29 mars
Möt en människa.
Titta henne i ögonen.
Se att hon har gett upp.
Att hon inte orkar längre.
Att hon har levt hela sitt liv i en mörk dalgång
Med droger, hunger och kyla som de enda trogna följeslagarna genom allt.
Och att det nu brustit, den lilla sköra tråden som var hoppet.
Att marken öppnar sig under fötterna på henne och att hon sjunker.
Ljudlöst.
Hon är en människa.
Men när hon dör kommer ingen att märka det. Hennes döda kropp stoppas i en plastpåse
och hamnar på soptippen.Och fattigdom, "svältande barn i Afrika", hunger, ensamhet... allt får en helt annan dimension när det är våra vänner det handlar om.
Här, precis framför näsan på oss, slocknar liv efter liv.
Och det är vi människor som är ansvariga.
Det finns bara två alternativ: antingen tar man ifrån någon eller så ger man till någon.
Passivt eller aktivt.På alphan igår pratade vi bl.a om att "life ain't suppose to be this hard". Att ingen människa förtjänar att leva som de lever. (Efter ett par år på gatan börjar de flesta tro att de inte förtjänar något annat.)
Vad har hänt idag?
Polisen har varit här. Jagat. Slagit. Misshandlat. Hotat.
Igen och igen. Dag efter dag, natt efter natt.
Sakta stryps snaran åt inför millenieskiftet och det dröjer inte länge förrän ett riktigt helvete bryter lös, som sannolikt kommer att ge konsekvenser för flera år framåt.
Ikväll möttes vi av kottar som inte ätit på två dygn.
Vi hade med oss matlåda och det var bara att dra dem i skymundan och plocka fram maten.
"Nu äter ni".
"Okej."
Hade de haft minsta energi hade de opponerat sig. De vill helst inte visa oss när de äter, för de skäms att de måste äta som djur i flock.
Men ikväll var hungern det enda som fanns kvar av dem och de orkade inte ens bry sig om att vi var där.
Det strömmar in folk till Addis Abeba, så gänget har ökat från sju-åtta stycken till att ofta vara fler än tjugo stycken.
Följderna är katastrofala.
Inga matrester räcker längre än några tuggor åt dem var.
27 mars
Ibland går det inte att värja sig.
Känslorna, insikten... blicken lyfts och man ser situationen utifrån:
Hur vi sitter där med ett femtontal gatukillar. En har bensår, en annan magsår, en tredje håller på att supa ihjäl sig, en fjärde är deprimerad, alla är hungriga, en del har just gått en sträcka på femtiofem mil för att undkomma poliserna, de är alla skitiga och trasiga kläder, fötterna är alldeles söndertrasade av att aldrig någonsin ha några andra skor än flipflop och tånaglarna har sedan länge slutat att se ut som tånaglar. Kinderna är insjukna, de flesta har aldrig vuxit sig större än 1,6 meter över havet då de levt hela sitt liv på alldeles för lite näring.
Poliserna har varit förbi ännu en gång. Slagit, varnat.
Någon leker med hunden för att fördriva tiden. Andra har rökt på.
Och sedan när vi lämnar dem åt sitt öde för natten och beger oss hemåt så möter vi gäng efter gäng, grupp efter grupp av gatubarn.
Det tar aldrig slut.
Imorgon har vi träff, alla som arbetar på Rest Center, för att diskutera framtiden för alphagruppen, vilka som ska flytta in i Boys Home och vilka som ska få hjälp på annat sätt.
26 mars
Vi har börjat "inventera" för kottarna, vad man kan ordna för dem innan vi drar till Sverige så att allt tjoller innan millenieskiftet inte påverkar dem så mycket. Det är helt galet i denna stad och ska bli mycket värre. Nu piffas det hej vilt, trottoaren asfalteras, broar byggs och husfasader piffas upp... allt för att staden ska se bra ut när milleniegästerna kommer.
Och gatubarnen ska förstås rensas bort också innan september. För... "Det som inte syns det finns inte" eller hur var det?För första gången sedan nyåret har vi ingen av "våra" i fängelse. En lättnad som är svår att beskriva.
En annan kotte (A), ringde hem till sin familj igår för första gången på åtta år. Det var som att öppna ett vattenfall. Han grät länge efter han hade pratat med
dem.
16-åringen, som hittills varit rotlös, har tagit kontakt med Kebelen (stadsdelsnämänden) och fått veta att hans mor lever och bor i en annan stad i landet. Det är ett stort steg.
