streetlight

Killarna är 16-18 år gamla.

Han var orolig. Hög. Skrattade okontrollerat. Som vanligt.

Livet på gatan är obeskrivligt. Som vi sagt så många gånger förr: vi har aldrig bott på gatan själva och vet därför inte en tiondel av vad det innebär.

Vi hann ut en sväng ikväll också. Vi ville träffa 16-åringen innan imorgon för att om möjligt få honom att komma på alpha-lektionen.

Han blev glad att se dem men mådde inte bra. Fängelset hade heller inget vatten så han har inte fått tvätta sig eller sina kläder på tre veckor.

21 januari

Vi har en liten hemlighet som vi beslutat att avslöja för er alla. Det är hur man får en kladdkaka att gå från ”väldigt god” till ”extremt god”: riv ner massor med vit blockchoklad i smeten. (Har du en ugn som gräddar ojämnt så är det ännu en fördel för slutresultatet.)

Den äldsta i den här gruppen är så gammal som 40 år och är f.d soldat. Han bor på gatan tillsammans med sin åttamånaders-baby.

Nya alpha-gruppen är otroligt spännande och en riktig utmaning. Det är en lite spretigare grupp än den förra.
En förändring från förra omgången är att vi har individuella samtal även nu i början av kursen med alla i gruppen. Vi har hunnit med fyra samtal.
Tjejerna i gruppen försöker vi peppa till att ta plats. ”Feministiskt Initiativ” skulle komma hit och härja istället för i jämställda Sverige. I detta land är kvinnan per automatik en lägre stående varelse än mannen och det märks även i alphagruppen.

Vi har ”sparat” en omgång kläder: ett par byxor, en kort- och en långärmad tröja, av de två lådorna vi fick igår. När (inte om) ”Jimmy” kommer ut ur fängelset ska han få nya kläder

Vi får se hur det blir ikväll.
Eftersom vi vägrade ge honom några pengar igår så skulle han då inte komma ikväll och träffa oss. Det är förstås en prövning för våra klena hjärtan att vara stenhård mot honom och säga nej. Och samtidigt får man påminna sig om vad som händer om man är ”snäll” och ger honom pengar.

Den andre av våra två kottar som är med i alphan berättar vi inte så mycket om. Han är helt enkelt drömmen själv att arbeta med och om alla på gatan vore som honom, ja då skulle det vara lätt som en plätt detta jobb. Han är sjutton år gammal och har bott på gatan i fem-sex år, mesta tiden i Bahir Dar men nu senaste halvåret har han varit i Addis. Han har gått nästan alla årskurser i etiopiska grundskolan och han stora dröm är att få fortsätta med skolan. Han dricker inte, tuggar inte, röker inte…
Han lyssnar när vi säger något och har insett och accepterat att det krävs något av honom också, om han ska komma bort från gatan. Vi kan inte knäppa med fingrarna och sedan är det fixat. (Det var deras förhoppning från början.) Han är nära vän med vår kära 16-åring och fungerar som hans klippa och stabila punkt i tillvaron.

20 januari

Idag var vi på posten och hämtade ut två lådor med kläder!

En ny kille var med i gänget idag. Han har just kommit från Bahir Dar. ”Och fler är på väg” berättade de.
Jobbet tar aldrig slut, om man någon gång skulle få för sig att tro det.

Ikväll var det kris.
16-åringen (som var nykter igår för att han var rädd för polisen) hade riktigt mycket abstinens. Han brukar aldrig tigga av oss i vanliga fall men ikväll skulle han först ha tre birr att gå till frisören för och sedan behövde han 6 birr för att kunna sova på ett shelter. Det var panik. Igår berättade han att en liter Tella (etiopisk sprit) kostar 2,50 birr.
Så vi behövde inte vara Sherlock Holmes för att räkna ut vad han skulle göra för pengarna och det sa vi också till honom.

