31 juli
Varje gång innan det är dags att åka händer precis samma sak:
den stora skälvan kommer. Rädslan. Skräcken.
Tänk om det inte går? Tänk om vi gör fel? Tänk om vi inte klarar det? Tänk om... tänk om... tänk om...
Det går inte att värja sig mot det hur rationell man än kan försöka vara. Det är en naturlag på något vis. Innan vi kommit oss iväg, innan vi satt oss på planet och lyft så finns den där, ångesten.
För hur mycket man än sett och varit med om så fattar man det aldrig när man står på svensk mark. För då är plöstligt allt "borta". Inte ett gatubarn så långt ögat kan se, inte en tiggare, inte ens smutsiga barn som spelar fotboll med en luftfylld gammal plastpåse mitt på gatan...
Det finns ingenting som påminner om Addis Abeba, ingenting som bekräftar att det är verklighet och att det har hänt.
Och då kommer paniken...
Fast nu blir det inte samma panik av själva paniken längre. Vi bara vet att vi måste få oss på det där planet och få oss tillbaka till det där konstiga landet.
För väl tillbaka där, då fungerar hjärnorna. Tankarna.
Här tar stillheten möjligheten att ifrågasätta och analysera allt. I-land kontra u-land. Ansvar eller ansvarsfri? Är det rätt att lämna mat på tallriken? Är vetenskap och tekniska grejer mer viktiga än integritet och människovärde? Vad är fattigdom? Vem hör hemma vart?
Och det finns inga tydliga svar.
- Ni måste offra mycket? var det en som frågade.
Vad svarar man? en tankepaus först... vad offras... *ähum* tja, stabil ekonomi kanske. Ett normalt liv, vad det nu innebär. Fast i slutändan blev svaret ändå:
- Nja. Det är snarare ett beroende än ett offer.
Verkligheten är beroendeframkallande, likaså intensiteten. Människorna. Att fatta väl genomtänkta beslut på tjugo sekunder är beroendeframkallande.
Att sitta där, bredvid en liten pojke som just förlorat allt, är beroendeframkallande. För i just det ögonblicket bara vet hela ditt väsen och allt du existerar med att "jag kan inte leva med mig själv om jag går härifrån nu."
Och nu är det alltså dags att vända tillbaka igen. 16 dagar kvar. Ännu en "sväng", ännu en tid till bristningsgränsen fylld med sånt som kommer att förändra oss. Göra oss ännu mer annorlunda, ännu mer konstiga, ännu mer isolerad från det som är normalt i svenskt perspektiv.
Och för er som undrar: vi kommer aldrig att bli etiopier heller. Aldrig att tänka som dem, aldrig att förstå deras kultur helt och fullt. Vi hamnar i ett vakuum. Ett no mans land.
Och det konstiga: vi har valt det själva.
Men å andra sidan; finns det någon som verkligen känner att "här hör jag hemma", this is where I belong? Att nu är jag mig själv helt och fullt, till 100 %?
Livet är en resa. Inte geografisk utan en resa med och mot sig själv.
20 juli
I Etiopien råder inte direkt yttrandefrihet, för att uttrycka det milt.
Det är inget "nytt under solen" som följt med nuvarande regering och premiärminister utan före det var det kommunistisk dikatur under Mengistu Hailu Mariams välde och innan det styrde Haile Selaisse som inte heller accepterade vad som helst.
Så det ligger djupt rotat i den etiopiska folksjälen, att man inte säger vad som helst till vem som helst. Och framför allt att man inte kritiserar något öppet.
Ibland har vi suttit hemma hos oss med någon av våra etiopiska vänner och pratat politik eller andra "känsliga" ämnen. Rent instinktivt har människorna vi pratat med alltid kollat sig över axeln för att se så att det inte fanns någon utomstående som kunnat höra och de sänker röstvolymen och är noga med att påpeka att "det här måste stanna mellan oss".
För det kan ge oerhörda konsekvenser om "fel" person hör vad du säger.
Vi tänker nog att vi inte påverkas så mycket av det, att vi är ju fria svenska medborgare som är vana att få yttra oss fritt i alla lägen, men faktum är att vi blir precis likadana.