Vi har försökt prata med honom i en vecka nu om det, om han vill åka och hälsa på henne etc, men det har varit omöjligt då det har blivit för mycket känslor för honom så han har ständigt tröstat sig med ganja. Och då är det inte lätt att föra ett konstruktivt samtal.
Förövrigt så fanns det på det "Correction Center", där han satt, 490 fångar under 16 år. På en yta stor som en fotbollsplan.
Idag hade vi samtal med kotten (B) som vi hämtade från fängelset förra veckan.
Ett av alternativet för hans del är att flytta in i Boys Home, så vi försökte luska lite över vad han tänker om framtiden.
Han är dock en väldigt speciell liten kille med enorm integritet och idag ville han inte tänka på framtiden alls då "allt ändå är omöjligt".
Idag var han mest arg för att vi bara bryr oss om en av killarna i deras gäng. Det är väl inte riktigt verkligheten tyckte vi: skulle vi ha hämtat ut dig ur fängelset om vi inte brytt oss om dig? Nja, det var han väl tvungen att godkänna att det kanske var så att vi brydde oss lite grann. Men ändå.
Det är ett tämligen charmigt jobb det här med gatubarn. Vi har slutat räkna tillfällena de varit arga på oss för att vi haft med oss mat när de varit mätta, eller för att vi inte haft med oss mat fast de varit hungriga. Ofta ser de bara det man inte gör, aldrig det man gör eller försöker göra.
Mycket har att göra med att det blir väldigt svårt att hantera när människor bryr sig, visar att man har ett värde... det rör om i grytan och är inte alltid enkla känslor som kommer upp.
Sista veckan för alphakursen.
Det är mycket som ska ordnas inför lördagen samt att vi har enskilda samtal med alla i gruppen.
På onsdag ska vi också träffas alla som arbetar på Rest Center och diskutera om Boys Home, vilka som ska flytta in där och vilka som man kan hjälpa på andra sätt.
Även fast alphan slutar på lördag så ska vi fortsätta träffa gruppen åtminstone en gång per vecka samt fortsätta med enskilda samtal med dem, dels för att underlätta för inflyttningen i Boys Home samt att många är i stort behov att prata med någon.
22 mars
Gatubarnen har inget skyddsnät, ingen att gå till när de behöver hjälp. De har ingen att lita på, ingen som ser till deras intressen.
"Våran kotte" hade tur. I normalfall hade han aldrig fått sig ut. Han råkade ha kontakt med en organisation, han råkade ha kompisar som hälsade på honom och som berättade om hans problem och... ja.Vi hoppar av precis där de håller till, hans vänner.
Många, långa kramar. Tårar. "Är det sant?"
Sedan får han duscha, ta på sig rena kläder. Klippa naglarna.
Äta sig mätt.Sedan traskar vi iväg. Han får följa med oss som vem som helst. Tack vare rätt signatur och rätt stämpel så behövs nu inte längre handfängsel eller stora biffiga vakter.
Han är fri.
Först förstår han inte riktigt vad som händer, men när vi gått en bra bit från fängelset och satt oss i en minibuss på väg till området där hans vänner håller till, då förstår han att det är sant. Att han är fri och att ingen kommer och hämtar honom tillbaka. Tårarna rinner nedför kinderna på honom.onsdag: besök i rätten
Vi ordnar så vi får ett skriftligt intyg på vad WSG kan göra för att hjälpa kotten, med stämpel och allt.
Sedan åker vi tillbaka till rätten dagen efter och pratar med samma domare som dagen innan. Han frågar oss lite mer om hur vi ämnar hjälpa honom och vi förklarar som det är.
Domaren har ett gott hjärta. Berättar för oss om dessa unga pojkar som kommer till "correction center", om hur de både är offer och förbrytare, hur svår sits de hamnar i när de inte har någon som tar hand om det.
Och sedan säger han "ok", då behöver vi bara att någon av er tar på sig ansvaret för honom.
Inte ansvaret för hans eventuella brott, men ansvaret för att han kommer till rätten de tider han ska dit.
Och sedan kopieras de papper som ska kopieras och det skrivs under där det ska skrivas under och stämplas där det ska.
Sedan åker vi raka vägen till fängelset och där blir det lite fler stämplar och sedan är det klart. Han är fri.