19 januari

Sakers normala tillstånd på gatorna är kaos. ”Livet är mycket svårare än vad ni någonsin kan förstå” sa en av dem till oss idag. Och det ligger mycket i det, för vad vet vi om hur det är att bo på gatan dag in och dag ut, natt efter natt? Vi ser och hör mycket, men det är ändå något helt annat än att själv bo där och själv gå hungrig.
Och kaoset, det tar sig ofta i uttryck i hetsiga diskussioner och ilska. De projicerar sin ilska, besvikelse och smärta på någon, och denne blir ”syndabocken” som rår för alla problem.

16-åringen som vi berättar mycket om här, har bott på gatan sedan han var ungefär fyra år. Han minns inte varför han flydde/rymde hemifrån, han minns ingenting av sin familj och han vet inte om de lever eller vilka de är.
De senaste sju åren har han missbrukat diverse berusningsmedel.

När vi träffade gänget igen, 6 timmar senare, hade mycket hänt. En rätt så vanligt förekommande sak är att folk blir avstulna sina mobiltelefoner när de sitter i bilen och pratar och stannar vid ett rödljus. (Här har alla nervevade fönsterrutor när de kör.)
En av kottarna, som har lite problem med ”långa fingrar”, hade gjort just en sån sak i eftermiddag. Problemet var bara att mannen, vars mobiltelefon han tog, var en högt uppsatt polistjänsteman i denna stad. Så alla i gänget blev misshandlade av polisen för att de skulle få tag på den som gjorde det. Och killen som tog telefonen tog de med sig så han blir nog i fängelse ett tag.

Vi åkte förbi deras ställe, Churchill Road, innan vi åkte hem för lunch. Då 16-åringen som sagt fortfarande var full efter mycket drickande kvällen innan så gick vi på ett ”gatufik” just bredvid och drack Coca Cola. Han piggnade till direkt och vi satt där och tjollrade en stund innan vi drog hem.

Imorse var det så lektion.
16-åringen var där och det gick bra. Denna gång släppte vi honom inte ur sikte och när han ätit frukost följde vi honom till porten. Han var inte riktigt nykter men skötte sig i övrigt bra.

Det gick bättre igår kväll med 16-åringen. Han var nykter och opåverkad, samarbetsvillig och lyssnade. Vi förklarade konsekvenserna av hans beteende men berättade att han skulle få en ny chans att fortsätta alphan. Och vi förklarade att vi behöver hans hjälp.
Med vad kunde han inte räkna ut (det är tydlighet som gäller): att han ska göra sitt bästa när det gäller att uppföra sig på RC, att han inte ska skrika och förolämpa människor som är där. Han gick med på det.

18 januari

Ikväll blir det besök ute på gatan.
Igår kväll var 16-åringen så hög att det inte gick att prata med honom så vi ska göra ett nytt försök idag

Fixat och framkallat kort på alla i nya alphagruppen. Det blir en plansch att sätta på väggen i ”alpha-salen”. För dem betyder det mycket att få vara med i ett sammanhang, med bild och namn… att räknas.

Idag åkte vi till RC för att prata med Teddy [RC-ledare] och Jera [alpha-översättare] om 16-åringen. Vi vill alla att han ska fortsätta alphan om det är möjligt så vi ska jobba för det samt att vi ska försöka minimera konflikterna med de andra på RC. Vi får se hur det går men det är skönt att vi är inne på samma linje.

Att få vara med när människor återupprättas och får en ny chans, det obeskrivligt.

Inflyttning idag i nya hemmet för förra alphagruppen.
Vi gick till WSGs ”head office” och var med när de fick nya kläder och skor. Stämningen var på topp och det är fantastiska ögonblick att få se dem i en sån här situation. Det är helt andra människor än de vi lärde känna i oktober när de startade alphan.
Josse fyller år idag och hur firar man det bättre än att de lämnar gatan för gott?!
Fantastiskt.

Inget nytt om ”Jimmy”. Vi har intervjuat hans vänner men ingen vet något.