Vi skulle aldrig prata om politik eller om polisen öppet på gatan med någon av gatukillarna, gör vi det så använder vi kodord och en del svenska ord som vi lärt dem.
När vi skriver, exempelvis här, så trampar vi som katten runt het gröt, allt står egentligen mellan raderna. För det finns alltid där i bakhuvudet; konsekvenserna.
När okända människor pratar med oss ute på stan eller i bussen så har vi ett paket färdiga svar som vi använder för att svara på deras frågor. "Vad tycker du om Etiopien?" "Varför är ni här?" etc.
För vi är lika paranoida som alla andra och "man vet aldrig vem det är som frågar".
Förr trodde vi nog aldrig att vi skulle hamna i ett sådant läge. Att man ändå skulle stå upp för sina åsikter, särskilt när människor drabbas så hårt av det som sker som de faktiskt gör.
Men när man är där, mitt i verkligheten, blir det en annan sak.
En av ledarna i WSG sa en gång att "allt vi gör får konsekvenser ute på gatorna, positiva eller negativa". Och ju mer vi klivit in i arbetet och ju mer vi varit med om så har vi kunnat konstatera att det är så.
Till sitt påstående tillade han "och vi jobbar för att det ska bli de positiva konsekvenserna".
Och det är vad det hela tiden handlar om. Balansgången. Rannsakan. Vad får det för följder om vi gör så här? Eller om vi avvaktar med att göra något? Eller om vi...?
Om vi skulle säga allting högt och tala i klarspråk skulle vi inte vara där bland gatubarnen.
Oavsett om vi är där eller ej blir de fängslade på vilka grunder som helst.
Skillnaden är att om vi är där kan vi försöka hjälpa dem ut ur fängelset.
..................
I filmen "shooting dogs" (som är en verklighetsskildring från folkmorden i Rwanda 1994) så beskriver en journalist i en scen i filmen om hur fruktansvärt det var i forna Jugoslavien när hon var där och arbetade, när hon såg vita kvinnor dödas och hur hon varje gång slogs av att det kunde ha varit hennes mamma eller syster. "But this is different" sade hon om när hon såg människor slaktas med machetes i Rwanda: här är det bara en massa afrikaner.
.................
För bara ett par dagar sedan tillkännagjordes till slut ett domslut och majoriteten av de fängslade ur oppositionspartiet dömdes till livstids fängelse. (Dödsstraff fanns med på straffskalan.)
Idag kan man läsa i tidningar världen över om att premiärminister Meles Zenawi benådat dem och till och med gett dem rösträtten och rättigheten att ställa upp i val tillbaka.
Är det så bra som det låter så är det ett fantastiskt steg framåt för hela landet.
BBC's artikel SVDs artikel
(Nu blir det mycket länkande, men här är ett mycket läsvärt brev från en av fångarna (Mesfin Woldemariam) som beskrivit rättegången utifrån de åtalades perspektiv och förklarar varför de inte försvarade sig; att de kämpade för att kunna göra det på ett rättvist sätt men att de inte fick ens se flera av de videos som åklagarna lade fram som bevis och som de skulle försvara sig mot.)
Det är inget "nytt under solen" som följt med nuvarande regering och premiärminister utan före det var det kommunistisk dikatur under Mengistu Hailu Mariams välde och innan det styrde Haile Selaisse som inte heller accepterade vad som helst.
Så det ligger djupt rotat i den etiopiska folksjälen, att man inte säger vad som helst till vem som helst. Och framför allt att man inte kritiserar något öppet.
Ibland har vi suttit hemma hos oss med någon av våra etiopiska vänner och pratat politik eller andra "känsliga" ämnen. Rent instinktivt har människorna vi pratat med alltid kollat sig över axeln för att se så att det inte fanns någon utomstående som kunnat höra och de sänker röstvolymen och är noga med att påpeka att "det här måste stanna mellan oss".
För det kan ge oerhörda konsekvenser om "fel" person hör vad du säger.