Under tiden han går och hämtar sina tillhörigheter (ett klädombyte) så hinner vi få en hel del information om hur läget är för de gatupojkar som sitter där inne. Att de suttit inne flera år bara för att inte har någon organisation som tar sig an dem. Innan de har pratat färdigt har de uppmanat oss att komma och hämta flera.
Tisdag: besök i rätten.
Vi fick vänta ett bra tag innan han kom, vår lilla kotte. I egen bil med två stora biffar till vakter. Han hade handfängsel men när de såg två vita bland besökarna så tog de av honom dem.
Han blev otroligt glad att se oss, han visste inte att vi skulle vara med.
En av hans biffiga vakter har ett tämligen vänligt sinnat hjärta. Han ser till att vi kommer in i rätt sal och han förklarar att "det är bra om ni kan få ut honom, för det är ingen bra plats för honom".
När det så blir dags för vår lilla kotte så får han gå in på ett kontor och träffa en man som sitter bakom ett skrivbord. Vi får följa med in samt att biffiga vakten förstås också följer med.
"Domaren" bakom skrivbordet frågar kotten om hans situation och vad han gjort och sedan vänder han sig till de två vita som sitter där. Av någon anledning ignorerar han Jera, som också är med, utan han frågar bara oss två. Vad har vi tänkt göra för att hjälpa honom? Vad har ni gjort hittills? Hur känner ni honom?
Och sedan frågar han kotten om det stämmer, det vi säger.
Domen blir att han får en ny "appointment" om två veckor. Och har ingen organisation (eller föräldrar om han hade haft det) tagit på sig ansvaret för honom så blir det "case closed" och han blir inne ett par år.
Vi meddelar domaren att vi behöver samtala med vår "manager" och att vi återkommer när vi pratat med honom.
18 mars
De är flyktingar i sitt eget land.
I december jobbade polisen med taktiken "först bryta ner deras psyken totalt" för att sedan få dem att frivilligt följa med dem. Det lyckades. Nu behövdes inte gatukillarna som soldater vid fronten i kriget mot Somalia då det var över så fort, istället hjälpte polisen till att öka missbruket av droger radikalt.
Nu jobbar de på samma sätt inför millenieskiftet. De åker runt mest varje dag och berättar för alla de som bor på gatorna att de inte är välkomna här, att de borde lämna landet. De berättar också att de ska rensa gatorna till millenieskiftet.
Så lär de göra ett par månader och sedan när det är dags att lasta dem alla på lastbilsflak och köra dem ut till ödemarken eller något fängelse i öken, så kommer de att följa med frivilligt. De kommer att ha gett upp de allra flesta, för de vet att de ingenstans har att fly. Och de vet att de inte har något värde, några rättigheter.
De vet att de inte är välkomna i sitt eget land.
Ikväll när vi åkte ut till kottarna möttes vi av trötta, nedstämda och hungriga killar.
Polisen hade varit hos dem både igår kväll och idag på dagen och jagat och misshandlat dem.
"Hur många var de?"
Ett lastbilsflak fullt med poliser.
En av killarna, som är väldigt renlig av sig och alltid tvättar sig själv och sina kläder ordentligt blev anklagad av poliserna för att ha stulit tröjan han hade på sig. Den var helt enkelt för hel och ren för att en gatukille skulle kunna ha en sådan, tyckte de. Vad han sa spelade ingen roll.
Slog de "malariakillen" också? undrade vi oroligt.
Han hade klarat sig då han låg och sov under några tygsjok och när poliserna hade kommit hade hans vänner slängt över sina egna filtar och grejer över honom, så att poliserna inte såg att det låg en människa där under. Tack vare det klarade han sig från ännu fler skador.
Häromdagen när vi satt ute på trottoaren och lade om "malariakillens" bensår så kom en polisman förbi. Han frågade honom vad som hänt och vi hörde att han svarade att en bil hade kört på honom, att det var därför han hade sår på benen.
Han kunde inte berätta sanningen, att det var poliser som åstadkommit hans sår. Sådant säger man inte konsekvensfritt.
På tisdag ska vi vara med på rättegången och höra vad de säger om killen i fängelset.
Igår åkte vi iväg på en dagstripp till Debre Libanos, en by två timmars färdväg från Addis. Etiopien är ett otroligt vackert land med många berg och lika många dalar.
För "malariakillen" går det bra. Han har tillfrisknat, börjat få i sig mat och sover inte dygnets alla timmar numera. Bensåret har börjat gå tillbaka.Han är som en ny människa, särskilt för oss eftersom vi inte träffat honom annat än i väldigt sjukt tillstånd då vi bara känt honom en vecka.
