streetlight

Mycket mer har hänt men vi börjar så här.

Vår jul har varit bra, det har mest varit jobb men vi har också hunnit med att äta janssons frestelse och kakor från Sverige.

Våra två grabbar som hamnade i fängelse i början på november har nu äntligen blivit fria. Den ena killen var illa däran då han har ständiga magproblem som gör att han inte tål att äta injera, vilket är den enda mat som serveras i fängelset. Så han hade tappat många kilon från sin redan magra kroppshydda.

Nu kommer han på Rest Center varje dag och vi försöker att "fö upp honom" så gott det går.

Det är en hel del slagsmål ute på gatan. Inte när vi är med för de vill inte visa den sidan för oss, men de flesta är mer eller mindre involverade i slagsmål lite nu och då. Detta för att livet är väldigt hårt och krävande för dem alla och också för att de inte vet så många andra sätt att hantera konflikter på.

För två veckor sedan började fyra stycken av grabbarna diskutera med en femte och det slutade med att de nitade ner honom så han svimmade, bröt näsan, blev av med ett par tänder och lite annat. Några av den killens vänner såg på när det hände och när allt lugnat ner sig bar de bort honom till sitt sovställe för att han inte skulle behöva vara själv. De fick dock ingen kontakt med honom och visste inte om han skulle överleva eftersom han blivit sparkad i huvudet.

På morgonen när de vaknade hade killen som blivit misshandlad försvunnit. De förstod inte hur han kunnat ta sig därifrån själv så alternativet som återstod var att grabbarna hämtat honom och slagit ihjäl honom.

Det var den information vi fick.

Och sedan var det tyst i flera dagar. Ingen vågade prata om det och vi fick inte fråga efter killen eller nämna hans namn högt eftersom alla var rädd för alla.

Vi började mer och mer frukta att han var död.

Att han dött alldeles ensam en kall natt och nu låg nedgrävd någonstans. Att hans liv slutat så.

Tills en dag när vi lämnat Rest Center och gått hundra meter därifrån till busshållplatsen för att åka hem. Då får vi se honom sitta där och vänta på oss.

Han lever.

Vi kunde knappt tro våra ögon.

Han var uppriven och tilltyglad men såg ändå otroligt "hel" ut med tanke på det han varit med om.

Den söndag som för oss var 2:a advent låg en elvaårig gatukille ute och sov vid en elstation. Denna elstation gav ifrån sig ström och pojkens kompis, en nittonåring, reagerade instintivt och skulle rädda pojken. Han fick en kraftig stöt genom hela högerarmen som gjorde att han svimmade i tio minuter och armen blev helt sönderbränd av strömmen.

Den mindre pojken klarade sig lite bättre, med invärtes brännskador i pannan, runt ena ögat och örat.

Vi träffade pojkarna dagen efter när vi kom ut på gatan. Då hade de varit till det stora statliga sjukhuset som inte ligger så långt ifrån där de håller till och de hade lindat om armen och sedan hänvisat dem till ett annat statligt sjukhus med en brännskadeavdelning. När de hade gått till det sjukhuset hade de inte fått någon hjälp alls eftersom de inte hade några pengar.

Så vi och en av våra kollegor på Rest Center följde dem till sjukhuset och de första fyra dagarna gick de dit varje morgon för att byta bandage. Det var dock allt annat än behagligt då de som arbetar där inte lärt sig vad ordet "empati" betyder och vi var tvungna att följa med och strida för att arm-killen skulle få smärtlindring. Han nästan svimmade av smärta när sköterskan skrubbade hans illa brända arm med mycket hårdhänt teknik.

Sjukhuset skulle dock bara lägga om i fem dagar. Den femte dagen var det dock inte läkt om man säger så.

Så i två veckor har vi nu spenderat varenda förmiddag på Rest Center med dessa grabbar och tvättat, badat och lagt om såren.

Från början såg det väldigt illa ut och vi visste inte hur mycket inne i armen som var helt förstört och hur mycket rörelseförmåga han skulle få tillbaka.

Första veckan var också evlaårige pojken väldigt svullen i ansiktet och vi visste inte alls hur det skulle gå, om han skulle svälla inåt eller utåt. På sjukhuset fick de inte heller träffa någon läkare som kollade upp saker ordentligt eftersom ingen visste vart läkaren fanns, så det kändes inte riktigt så stabilt.

Mirakel inträffar dock och lillpojken blev snabbt bättre efter ett par dagar och den äldre pojken har nu 100 %-ig rörelseförmåga i armen och handen.

Det dröjer dock några veckor innan han slutar behöva omläggning.

Här har ni några bilder och är du känslig så klicka inte på dem, för då blir de större.

Så här såg armen ut den 16/12

Så här såg det ut den 22/12


Och här är lillkillen

Här har det varit öde länge och anledningen stavas som ni vet "avgrävd telefonkabel". Sedan ungefär en vecka så lyckades de trixa ihop kabeln och alla fick fungerande telefoner igen. Alla utom vi förstås, men nu lånar vi de fungerande telefonerna här på gästhuset och kopplar upp oss. Så det är ett framsteg.

Vi hoppas att ni alla haft en bra jul och nu ska vi försöka sammanfatta lite av allt som hänt den senaste månaden.

ja... det blev lite dramatiskt att skriva ett inlagg med "om vi skulle do imorgon" och sedan inte skriva nagot mer pa valdigt lange. Vi har dock inte dott utan det som hande var att forst blev det nagot tekniskt tjoller med bloggen sa vi kunde inte posta nagra inlagg och sedan hande det fantastiska, att samma dag (forra mandagen) som vi skulle kunna borja skriva har igen, ja da graver nagra stjarnor av telekabeln sa hela var stadsdel ar numera utan telefon och darmed ocksa internet.
De skulle fixa detta pa fredag, lordag eller kanske mandag. "We will see".
haromdagen nar vi skulle ut pa ett internetkafe... ja vad tror ni hande da: det var stromavbrott i hela stan. Inte ett internetkafe fungerade...
Sa, kara vanner, om nagon ringer fran Ethiopian Telecommunication Corporation (ETC) och vill att ni ska byta telebolag och anlita dem istallet...  gor det inte.
Ringer de fran Ethiopian Electricity Corporation sa galler samma rad.