Alemu
Och sedan stannar allt.
Allt tystnar, slutar upphöra, smaker och dofter försvinner, ljuden förvrängs.
Tre år är en evighet.
Fem år är en evighet.
Väntan känns som en evighet.
Det sista han sade till oss var ”Måste ni gå redan? Kan ni inte stanna en stund till.”
Något han aldrig sagt tidigare, för han ville aldrig vara till besvär. Men just den kvällen kanske han anade vad som komma skulle?
Det gjorde inte vi.
Han var liksom den sista som vi trott skulle hamna i fängelse. Den enda i gänget som inte rökte på.
Han fruktade fängelse och armén mer än döden.
Han och 16-åringen bestämde sig i december för att åka ut i ödemarken och avsluta sina liv. De hade inget att leva för.
Vi fick dem på andra tankar.
Han började alphan.
Vi såg ljuset i tunneln, att han skulle få flytta in i Boys Home när kursen slutat. Börja skolan, som han längtat efter så länge. Börja bygga upp sitt liv. Lämna den hårda, kalla asfalten som inte vill någon något gott.
Åka hem och hälsa på sin familj.
Men medvind finns inte i hans liv. Istället stormar det rakt mot honom.
I precis en månad har han suttit fängslad för ett brott han inte begått.
Om inte ett under sker så kommer han att sitta fängslad i minst två år och elva månader till.
Han heter Alemu och är arton år och råkade födas på fel sida av jordklotet.
27 februari
Cellgrupperna, som skulle starta i veckan, har blivit framskjutet till nästa vecka. Detta för att vår kära översättare åkt på kurs.
Kort träff om Boys Home idag. Snart har vi sprängt 80 000 Birr-gränsen och nu börjas det leta efter lämpliga hus.
The story om 16-åringen går vidare.
Ikväll satt han demonstrativt tio meter ifrån oss och rökte cigaretter samt tuggade chat. Han har ett upprors-il, kan man väl milt sagt säga.
I lördags var han glad att vi var tillbaka från Debre Zeyt, ”I have missed you” sa han.
I söndags var han skyhög, rosenrasande och sa ”kom aldrig någonsin tillbaka hit”.
Så det kan svänga en hel del.
Vi följde Inspektören till ett fängelse i måndags. De var inte där, men bara av att se fängelset och de andra fångarna så var det som om vi äntligen hann i kapp och på något vis förstod att de faktiskt sitter i fängelse, de är inte borta på semester.
Imorgon får vi sannolikt besked om huruvida kottarna fått något domstolsbeslut eller ej, om de har tidsbestämt straff eller om vi kan få ut dem mot borgen.
Det är bara att hålla tummarna.
Men den yngsta av dem är det litet hopp om att kunna få ut. Droger är som sagt ”serious case”.
Det vore en underdrift att säga att vårt tålamod tagit slut. Lite diskret kan man väl säga att vi det senaste dygnet satt eld i baken på kanske fler än nödvändigt.25 februari
Idag har vi kokat knäck och imorgon är målet att kunna smuggla in knäck till dem alla tre.
Frihetsknäck.
Och den nya informationen för dagen är att de tre inte sitter i samma fängelse: den yngsta av dem är i ett annat fängelse i en annan stadsdel.
Idag träffade vi vår vän, Inspektören.
Som av ett väldigt lämpligt sammanträffande råkar vara väl insatt i både lagar, straffsatser och mänskliga rättigheter. En guldgruva.
Imorgon får vi besked om han kan hjälpa oss på ett mera praktiskt plan; att få ut dem ur fängelset.
- Varför betalade ni inte från början så de hade fått komma ut? Undrade 16-åringen igårkväll.
Ja, vad svarar man. För att vi ville hålla oss inom lagens ramar? Ja, så var det nog. Men vad är lag och rätt egentligen? Alemu har ingen lag som skyddar honom, inga rättigheter… så varför ska vi egentligen vara ”hederliga” när inte ens polisen själv är det?
Nu har det gått precis en månad och han är fortfarande inte fri.
Det är inte acceptabelt.
Tillbaka i Addis sedan igår.
I Debre Zeyt var det riktigt varmt, då det ligger nån kilometer lägre än vad Addis gör, så nu har vi ett par dagars vinterkyla innan vi ställt om till Addis-temperatur.
