och vägrar prata med oss i ungefär tre till fem dagar. För att markera att "jag behöver då minsann inte er".  (ibland är också droger inblandade, för att tydligt markera budskapet)

Fjärde steget är att de "återvänder".

 

Förklaringen är enkel: om du inte har några föräldrar, inga "goda" relationer, ingen att lita på och det plötsligt kommer någon eller några som försöker se dig som människa, sätter gränser, ger tydlighet och är konsekvent.. ja då får den eller de ta hela paketet. Och ju mer den eller dessa lär känna dig, desto odrägligare blir du.

De kommer alltid till en fas när de ska visa alla sina värsta sidor och säga alla dumma saker de kan komma på för att "stöta bort" faran det innebär att börja lita på någon.

Så det tar på. Är frustrerande. Hjärtat mals till köttfärs flera gånger per dag.

 

Men varför är vi då inte i Kapstaden istället?

Jo, för att när de glimtar fram, människorna bakom all panik, alla fasader och alla lögner, så kan man inte annat än fortsätta.

Som gårdagen till exempel: när han sitter där i rättssalen, lillkotten, så nervös att han nästan skakar och få se hur han tar sig i kragen, lyfter sig ur all nervositet och samlar all kraft han har till en enda sak: att se domaren i ögonen och sitta alldeles rak i ryggen och svara på hans frågor. För det handlar om hans framtid. Och han vill framåt, han vill något annat än att bo på gatan. Och i en sån situation kommer all energi tillbaka, det är allt som behövs för att vilja fortsätta.

Ett annat exempel är han, artonåringen, som snart flyttar in i Boys Home: när det plötsligt kommer en avslöjande fråga som "men... när jag flyttar in, får jag fortsätta träna då?".

Inte "om" utan "när".

---

Det här jobbet är speciellt. Man kan egentligen inte ens kalla det jobb utan snarare "knäpp livssti". Väldigt simpelt kan man dela upp det i två delar: att förse kottarna med möjligheter och att sedan försöka få dem att ta emot möjligheterna.

För det är ett faktum och det bevisar verkligheten hela tiden: att det går inte att lita på någon Inte för dem.

Senast idag, när vi satt och diskuterade med den unga killen som var till rätten igår. Vi pratade om att ordna så att han kunde åka till brorsan i Bahr Dar på tisdag till veckan.

Ja, det var ju bra tyckte han. Men två minuter senare tackar han ändå för sig, tackar så mycket för "allt ni gjort fram till i dag" men nu räcker det. Nu vet jag att det inte kommer att hända något.

Jaha?

Och så lirka. Först försöka få honom att sätta sig ner, berätta vad som är problemet.

Han säger det som är en dröm att höra om man sitter på de stolar vi sitter; att han gärna vill åka till veckan, men han vill inte åka dit om han inte får starta igång med att arbeta. Vad ska han göra i två-tre veckor om han inte har något jobb?

Tio-poängare.

Men sedan blir det ju för mycket, först ger han oss en chans till och vi bestämmer nytt samtal på måndag morgon. Men avskedsorden när han är halvvägs ut genom dörren är "ja, fast jag tror det ändå inte förrän jag ser det".

Nej, just det.

För igår i rätten gick det inte som vi hade tänkt. Killen skötte sig exemplariskt, var jättefin i sina diesel-jeans, satt rak i ryggen och tittade domaren i ögonen när han pratade med honom (om ni någonsin sett en gatukille sitta på en stol och prata med vuxna så vet ni att det är väldigt ovanligt) och vi var så stolta och impade så vi sprack flera gånger om.

Men domaren var trött och less igår och varken uppmuntrade honom eller oss, utan konstaterade att det inte var några vittnen där att vittna mot honom så därför fick han en ny tid om sex veckor, och har det då inte dykt upp några vittnen så avskrivs fallet.

Men det var ju inte vad någon av oss räknat med. Vi hade förberett oss noga men han var föga intresserad av att höra vår syn på saken.

Så killen var otroligt besviken efteråt. Och idag också.

Och självklart var det vi som följt honom till rätten som fick ta ansvar över domarens beslut.

Och då är det oundvikligt att för en sekund förflytta sig till Kapstaden, till Camps Bay eller Long Street Café, drömma om en tillvaro med sol, strand, glass och snygga BMW-cabbar. Vad försöker vi göra, frågar man sig. Det är enklare att lyfta en flodhäst upp på en pickup med lillfingrarna än att hjälpa dessa fantastiska men vilsna kottar. Är känslan i alla fall.