Vi tänker nog att vi inte påverkas så mycket av det, att vi är ju fria svenska medborgare som är vana att få yttra oss fritt i alla lägen, men faktum är att vi blir precis likadana.
Vi skulle aldrig prata om politik eller om polisen öppet på gatan med någon av gatukillarna, gör vi det så använder vi kodord och en del svenska ord som vi lärt dem.
När vi skriver, exempelvis här, så trampar vi som katten runt het gröt, allt står egentligen mellan raderna. För det finns alltid där i bakhuvudet; konsekvenserna.
När okända människor pratar med oss ute på stan eller i bussen så har vi ett paket färdiga svar som vi använder för att svara på deras frågor. "Vad tycker du om Etiopien?" "Varför är ni här?" etc.
För vi är lika paranoida som alla andra och "man vet aldrig vem det är som frågar".
Förr trodde vi nog aldrig att vi skulle hamna i ett sådant läge. Att man ändå skulle stå upp för sina åsikter, särskilt när människor drabbas så hårt av det som sker som de faktiskt gör.
Men när man är där, mitt i verkligheten, blir det en annan sak.
En av ledarna i WSG sa en gång att "allt vi gör får konsekvenser ute på gatorna, positiva eller negativa". Och ju mer vi klivit in i arbetet och ju mer vi varit med om så har vi kunnat konstatera att det är så.
Till sitt påstående tillade han "och vi jobbar för att det ska bli de positiva konsekvenserna".
Och det är vad det hela tiden handlar om. Balansgången. Rannsakan. Vad får det för följder om vi gör så här? Eller om vi avvaktar med att göra något? Eller om vi...?
Om vi skulle säga allting högt och tala i klarspråk skulle vi inte vara där bland gatubarnen.
Oavsett om vi är där eller ej blir de fängslade på vilka grunder som helst.
Skillnaden är att om vi är där kan vi försöka hjälpa dem ut ur fängelset.
..................
I filmen "shooting dogs" (som är en verklighetsskildring från folkmorden i Rwanda 1994) så beskriver en journalist i en scen i filmen om hur fruktansvärt det var i forna Jugoslavien när hon var där och arbetade, när hon såg vita kvinnor dödas och hur hon varje gång slogs av att det kunde ha varit hennes mamma eller syster. "But this is different" sade hon om när hon såg människor slaktas med machetes i Rwanda: här är det bara en massa afrikaner.
.................
För bara ett par dagar sedan tillkännagjordes till slut ett domslut och majoriteten av de fängslade ur oppositionspartiet dömdes till livstids fängelse. (Dödsstraff fanns med på straffskalan.)
Idag kan man läsa i tidningar världen över om att premiärminister Meles Zenawi benådat dem och till och med gett dem rösträtten och rättigheten att ställa upp i val tillbaka.
Är det så bra som det låter så är det ett fantastiskt steg framåt för hela landet.
BBC's artikel SVDs artikel
(Nu blir det mycket länkande, men här är ett mycket läsvärt brev från en av fångarna (Mesfin Woldemariam) som beskrivit rättegången utifrån de åtalades perspektiv och förklarar varför de inte försvarade sig; att de kämpade för att kunna göra det på ett rättvist sätt men att de inte fick ens se flera av de videos som åklagarna lade fram som bevis och som de skulle försvara sig mot.)
13 juli
Förra veckan skickade vi iväg ansökan om visum till etiopiska ambassaden i Stockholm. Idag fanns de på ICA i Norsjö för uthämtning. Vi hade ansökt om business-visum och då måste en inbjudan från organisation/arbetsgivare följa med vilket vi också hade men ångesten kommer alltid: tänk om de inte tycker att den är tillräcklig eller tänk om de ringer oss och vi råkar svara "fel" på någon fråga? Ja... vi börjar vara vana att svara på frågor från immigrationsmyndigheten och ambassader men man blir alltid kallsvettig iallafall. De har ju makten att avgöra ett väldigt viktigt beslut; om vi får stanna i Etiopien eller ej, om vi får åka dit eller inte...
Men inte ett ljud hördes från ambassaden vilket bara kunde betyda två saker: att de antingen avslagit ansökningarna omedelbart eller att de godkänt dem.