Bäst med veckan var utflyktsdagen då vi drog till den utslocknade vulkanen Zikwahla vars topp är 3 000 m öh. Vi fick träna lite inför Beach 2007 då vi gick i riktig uppförsbacke i 1½ timme.
Veckans kommentar kläckte den anlitade guiden för dagen: I know this place theoretically, but not practically. I have never been here.16 februari
Och det är denna alphagrupp som vi försöker få ett Boys Home till. Teddy, som är ledaren för Rest Center, är lika engagerad som oss och det är fantastiskt med hela grejen, att det har ingenting med oss att göra på så vis att vi kan åka till Sverige eller Nordpolen, men Boys Home är kvar och fungerar precis lika bra ändå.
Just nu har vi 70 000 av 105 000 Birr.
Var med och ge dessa människor en chans till ett bättre liv, ett liv som självförsörjande, ett liv med människovärde, ett liv med tak över huvudet och mat varje dag:
Bankgiro nr 5925-0795
Alpha-gruppen blir mer och mer fri, mer och mer öppen och pratsam. Flera lektioner har det hänt nu att någon ur gruppen ställer sig upp och antingen sammanfattar undervisningen utifrån sin egen tolkning eller gör helt egna tillägg.
Vi blir lika förvånade varje gång över deras intresse för kursen och lektionerna. Ibland är de så trötta och hungriga men kämpar ändå med att försöka lyssna och förstå, försöka hålla koncentrationen.
Tiden ända sedan det nya året började har varit rätt så slitigt. Detta mest för det som nog inte undgått någon som läser här; att det alltid har varit någon som suttit i fängelse.
Först att hantera alla de känslor som det innebär sedan också att hantera allt vad det innebär att vi inte kan/får/ska göra något själva, dvs försöka leta åt dem, försöka fixa ut dem, hälsa på dem…etc för vita människor göre sig icke besvär, och gör vi det så skapar vi bara mer problem.
Och ute på gatan så kämpar vi tillsammans att hitta sätt som fungerar, hantera att det alltid är någon som fattas. Och de som är fria vet att det lika gärna kunde ha varit någon av dem.
Som vi nämnt; imorgon åker vi till Debre Zeyt en vecka, för att jobba som barnvakter åt missionärsbarn. Vårt ädla syfte med detta är att tjäna lite pengar samt att kanske hinna se solen lite grann.
Vi kommer tillbaka nästa lördag, 24/2. Sannolikt finns inte något internet så det blir nog lite skrivet här.
Cellgruppsträff igår med grupp nummer två.
De njuter i fulla drag, grabbarna, av sitt nya liv, sitt nya hem och att gå i skola.
När vi kom hem till dem höll en på att skura matrumsgolvet.
En kille berättade att han ibland känner en sådan tacksamhet att han nästan börjar gråta. Han är arton år och har bott på gatan i tio år. Och nu har han plötsligt ett hem. Han äter mat runt ett köksbord, istället för ur tunna plastpåsar sittandes på en trottoar… han har en säng och en filt… ja, det är en stor omställning.
En lite äldre man som bor runt samma gator som 16-åringen och de andra, har blivit sjuk. Njurarna har lagt av och han kommer inte leva länge till förutspår hans vänner.
Han är gissningsvis mellan 30-40 år och var soldat i diverse krig som ung med tröttnade på det livet och har sedan dess bott på gatan.
Jimmy fick 25 birr imorse, för att köpa maten till de i fängelset. En portion kostar 7 birr och det blir 21 birr för tre portioner. Sedan fick han fyra birr till sig själv.
Ikväll när vi åkte ut och träffade dem på gatan så gav han oss 21 birr tillbaka, eftersom de inte hade fått komma in på fängelset och därför inte hade köpt någon mat.
Det hör inte till vanligheterna att få igen pengar av gatubarn.
Vi har nu äntligen hittat killarna som är fängslade. Tvärtemot informationen vi fått tidigare, så sitter de alla på samma ställe, även den kille som är 16 år och som vi tidigare fått höra hamnat på en ungdomsanstalt.
Fängelset är ett seriöst ställe, inte alls som fängelset Jimmy satt i. Eftersom killen som är 16, hade ganja i fickan så räknas de som riktiga brottslingar och de sitter alltså i ett ”riktigt” fängelse, där de även håller politiska fångar.