15 mars
Vi tog med honom hem i eftermiddag så han fick duscha och ta på sig rena kläder samt bada såret i såpa. Han har haft samma kläder i flera veckor så det var behövligt med ett byte och såret mår inte särskilt bra när man lägger om det ute på gatan.
Idag följde vi "malaria-killen" till klinik så nu har han både malariamedicin och antibiotika för bensåret.
Imorse tog vi föräldrarna som är här på besök till projektet "My Sisters" för att kolla lite mer på det och höra vad de gör. Väldigt spännande projekt som arbetar med att stötta kvinnor och barn. De arbetar inom 2 av Addis 100 "Kebele"-zoner, vilket innebär ett upptagningsområde på cirka 100 000 personer.
Killen som sitter på ungdomsanstalt behöver en organisation om ?tar hand? om honom för att han ska bli frisläppt i och med att han bor på gatan och därmed inte har några föräldrar som kan ta ansvar för honom.Idag pratade vi med Gizachew, ledare för WSG, så imorgon åker vi alla tre dit och hälsar på honom. Om han inte döms för allt för allvarliga brott (vilket vore otroligt) så ska det inte vara några problem för WSG att få ut honom, var beskedet vi fick idag.
13 mars
"Jag drömmer mardrömmar varje natt, att polisen jagar mig".
Vissa nätter sover de bara någon timme, av rädsla för poliserna.
Att vakna upp och det första du ska göra är inte att vakna, koka kaffe eller tvätta dig? istället ska du springa. Fly. Bli jagad upp ur sängen som inte ens är en säng utan en trottoar och några kartongbitar.
Idag åkte vi och tre gatukillar tvärs över stan för att hälsa på kotten som fortfarande sitter i fängelse. Han som numera officiellt är fjorton år och därför sitter på ungdomsanstalt.
Det är aldrig särskilt roligt att hälsa på i fängelsen och även fast dessa ungdomsanstalter ska vara tämligen bra ur etiopisk synvinkel så? till exempel så får de bara mat två gånger per dag och dagens första mål serveras efter klockan 14.
Han blev glad att se oss allihopa och vi hade med oss mat och lite godis till honom.
Det är lika svårt att acceptera varje gång, hur de behandlas och på vilka grunder de sitter inne. Denna kille har varit i fängelse i en och en halv månad nu på grund av att hans ?kompis? angav honom för något han inte gjort.Killen som just varit sjuk i malaria blev häromdagen slagen av polisen. Ofta använder de träkäppar att slå med och för hans del så resulterade det i att han nu har bensår över hela underbenet. Vi har lagt om det igår och idag men det är svårt att hålla sår rena när man bor på gatan, så imorgon har han fått order att komma på Rest Center för att ordna klinikbesök åt honom.
11 mars
Guldkornen i vår tillvaro är att få sitta på en liten anspråkslös restaurang någonstans i Addis tillsammans med n ågra av våra vänner. Äta frukost tillsammans, i lugn och ro.
För en timme bara strunta i allt runt omkring, strunta i det faktum att dessa våra vänner sällan eller aldrig får äta frukost på morgonen när de stiger upp. Strunta i det faktum att de just spenderat ännu en natt på en trottoar någonstans i stan och att de inte räknas som "riktiga" människor av den anledningen.
Istället är vi alla "normala" en stund. Vi är som vilka andra vänner som helst, som äter och skrattar tillsammans.
Igår haltade en kille.
Vad har hänt, frågade vi.
Polisen var här tidigare idag, blev svaret.
Nu har de börjat igen, poliserna.
En månad har det varit tämligen lugnt, men nu ska det tydligen bli andra bullar igen.
I september i år firar Etiopien millenieskifte enligt deras kalender.
Målet inför detta millenieskifte är att rensa gatorna helt från gatubarn, tiggare, uteliggare etc. Och de börjar redan nu, ett halvår i förväg, och det är det som händer även i Bahr Dar.
Igår hade polismännen sagt åt dem att "lämna landet", för här är de inte välkomna.
Kan de fängsla er? Frågade vi.
Ja, om de vill det så gör de det, blev svaret.
I fredags fick så äntligen killen som fortfarande är i fängelse besök av två av sina vänner. Vi hade skickat med knäck och lite mat.
På tisdag ska vi nog dit själva om allt går som det ska, för att se hur han har det.