En kvart efter lektionen var allt tillbaka på ruta ett.
Efter alphan och övriga program på Rest Center så serveras gemensam frukost för alla. Vi satt inne och hade enskilt samtal med en ur alphagruppen och resterande var där ute, inklusive 16-åringen.
När vi kom ut från samtalet hade denna fantastiska 16-åring hunnit slänga ur sig en hel del oförskämdheter och annat, skrikit åt en av de som jobbar på Rest Center … ja, kort sagt hade han hunnit göra en hel del som inte är accepterat i den etiopiska kulturen.
Så han blev utslängd från Rest Center.
Och där stod vi med skägget i brevlådan.

Om han kom på lektionen?
Ja, faktiskt. Han var där i tid, var med under hela lektionen och allt gick hur bra som helst. Nästan för bra för att vara sant tänkte vi men var tämligen nöjda. Han var också glad. Lättad. Vi andades ut. Tänkte att ”det här kommer kanske att funka”.

16 januari

”Operation: Kom På Lektionen Imorgon”.
Den ständiga följetongen med vår 16-åring som konstant sätter sig på tvären fortsätter. Han har nu ikväll tagit oss båda i hand och lovat att komma imorgon på alpha-lektionen.
Om han håller sitt löfte återstår att se imorgon.

Vi har hört flera vittnesbörd om hur hemlösa ibland fraktas ut ur stan och ”dumpas” ute i obygden. En del lyckas ta sig tillbaka därifrån, andra dör efter vägen.

Som vi fått höra tidigare; om vi börjar fråga runt på polisstationer efter ”Jimmy” så orsakar vi honom bara fler bekymmer. Men kan vi få reda på var han finns har en av våra kära kollegor lovat att åka dit och fråga varför han är fängslad och hur länge de ämnar ha honom kvar. Det ena märkliga är att han fortfarande, efter drygt två veckor, inte är frisläppt. (Är det ”vanliga” slagsmål de åker in för kommer de ut inom ett par dagar). Det andra märkliga är att ingen av hans vänner vet var han befinner sig.
Imorgon blir det detektivarbete

15 januari

Kriget är officiellt slut men verkligheten ser likadan ut ändå. Enda skillnaden är att hotet om att hamna i armén för tillfället har tystnat.
Allt det andra är kvar.

Ordning är något som saknas i livet på gatan. Det finns ingen som helst ordning i tillvaron på någon nivå.

”Jimmy” är fortfarande i fängelse. Imorgon ska vi försöka ta reda på mer, vad man kan göra och vad man inte kan göra.

Vi har beslutat oss för att köra ”en lektion i taget”-metoden med honom. Inte ett ord om ”nästa vecka” eller framtiden. När till och med nuet är för svårt att uthärda är det svårt att överhuvudtaget tänka sig att det finns en vecka om en vecka. Krasst är det så att om vi ger upp så är det han som förlorar. Om vi slutar tro på att han klarar det så är det han som misslyckas.
Våra egna känslor har inget med saken att göra längre.

Paniken som startade hos några av kottarna när vi skulle åka till Kenya finns till viss del kvar. En av killarna kom på alphan idag och tänker fortsätta.

Den andre, 16-åringen med drogproblem, har det svårare. Han klarade inte av att hantera att vi skulle åka iväg. Inte för att det är just oss utan för att han aldrig haft någon bestående trygghet i sitt liv. Alla och allt har alltid lämnat honom. Han trodde aldrig att vi skulle komma tillbaka från Kenya. Och när vi nu gjorde det så blev också det jobbigt. Han har försökt på alla de möjliga sätt att göra oss väldigt irriterade och arga, så att vi tillslut ska säga ”nu skiter vi i dig”.

Väl tillbaka i ”rätt” land började vi i morse med nya alphagruppen. Första lektionen för dem och den gick helt enligt förväntan. De var en aning tystlåtna men nyfikna.
Det som är ”lyxigt” denna omgång är att vi nu haft trettio lektioner på oss att träna ihop oss med vår översättare.