Vi bad några av kottarna gå dit idag med mat, men de fick inte komma in då de saknar ID-kort
16-åringens tappra försök att vara drogfri en vecka lyckades inte riktigt, så det har inte blivit någon bio än. Han har inte erkänt, men inte heller förnekat. Han kan inte riktigt ljuga längre, men steget till att säga sanningen rakt ut är lite för långt det också.
Men ikväll var han på bra humör, trots att vi åker till Debre Zeyt imorgon och är borta en vecka.
Han växer till sig sakta men säkert, mognar. Kan vara riktigt ansvarstagande i vissa situationer.
14 februari
Cellgrupps-introduktion för första gruppen idag.
Vår gamla alpha-grupp är verkligen energi-givande. På bara ett par månader har de förändrats totalt.
De berättade också om skillnaderna mellan att bo på gatan och bo i Boys Home. ”nu orkar jag tänka på framtiden” var det flera som sade.
Elva-åringen kom på Rest Center idag.
Han har haft huvudvärk ett par dagar. Till en början trodde vi det var att han var bakis eller nåt liknande, men idag berättade han att han trodde han fått malaria.
En av killarna som jobbar på RC lovade att följa honom till en klinik i eftermiddag.
Det enda vi fått veta idag är att kottarna flyttats från ett fängelse till ett annat, för ”serious crimes”. En kille hade knark på sig, och automatiskt så är de andra två lika skyldiga som honom.
13 februari
I veckan startar cellgrupperna. Det är gamla alphagruppen som vi delat upp i två grupper, fem i en och sju i den andra.
Imorgon eftermiddag är det premiär för första gruppen.
Torsdag förmiddagar har vi den andra.
Temat kommer att vara gemenskap och relationer.
Ja, livet går upp och ner och just nu pekar det nedåt.
16-åringen tillbaka i sina ständigt återkommande svackor. Ikväll var han arg för att vi inte ger honom ett par skor, arg för att ”ni vill inte ha ut dem ur fängelset”… osv.
Det ständiga kaos som de lever i, som aldrig slutar jaga dem, som alltid kommer i fatt dem… Livet är ingen enkel sak att leva särskilt om man inte har någon framtid. Det enda som finns är nuet, smuts, alkohol och droger. Och en och annan fotbollsmatch.
Men det är svårt att bygga något beständigt på de sakerna
”Jimmy” är tillbaka i stan. Han kom i afton, hade fortfarande skorna kvar men var deppad. Han syster hade dött för ett par månader sedan, så nu är han utan syskon.
Om det hade funnits ett frustrationens stjärntecken så skulle vi båda nog varit födda i det.
Det finns inte plats för någon annan känsla just nu än denna frustration.
Snart har det gått tre veckor och de är fortfarande kvar i fängelse.
Alla bollar vi försökt rulla i väg, alla utvägar vi provat med, allt som kan ses som någorlunda proaktivt som vi tagit oss för, har allt resulterat i samma sak: absolut ingenting. Inget framsteg, inte en endaste öppning, ljusglimt…
De har inte ens fått maten vi försökt skicka in till dem, för oftast har poliserna/ vakterna bara kört iväg alt. slagit gatukillarna vi skickat, eller hänvisat dem till något annat fängelse.
Så vårat lag är för närvarande förlorar-laget.
Och värst är det att veta att tiden börjar rinna ut. De klarar inte hur länge som helst.11 februari
Det är svårt att förklara och berätta om dem, personerna i alpha-gruppen – vars framtid avgörs huruvida vi får in pengarna som behövs eller ej.
Svårt att förklara deras livshistorier, deras situationer idag, deras längtan efter ett bättre liv, deras längtan efter värdighet och möjligheter.
I dagsläget har vi 65 000 av 105 000 Birr, som är årskostnaden för ett Boys Home.
Du kan vara med och förändra livssituationer. Skapa möjligheter.
Bankgiro nr 5925-0795
I veckan hade vi en träff med Gizachew [wsg-ledare] och nu är det bestämt, fixar vi pengarna så får alpha-gruppen ett boys home när kursen är klar.