För som vi sagt förr, de ser aldrig vad du gör. Bara vad du inte gör. Bygger du ett stort hus till dem men glömmer att måla en av väggarna, så kommer de att fokusera på den omålade väggen. Typ. Och nu satt vi alltså där, ansvariga för en domares beslut i ett land utan särskilt imponerande rättssäkerhet. Och för att han bestämde som han bestämde så blev följden att vi fick ändra lite på planerna för honom. Vilket för honom är lika med att vi tog beslutet i rätten.

 

Nästa kille är arton år och ska flytta in i Boys Home till veckan. Hans stora dröm sedan flera år tillbaka är att få fortsätta skolan.

Och det kan han ju snart, när han bott ett tag i Boys Home och kommit på fötter. Men det tror han förstås inte, att det överhuvudtaget ska bli någon flytt. Och dessutom "gillar jag inte den stadsdelen".

Och det är inte för att han är gnällig eller otacksam. Utan för att han bott på gatan i åtta år och för att han skulle utsätta sig själv för en enorm risk om han plötsligt började tro att hans dröm skulle bli verklighet. Att människorna som säger att han ska flytta in faktiskt inte ljuger. För om det då är så, som det oftast har varit i hans liv, att människor säger en massa men aldrig menar det och lovar runt men håller tunt, och det slutar med att han bor kvar på gatan efter nästa vecka. Ja, hur ska han då orka vidare? Så det bästa är att bestämma på förhand att det inte blir något. Och det är precis vad han gjort.

Och då sitter vi där. Och lirkar. Försöker hitta kärnan. Förklara. Få honom att uttrycka vad problemet egentligen är.

Men det är inte enkelt. Hela tillvaron gungar för honom.

Det är bara bita sig själv i tungan och tvinga sig själv att inte blanda in sina egna känslor.

För från vårt perspektiv är det hela ju väldigt enkelt: flytta in i Boys Home, lämna gatan, starta ett nytt liv. Kirrat och klart.

På torsdag är det dags för besök i rätten.

Vi har plockat ut de snyggaste kläderna vi fått av alla lådor som skickats hit (ett par dieseljeans bl.a) så han kommer inte att se ut som en gatukille och imorgon ska vi ha genomgång med honom om vad som kommer att hända, vilka frågor vi kommer att få etc.

Han är riktigt nervös och är helt inställd på att åka in i fängelse igen.

Vi är dock optimister och tror att han blir helt fri. Domaren var sympatisk och vi har en konstruktiv plan så han borde inte ha något att opponera sig mot.

Men ni får gärna hålla tummarna. Allt kan hända i detta land.

---

16-åringen har ofta tjatat på oss om vad vi ska göra för honom. Vi har oftast bett honom om tålamod men för ett tag sedan sade vi att vi skulle komma med ett förslag till honom om vad han skulle kunna göra.

Förslaget fick han höra torsdags, nämligen att om han vill kan vi fixa så han får börja dansa. Det ville han gärna, helst hiphop-dans.

Men sedan slog det över, som oftast, och han var bara arg och skulle aldrig mer träffa oss. Ibland ringer de en signal till mobilen och vi ringer upp, och det gjorde han efter att vi haft snacket om dansen. Då var allt skit och han ville aldrig mer se oss igen. "Don?t you ever call me again"...  jaha... fast det är ingen idé i ett sånt läge att nämna att "det var ju du som ringde" för det är inte väsentligt. Dyngan ska ut.

Och i fyra dagar var det total tystnad. Han och hans kompis vägrade prata med oss.

Imorse hade de dock lugnat ner sig och det gick att ha någorlunda konstruktiva samtal.

Vad kärnan till problemet var egentligen?

Att vi ska åka till Sverige.

Det är så otroligt jobbigt för dem att våga lita på någon och hela tiden försöker de skydda sig själv från att bli sårbara, sårade.

Livet har aldrig varit vänligt mot dem, så de förväntar sig alltid bakslag. Att saker alltid är för bra för att vara sant.

---

En av killarna kom igår och bad oss om hjälp. Hans kompis hade ett sår i pannan som han ville att vi skulle titta på.

Vi gick dit och fick träffa en liten tolvåring med en-två veckor gamla, infekterade sår i pannan fyllda med gräs och grus och annat.

Imorse åkte vi dit för att tvätta upp och lägga om dem. Han satt på trottoarkanten, precis där vi träffat honom kvällen innan, och väntade på oss.

Hela tiden under omläggningen satt han osäkert och ryckte till hela tiden för han är så van att människor slår honom att han kunde inte hjälpa att tro något annat om oss heller.