Bahr Dar är malariaområde och en av killarna som kom i veckan insjuknade häromdagen.
De känner till sjukdomen och vet vilken medicin de ska ta, men när den ska ut ur kroppen får man väldigt hög feber, frossningar och svettningar.
En kväll låg han bara och yrade och vi ville inte lämna honom så: att sova ute på en trottoar med skyhög feber.
"Det är inga problem" tyckte både han och hans kompisar, de menade att han hade ju tagit medicin så han skulle ju bli bättre.
Alla kliniker i närheten var stängda så till slut fick vi ge oss.
Morgonen efter åkte vi dit för att se efter hur han mådde.
Märkligt nog var han på benen, fortfarande med feber men inte alls så hög som kvällen innan.
I veckan har många tagit sig in från Bahr Dar till Addis.
En del har gått hit, en "promenad" på tretton dagar och andra har liftat på lastbilsflak eller åkt buss.
De kommer hit för att polisen där gör livet allt för odrägligt.
En av killarna visade upp sår på armar och rygg som han fått när poliserna slagit honom med något typ av rep.
5 mars
Ett halvår har gått sedan vi kom och nu har vi två tämligen vita besökare från Sverige här hos oss. Något som får en att se på livet här med andra ?nya? ögon. Det blir tydligt att det inte alltid är så enkelt, men att det ändå är ?världens bästa jobb?.
Och samtidigt: ?de kommer att ta död på oss? har vi sagt många gånger.
Så det är dubbelt, tudelat, mångsidigt ? som det mesta här i livet.
Och man blir ?skadad? av att spendera mycket tid med människor som bor på gatan. Man lär sig att bli övertydlig, att aldrig tro på något förrän man har det bekräftat från flera oberoende källor, att alltid misstänka att folk är höga eller berusade om de skrattar lite högre än vanligt? men man lär sig också att de som är ?de minsta? oftast är ?de största? när det verkligen gäller.
Kille nr tre, som fortfarande är i fängelse, hade uppgett att han var fjorton år inför domstolen och hamnade därför på ungdomsanstalt.
Alemu visade oss idag vilket fängelse han suttit på.
Det var på ett ställe ovanför Piazzan, precis där vi passerar varje morgon på väg till Rest Center.
Fredag firade vi stort.
Vi bjöd hem dem till oss och åt kaywott och injera, kladdkaka och knäck.
De fick duscha och ta på sig nya, rena kläder.
Och så lyssnade vi på musik. Njöt av friheten.
Värst var hungern.
Och nätterna, då de alltid gick runt och valde ut några som de väckte för att misshandla.
Men inte ett hårstrå var rört på deras huvuden och hoppet hade ingen lyckats ta ifrån dem.
Som vi konstaterade så här i efterhand: de klarade bättre att vara i fängelse än vad vi klarade att ha dem i fängelse.
Hur de blev fria?
De är överlevare har de visat, mer än många andra.
Istället för att deppa ihop och ge upp så började de jobba inne i fängelset. De tvättade kläder åt andra fångar och till slut, den 1 mars, hade de tjänat ihop trehundra birr vardera och betalade sin egen borgen.
Fängelset de satt i var ett seriöst fängelse, där de bl.a samlar politiska brottslingar från hela landet.
Torsdag kväll åkte vi ut och träffade gänget som vanligt.
Från att ha varit tämligen sura, tysta och deppade så var de helt plötsligt väldigt uppåt och glada. Till och med 16-åringen, som ignorerat oss i tre dagar, var plötsligt hur glad och vänlig som helst.
Vi trodde först att det var för att de hade rökt på.
Efter tio minuter fick vi den verkliga anledningen.
Då kom nämligen Alemu och Yohannes gående mot oss.
Ja.
Livs levande, fria och med alla hårstrån kvar på huvudet.
Att beskriva chocken och känslan i de ögonblicken är omöjligt.
Här hade vi just börjat förbereda oss på att ha dem inne i tre till fem år och så kommer de gående mot oss.
Förra veckan var vi slitna, på gränsen att ge upp och kasta in handduken, då vi, som ni kunde läsa här, inte fick några andra besked än att kottarna skulle bli inne i fängelset i minimum tre år.
Det var oerhört tungt att försöka acceptera.
Vi har inte kunnat skriva här på ett par dagar då sidan helt enkelt strejkat och vägrat ?posta? några inlägg.
Hur som helst har det hänt mycket här den senaste veckan.