”Boys Home” innebär att de bor tillsammans i ett hus, 10-12 stycken. De har en kokerska som gör maten (mat tar lite längre tid att laga här än i Sverige) men tvätt och städning är deras ansvar. De får börja yrkesutbildning, ex. chaufför, frisör eller kock. Denna yrkesutbildning är ett halvår lång och efter den tiden får de bo kvar några månader till i Boys Home, för att kunna jobba ihop ett startkapital till att börja ett eget liv som självförsörjande. När 12 månader har gått flyttar de ut ur Boys Home och börjar sitt nya liv som ”independent”.
16-åringen har slutat med ganjan enligt honom själv. ”It’s not good for me”. Veckans insikt, men ett oerhört framsteg att det kommer från honom själv. Han har aldrig velat prata om det tidigare.
Hur det går i praktiken återstår att se. Dealen är att om han klarar att vara ren en vecka så ska vi gå på bio.
Han har verkligen fått en tankeställare av att hans bästa vän sitter i fängelse för något han själv gjort/gör.
Igår alpha-dag hela dagen. En fantastisk dag, men oerhört tungt att Alemu fortfarande är kvar i fängelset.
Bollar rullar ibland väldigt sakta i detta land och just när det gäller att få ut kottarna ur fängelset så har allt vi försökt med varit resultatlöst hittills. De har flyttat dem runt, runt så vi har alltid legat steget efter.
Så vi är på samma ruta som alltid. Försöka hitta dem, försöka få reda på vad de sitter inne för och vad de har fått för dom. Försöka få in mat till dem. Försöka få ut dem.
Det tär och gnager på insidan. Frustration.
Det går inte att hitta lugn och ro.7 februari
”You asking me about freedom? You asking me about freedom? Should I be honest with you, I know a whole lot more about what freedom isn’t and not what it is, cause I have never been free. I can only share my vision with you for the future about what freedom is… The way I see it, freedom is the right to grow, is the right to blossom, freedom is the right to be your self… to be who you are, to be who you want to be…”
[Common “A song for Assata”]
Igår kväll träffade vi en ny, liten kille. En 6 år gammal pojke som bor på gatan.
Det var som att spola tiden tio år bakåt och se 16-åringens uppväxt.
När det gäller kottarna i fängelset så har vi nu, förhoppningsvis och äntligen, lyckats få rätt boll att rulla. Allt satt ”som i berget” i går, men till slut så.
Vi har fortfarande samma mål, att Alemu ska vara med på lördag.
Vi hade hoppats på att kottarna skulle sluta med det där drogandet när deras vänner blev fängslade av just den orsaken. Det var dock lite väl optimistiskt har verkligheten visat.
Det är precis samma visa som förr, det är bara att vi har lyckats tajma våra besök och träffar så att det sällan har märkts att de rökt på.
Men, det gör de. Två gånger per dag.
16-åringen styr hela sitt liv efter denna ”ganja”.
Idag lyckades vi äntligen få ner några ”diskussionsmurar” på alphan. De är väldigt intresserade ”studenter” men har lite svårt att prata i helgrupp, därför så valde vi att inte ha en riktig lektion idag utan de fick diskutera utifrån kursen hittills, vad de lärt sig och, viktigast, ”hur kan du använda det i ditt liv?”.
De är grymt skärpta, minns precis vem som sagt vad av oss och de hade mycket eget att komma med. Innan lektionen var slut hade alla sagt sina åsikter, vilket var precis vad vi hoppats på.
5 februari
De står där, i utkanten av livet, och flagnar i färgen, blir kamouflerade med asfalten och tynar sakta bort.
De kom till ett liv och en värld som inte hade någon plats för dem
Idag hann vi med det som fått vänta alldeles för länge: att hälsa på hemma hos gamla alpha-gruppen, de som numera har lämnat gatan, flyttat in i Boys respektive Girls Home och börjat yrkesutbildning. En del ska bli frisörer, andra mekaniker eller lastbilschaufförer.
Ikväll åkte vi ut som vanligt och träffade gänget. För första gången sedan förra lördagen fick vi en bra stund med 16-åringen. Han var stabil, lugn. Lyssnade. Vi fick förklara för honom hur oroliga vi är för hans vänner i fängelset, hur mycket vi jobbar för att få ut dem – och för första gången förstod han. Tidigare har han mest bara varit arg på oss för att vi inte accepterat hans förslag om att få ut dem via korruption.
Så lättar dimman lite grann. En dörr öppnas. Möjligheter.Imorgon blir det ”största möjliga aktivitet”, kanske kan vi få bollarna som behövs i rullning. Kanske klarar vi målet; att Alemu ska kunna vara med på alpha-dagen på lördag.