Att vara i Nairobi en stund gav ny energi, ny ork och mer inspiration. Det var nödvändigt att få trycka på pausknappen och få en överblick över vad som egentligen händer.
Kenya är dessutom en väldigt behagligt land att befinna sig i på semester. ”No hurry in Africa” är ett ständigt motto och det var vi inte sena att ta efter.

8 januari

Nu drar vi på semester. Fem dagar med sovmorgon, passionsfruktjuice och bio. Vi ska försöka lämna gatubarnen här i Addis och istället samla energi och inspiration så att vi orkar ännu mer när vi kommer tillbaka.

Tack alla ni som engagerar er genom att skänka pengar eller skicka kläder. Det är ovärderligt och sakta, sakta börjar vi skymta målet: att kunna starta ett till Boys Home för gatupojkar.

”Jimmy” är fortfarande i polisens händer. Vi har förträngt det ända sedan det hände, för tiden är knapp och känslorna är många.

Tröttheten som sköljer genom kroppen när de ”startar panik” är svår att förklara. Vi investerar tämligen mycket tid och engagemang i dessa kottar och det enda vi vill är att de ska få ett bättre liv. När de själva ställer sig och ”gräver sin egen grav” vill man bara kasta in handduken. Elda upp ett väldigt stort hus, vad som helst… bara för att få utlopp för det jätteberg av frustration som ska malas genom en.
”Ta honom istället. Skit i mig. Jag klarar mig.” Försökte en av dem övertyga oss om.

När en människa har svikits av andra människor hela sitt liv är det lätt att tro att fallet alltid kommer att vara så. Två av kottarna kunde inte alls hantera det faktum att vi åker till Kenya i fem dagar. Trots att de vetat om detta i två veckor så kom det ändå som en chock och nu skulle de aldrig mer gå till Rest Center och att gå någon alpha-kurs var det inte tal om.
Det är inte särskilt inspirerande för vår del att sätta oss på ett plan och lämna dem i det här skicket, men alternativen är inte så många.
Vi försökte upplysa dem om hur vi tänker, om det faktum att det är svårt att hjälpa dem om de vägrar att gå till Rest Center och det ständiga: att det är alltid de själva som får ta konsekvenserna. Men, det spelar inte så stor roll vad man säger i ett sådant läge. Förnuftet är blockerat av alla känslor.
Så det är bara att åka till Kenya och sedan komma tillbaka och ta allt då. Antingen får vi börja om från början eller så har det hela gått över ganska obemärkt.
Den som lever får se.

6 januari

Jimmy är fortfarande borta.
Trots att det finns drygt 59 999 stycken andra, förutom honom, så går det inte att ersätta honom. Vi träffar de andra som vanligt men det är något som fattas när han inte är med.

Igår hade vi lektion nr 2 om relationer med ”gamla” alpha-gruppen. Vi hade diskussionslektion om konflikter. Vi hittade på två personer, Josef och Erik, som stod inför ett problem. De skulle försöka komma på orsaker till problemet samt hur man skulle lösa det.
Vi hade också sterotyper, bl.a ”Aggressive Alf” och ”Blaming Berta”, där de fick säga vem som var mest lik dem själv när det gäller hur de hanterar konflikter. Ett vanligt sätt i detta land är att lösa konflikter med knytnävarna.
Syftet med lektionen var att få dem att börja ”se sig själv i situationen” och börja tänka efter hur de hanterar konflikter

Vi har fått in ungefär halva summan som behövs för att kunna starta ett till Boys Home

Verkligheten är inte alltid någon trevlig sak. Igår kväll accepterade vi till slut det som vi haft precis framför ögonen en längre tid: en av ”våra” pojkar, en sextonåring som bott på gatan i tio år, är beroende av tunga droger och har sannolikt varit det i flera år.
Killen är med i nya alpha-gruppen.

Elvaåringen fick ett bra första intryck av Rest Center. Han ville gärna gå dit igen på måndag, till vår stora glädje, lättnad, tacksamhet...
På något vis ska det gå, han ska klara sig bort från gatorna innan han hamnar för djupt in i beroende-träsken och innan han är helt förstörd.