Nervöst värre men när kuvertet var öppnat fann vi till enormt stor lättnad att de beviljat oss visum och att vi får vistas och arbeta lagligt i landet.
Det närmar sig och snart är vi där igen!
Men inte ett ljud hördes från ambassaden vilket bara kunde betyda två saker: att de antingen avslagit ansökningarna omedelbart eller att de godkänt dem.
Nervöst värre men när kuvertet var öppnat fann vi till enormt stor lättnad att de beviljat oss visum och att vi får vistas och arbeta lagligt i landet.
Det närmar sig och snart är vi där igen!
11 juli
Här är en dagsfärsk bild på 6 av de 8 som flyttade in i hus i maj. De har det riktigt bra även om det inte var så enkelt som de först hade trott. Från början lämnade de gatan och var jättenöjda och tänkte inte så mycket på vad de flyttade till.
Nu vet de lite mer av vad det innebär att leva ett "normalt" liv, dvs att man kan inte använda alla pengarna på en dag om de ska räcka till mat i sju dagar, man måste diska, städa, komma överrens med de andra som man bor tillsammans med... ja, ni vet... allt är ju inte en dans på rosor varenda dag.
Men de har kämpat jättebra och fortsätter göra det. De är målmedvetna, vill lära och vill arbeta.
Det gör oss hur stolta som helst.
3 juli
Om man googlar på sökord som "Etiopien millenium" eller liknande på engelska så hittar man i princip ingenting om hur det påverkar gatubarnen eller situationen i dagsläget. Det mesta handlar om själva firandet eller "bara några få platser kvar att boka" om man vill åka dit med någon researrangör.
Men den här gick att hitta, en text skriven av en anonym student vid Addis Ababa University. (Finns i sin helhet här)
Milleniet är en lika stor hype som det var på "våran tid" för sju år sedan och personen ifågasätter meningen med att fira milleniet. Slutpoängen är dock höjpunkten varför den får vara med här:
"(...) How about if, instead of all this effort to mark the millennium, we focus our minds on something else, something more concrete. How about if we work out ways to develop the economy and become self-sufficient by 2010 - another nice round number? We could hold a huge party and make lots of speeches - ´Thank you Mr UNICEF, thank you Ms Red Cross. You have helped us for so long. And we are hugely grateful. But we don't need you anymore.´ That would get them dancing in the streets."
(I Etiopien gäller en kristen, koptisk kalender med 13 månader varje år. I år är år 1999 och nyårsafton är den 11 september, enligt vår kalender.)
2 juli
Sista delen i visum-historien:
det gick inte alls.
De skulle ha kommit till Stockholm igår och vidare till Kvarnis idag men verkligheten är att de fortfarande är kvar i Addis Abeba.
Trist.
Fredagkväll pratade vi med "16-åringen" över telefon. He is back in the house! Hans flytt varade bara ett par dagar sedan var han tillbaka igen. Väldigt skönt att höra så här från andra sidan jordklotet.
En annan väldigt positiv sak är att igår på mötet vid Kvarnåsendagarna så kom det in nästan 7 000 SEK i kollekten vilket gör att Boys Home snart är betalat och klart för hela 12 mån-perioden! Så, ett stort tack till er alla som var där!
Frågan är förstås, vad går pengarna till sen, när Boys Home är betalat? Jo, det går till att göra det temporära hemmet som de 8 killarna bor i nu till något permanent/långsiktigt, dvs: skola/utbildning, mat, hälso-sjukvård, drogrehabilitering, etc Med långsiktigt så menas i detta sammanhang att utrusta dem med verktyg/redskap som gör att de får det som behövs för att de ska kunna lämna gatulivet bakom sig.
Det kommer kanske inte alltid fram när man skriver/pratar/beskriver om att arbeta med detta: att det handlar inte om att vi som privatpersoner eller WSG som organisation ska göra allt för dem och sedan leda dem till ett serverat bord utan allt arbete strävar efter att få individen själv att vilja förändras och sedan ge honom/henne möjligheter att kunna göra det.