4 februari
Regn betyder att hundratusentals hemlösa människor blir genomblöta, kalla, frusna.
Inget nytt under helgen. De är fortfarande i fängelse. Det är tungt på obeskrivlig nivå, men det är bara att jobba vidare.
Killarna som var dit med mat igår kom tillbaka utan resultat, för de hade flyttat dem till ett annat fängelse. Så, ruta ett igen.
Ta reda på var de befinner sig.
Att leva på gatan innebär flera saker. En av dessa är tristess.Det är långtråkigt, intetsägande, utdraget.
Det händer helt enkelt inte mycket. Ingen skola, inget jobb, ingen familj, inte några större vardagsbestyr (vad ska man städa om man inte har någon bostad?)… Mycket går ut på att fördriva tiden. Röka, spela fotboll, se på fotboll på någon sunkig bar, bråka lite med någon av kompisarna, tigga vid trafikljusen, spela lite mer fotboll, tigga lite till, tugga chat… sova bort tiden.
2 februari
Och då vet vi precis varför vi är här och varför vi gör det vi gör.
Vi åkte ut en sväng ikväll och kollade hur det hade gått för dem som varit till fängelset och hälsat på. 16-åringen var ovanligt lugn och stillsam, mera ledsen än arg. Han erkände att det var tungt att se sina vänner där inne och han kämpar verkligen febrilt för att få fart på oss, att vi ska fixa fram pengar för att få ut dem.
Vi jobbar också för fullt med det, men från ett litet annat håll än honom.
Det finns hur mycket som helst att skriva om men det blir nästan för mycket, för många intryck, för mycket känslor, för många tankar och för många idéer på samma gång.Ibland känns det som att balansera på en väldigt tunn sytråd. Att försöka hålla huvudet kallt, tänka logiskt och rationellt fastän det enda vi vill är att köpa upp en stor öde herrgård och ”spränga i luften”… det är lättare sagt än gjort.
Det är väl tur i oturen att vi varken vet av någon herrgård eller har några pengar för att köpa en sådan, så det projektet får vänta ett tag J
Igår kväll träffade vi ”Jimmy” en sista gång innan avfärden. Han önskade sig ett par skor (i vanliga fall springer gatukillarna i flipflop eller barfota) och vi ansåg att det var rimligt att han skulle ha ett par skor på fötterna när han åkte.
Han blev jättenöjd och ännu mer nöjda/stolta blev vi när han sedan köpte ett par strumpor för sina egna pengar.
Mitt på dagen idag ringde det i mobiltelefonen. Vi har gett ”kottarna” vårt mobilnummer så det händer ibland att någon av dem ringer. Idag var det ”Jimmy” som ringde från bussen.
Han var på väg, mådde bra och lät glad, men ville veta hur det var med vännerna i fängelset.
Vi har fått släppa på principen att inte ge pengar fastän Alemu är borta. Tre ur gänget skickar vi till fängelset varje dag för att ge dem mat. På grund av tidsbrist så hinner vi inte laga maten hemma utan de får några birr till transporten (fängelset är ett par kilometer bort) samt att de får själva gå och köpa maten (injera och wott). 16-åringen får dock aldrig ansvara för några pengar och det är han måttligt nöjd över.
På något vis är det bara att fortsätta jobba, försöka få saker att hända.
En märklig ”slump” hände i morse då vi träffade en civil polisinspektör på minibussen. Han berättade om sitt jobb och att han arbetat fjorton år som polis och att han nu jobbar med brottutredningar samtidigt som han studerar till advokat. En mycket lämplig människa att ha som vän insåg vi, han kan ge oss mycket information om hur saker och ting fungerar. Så, vi bröt mot vår regel och lämnade ut mobilnumret till honom. Så får vi se vart det hamnar. Han vill kanske han en vit fru och vi vill ha ut våra kottar ur fängelset.
1 februari
Svårt att inte tänka på ”lyxen” som finns i Sverige; framför allt lyxen att ha rättigheter, möjligheter och alternativ. Materiella saker är inte särskilt viktiga när livet verkligen gäller, men att inte ha några rättigheter, att inte ha en röst, att inte räknas som en ”riktig” människa…
Kanske klyschigt, men perspektivförändrande.