4 januari

Vi träffade ”världens finaste kille” utanför där vi bor. Han har tidigare jobbat i WSG på föregångaren till Rest Center och vi undrade lite vad han gjorde nu. ”Jag jobbar på ett barnhem för föräldralösa barn” blev svaret.
Det finns pärlor lite överallt.

- är det några problem i gruppen? Frågade vi ikväll. Vi hade hört lite om diverse bekymmer och feltolkningar men svaret på frågan gällde en helt annan sak än vi väntat oss.
De börjar sakta men säkert förstå att ”ärlighet varar längst” och att de enda som drabbas när de ljuger är de själva.
De börjar också förstå sambandet mellan oss och de andra som jobbar på Rest Center. Att vi inte kör en tvåmans-show utan att vi alla jobbar för samma sak.

Ett gäng, vid Arat Kilo, som vi känt sedan första gången vi kom (2005) har vi tyvärr fått proritera bort litegrann. Tiden räcker inte till. Men de var med idag på julfesten. En av dem, Bantageze, är sexton år men tunn och späd som en tolvåring.
När det gäller gatubarn är det inte en fråga om ”om de är undernärda” utan antingen är de ”Undernärda” eller ”väldigt undernärda”.

De var nöjda efter dagens julfest, de som var där av våra ”kottar”. Imorgon skulle de andra, erfarna, ta med sig elvaåringen till Rest Center, killen som vi länge velat skulle komma men inte varit riktigt redo för det tidigare.
En liten seger.

Våra egna känslor slängs åt sidan. Det finns ingen tid att ”bryta ihop och komma igen”, det finns alltid något att göra och därför det är svårt att stilla sig. Det är svårt att beskriva den ilska som man bär inom sig som fungerar som ett otroligt bränsle i en annars ganska så klen motor.

Vi frågade Yonas om vi kunde leta upp vart de hade honom och försöka få ut honom.
Han sa att det skulle sannolikt bara göra saken värre för då startar de en ”investigation”.

Ikväll fick vi höra varför de tagit ”Jimmy”.
Han hade sett två poliser korrumpera (vilket väl kanske inte är helt ovanligt) och berättade det för sina vänner. Problemet var bara att just bakom honom stod en civilpolis som hörde allt.
Så de tog honom.
Vi frågade om han bråkade med polisen när de tog honom.
- nej, han grät.

Han vet vad det innebär.

Gizachew [wsg-ledare] åkte mellan julfesten och en rättegång. En av ”hans” gatupojkar hade spårat ur och gjort diverse värre saker.
Slitsamt jobb är det och att de alla pallar fortfarande, efter tio år är beundransvärt

Det här är precis det vi vill göra. Det inser man ännu tydligare när man har dem alla samlad på ett och samma ställe. De är alla lika fina, lika unika och lika härjade. Man vill ge alla en chans, en möjlighet och ändå så: får en enda av dem ett bättre liv är det värt allt.
En av livets alla paradoxer.

Det är en ständig energislukare att se gatulivet på nära håll. Som idag, att träffa 1 200 på en och samma gång – och veta att de bara är en promille av alla de som finns i staden. Det finns hur mycket som helst att göra och hur mycket man än gör så blir det aldrig mindre.
Sånt som är positivt är att se alphagruppen. Hur de vuxit och bland de 1 200 så såg man att de inte är gatubarn längre. De är på väg framåt och de har blivit rakryggade.
De är människor.

Svenska ambassadören var också med på julfesten. Vi hann med att snacka med honom lite.

Julfest nu på förmiddagen med 1 200 street people. Fantastiskt att se så många av våra vänner där och vi hann med att vara väldigt stolta över vår första alphagrupp. De var de som höll i mycket av programmet: de hade ett uppskattat drama, sjöng sånger etc.
Efter det cirka två timmar långa programmet fick alla lunch.

När vi börjat slappna av lite grann, tänka att kriget är i princip slut och poliserna har lugnat ned sig… tro att de nog skulle klara sig undan, så händer det.
”Jimmy”, en av killarna som vi hade hemma hos oss i december, har varit ”borta” sedan tisdag kväll. Poliserna kom och hämtade honom, varför vet inte hans vänner.

3 januari

Ett problem är att gatubarnen ibland ger olika versioner av saker och ting. En till oss och en annan till de andra som jobbar på Rest Center.
Det blir inte enklare av att vi är svenskar med allt vad det innebär och alla vi jobbar med är etiopier med allt vad det innebär. Så det gäller att ha tydlig kommunikation och att alltid vara öppen med allt som händer.
I slutändan har vi alla dock samma mål: att hjälpa så många som möjligt från gatan så därför är det lätt att hitta åt varandra även om diskussionerna ibland blir hetsiga och intensiva.

Igår hade vi lektion om relationer med förra alphagruppen, de som just nu väntar med spänning på att få flytta in i sitt nya hem och starta ett helt nytt kapitel i sina liv. Vi kom in på diskussionen om hierarki och hur det etiopiska samhället ser ut. Vi sa ”här är det helt normalt att en rik är mer värd än en fattig, att en som jobbar och har eget kontor har större värde än en som bor på gatan och att en vit är mer värd än en svart”. De höll fullständigt med om att det är så.
Vi diskuterade hur man kunde lösa sådana problem. De kom fram till att det skulle ta tusen år att ändra på.

Imorse hade vi introduktion med nya alpha-gruppen (nr 2). Sammanlagt blir de femton stycken denna gång. Yngsta är fjorton år och den äldsta är fyrtio samt att vi denna gång har fler tjejer i gruppen. De var precis som förra gruppen var i början: väldigt tysta och avvaktande.
Men ge oss tre veckor och det är förhoppningsvis hög fart på diskussionerna.

1 januari 2007

Världens finaste människor lever världens skitliv. Ibland blir man så arg så att man ”börjar brinna”. Ikväll var de flera av dem som inte hade ätit på hela dagen. En av dem hallucinerade nästan på grund av den bottenlösa hungern.

En av killarna kom sent till vårt möte ikväll. Han hade arbetat hela dagen som bärare. Han hade så ont i ryggen att ingen fick röra i honom. 2 birr (1.50 kr) var vad han tjänat.
Själv är vi förvånade över deras villighet att arbeta. Så fort de får chansen tar de jobben de får: att rensa sopor, bära tunga saker, etc.

Ikväll när vi skulle åka ut till gatubarnen bestämde vi oss för att ta vägen via Arat Kilo till Piazza istället för vår traditionella väg via Giorgis. Vi satte oss i framsätet i minibussen. Efter ungefär två hundra meter (vid amerikanska ambassaden) så skulle en större buss, som kom körandes mot oss, svänga vänster. Den bussen körde extremt sakta och minibussen vi satt i körde fortare än normalt. Gissningsvis susade vi fram i 60 km/h. Både vi och chauffören trodde att den stora bussen skulle vänta med att svänga tills vi passerat så han saktade inte in i förväg. Snabbt insåg vi alla dock att det inte skulle gå. Minibussen väjde ut till höger om vägen, men bussen körde ändå in i oss.
Allt gick i slowmotion och vi båda hann tänka en hel del eftersom vi såg precis allt väldigt bra från våra VIP-platser. På något sätt gick det ändå väldigt bra. Ingen blev skadad och mest förvånad var vi att minibussen inte voltade eftersom han inte hann sakta ner farten något innan det var dags att väja. Direkt det hade hänt var minst fem soldater på plats. De trodde nog att det var dags för någon attack mot den nyss nämnda ambassaden.
Det finns inga garantier i detta liv. Det är bara att göra det man ska medan man har möjlighet till det, slog det oss båda när vi klev ut ur minibussen.

Nästa tisdag, 9/1, sätter vi oss på planet till Nairobi för fem dagars semester och visum-fixande.