16-åringen var upprörd ikväll. Arg för att vi inte litar på honom, att vi aldrig ger honom pengar och arg för att vi inte hjälper honom och arg för att vi inte godtog hans idé om att få ut hans vänner via korruption.
Så, nu ska han flytta till ett annat område och på inga villkor tala om vilket det området är.
Vi får se hur han gör helt enkelt, världens mest förvirrade, instabila, otrygga men charmiga lilla gatukille.
För mindre än två månader sedan var ”Jimmy” ordentligt nedgången och levde på chat istället för mat. Han är ett mirakel mitt i mörkret och att se honom som han var idag, med rak rygg och framtidshopp ger mycket behövlig energi.
En stor dag för ”Jimmy” idag.
Han har själv varit till busstationen och fixat biljett för morgondagens resa samt att han fått sig ett par skor. Det var ett stort ögonblick att se honom traska iväg, målmedveten och utan att vända sig om efter att han sagt farväl.
Imorgon börjar ett äventyr för honom och förhoppningsvis är han tillbaka om en månad med ett ID-kort och ännu mer beslutsamhet för framtiden.
Idag har vi lyckats få lite mer klarhet i hur det är för grabbarna i fängelset.
Fyra av deras vänner var dit idag med mat åt dem och de berättade att killen som är under arton år befinner sig på en ”ungdomsanstalt”. De har speciella inrättningar för ungdomar under arton år där de intagna tydligen ska ha både säng och möjlighet till att gå skola. Vi ska försöka ta reda på om han finns i stan eller inte, och om det finns möjlighet att besöka honom. Är det en sån bra plats som det låter kan det vara nog så bra att han får vara där tiden ut, gå i skola och hålla sig borta från ”ganjan” ett tag.
De två andra (som är över arton), Alemu och den andra killen, befinner sig i ett ”vanligt” fängelse där det är ”ingen säng” och ”nästan ingen mat” som gäller.
31 januari
Värst var hungern och alla insekter som aldrig lämnade honom ifred.
Hans bön under de dryga tre veckorna i fängelset var att få dö.
Vårt mål och det vi jobbar för är att Alemu ska vara med nästa lördag på alpha-dagen.
Det finns inga ord för frustrationen och oron, skräcken att de kanske ska sitta där inne månader eller år.
De är helt utan rättigheter.
16-åringen var upprörd för att vi inte hade någon mat med oss.
”Jag är hungrig, jag har inte ätit sedan i morse. Kan ni inte köpa mig lite mat?”
Sist vi hade matlådor med oss var han väldigt upprörd och tyckte det var otroligt onödigt att vi gav dem mat.
När vi drog upp det och undrade varför han sa så, förklarade han att ”ja, men jag var ju mätt då.”
På den nivån är det.
I december tog vi upp med de fem kottarna (som bodde hos oss för att undkomma poliserna) om att det kanske vore en idé att åka hem till sina hemorter på landsbygden för att skaffa ID-kort.
Ingen av dem nappade riktigt då.
Att vara utan ID-kort här är i princip att vara utan rättigheter. Ett ID-kort kan man bara få om tre olika personer kan bekräfta ens identitet.
Blir de fängslade och har ID-kort har de många procent större chans att bli frisläppta.
I måndags pratade ”Jimmy” med oss och berättade att han nu vill åka till sin hemstad för att skaffa ID-kort och också se efter om hans mor fortfarande lever.
Tillsammans med Yonas bestämde vi idag att imorgon får han pengar att gå och köpa bussbiljett och sedan bär det av på fredag. Ungefär en månad räknar han med att vara borta. Det blir en stor utmaning och också prövning för honom, både att få reda på om hans mor lever eller ej men också hela biten med att hushålla med pengar så att de räcker hela månaden. Just nu är det dock den bästa lösningen och att det var han själv som kom med idén är alltid en bra början.
16-åringen hittade dem, så nu vet vi i alla fall var de befinner sig, de som sitter fängslade sen i lördags. Än vet vi inget om dem, vad de kan tänkas få för ”dom”, om det är möjligt att få ut dem med hjälp av borgen… vi får se. För cirka tre år sedan ändrades en lag i detta land, vilket gör att om poliserna vittnar att ungdomar har gjort något brott så kan de få upp till tre års fängelsestraff.