streetlight

Ute på gatan är det som vanligt ett mörker.

De är som gatlyktor varenda en av dem som vi träffar där ute. De lyser så starkt även fast de inte har något egentligt liv.

Det är aldrig roligt att åka dit ut för "vad möter vi ikväll", det vet man aldrig. Vi bara vet att alltid är det något.

Ändå är det ett privilegium att få vara där. Att få lära känna dem. Att få möta deras tillvaro.

Det ger liksom en helt annan substans till livet.

Till vad som egentligen är viktigt, till vad som betyder något.

Ibland tänker vi att vi är knäpp, "vad försöker vi egentligen göra" ? ja, vad tror vi att vi kan egentligen?

Och ur vissa vinklar så är det nog helt riktigt, att vi kan inte göra mycket alls. Vi är små, taniga, fåniga. Vet väldigt lite om det mesta.

Men ur andra vinklar så finns ju alltid historier som David och Goliat. Den ynklige mot den väldigt starke.

Kommer vi någonsin att "vinna" mot denna värld, denna tillvaro, detta förakt mot människan?

Vem vet?

Men vad förlorar man om man inte försöker?

Allt.

De är allt vi har. Konstigt att säga det, men sant.

Vi är ingenting utan dem, för de lär oss vad livet handlar om. Genom sina liv tvingar de oss att kliva in i den tillvaron som vi helst av allt önskar att vi aldrig behövt se.

Och när man väl gjort det kan man aldrig gå tillbaka.

Då måste man fortsätta framåt.

"vad behöver du för att inte ge upp?" diskuterade vi häromkvällen. Vad behövs för att orka?

Ingenting egentligen.

Det är inget alternativ. Svårt att förklara, men det finns inte.

Visst, det är skittungt väldigt ofta. Men från det till att ge upp?
Ni skulle få träffa dem. Dessa "världens finaste".
 

Ett dilemma just nu är en av killarna i huset som är efterlyst av polis sedan drygt ett år. På något vis måste vi lösa den biten, eftersom han inte kan fortsätta leva som efterlyst resten av sitt liv. Som det har sett ut fram till nu så finns inte mycket hopp om någon försoning mellan honom och brottsoffret utan det kan bli så att han helt enkelt måste ta sitt straff för att kunna lägga det bakom sig.

Att fortsätta som vanligt är inget alternativ då han dels inte kan registrera sig i någon skola utan risk för att åka fast samt att man blir väldigt paranoid av att hela tiden leva som jagad.

Så nu måste vi på något vis lirka i hela den här grejen och kanske till och med skicka honom i fängelse.

Det är inte situationen man drömmer om att hamna i men det är inte så mycket annat att göra än att försöka hitta en sån bra lösning som möjligt.

Men hur vi än gör så kan vi räkna med att han inte kommer att vara nöjd.

Ja, man vet inte riktigt vart man ska börja och beskriva saker och ting. Det är liksom en upp och ner vänd tillvaro det här.

Situationerna är så märkliga att man inte ens märker hur märkliga de är.

Allt bara flyter ihop och den absolut största utmaningen är att hela tiden hålla sinnena öppna, att hela tiden sträva framåt och att inte fastna i vanliga mönster och beteenden bara "för att".

Just nu är det ett viktigt skede när det gäller killarna i husets framtid. Det är mycket som ska ordnas, planeras, pusslas ihop och fixas.

Och mitt i det är det lätt att fastna i att "ja men de får gå skola och sedan blir det så och sedan är det bra" istället för att lyfta blicken, tänka stort, tänka det som är omöjligt.

Och det är där vi får anstränga oss varje minut, att inte förminska deras framtid. Att inte stoppa in dem i en mall utan att försöka skapa utrymme för att det ska bli så bra som möjligt.

I eftermiddag behövde vi göra ett besök ute på gatan av diverse anledningar. Hur som helst så träffade vi en ung gatutjej med en liten son som var någon eller några veckor gammal. På något vis hamnade vi i det läget att hon bad oss att ge pojken ett namn...

Här har namnen betydelse och därför var vi tvungna att ta det hela seriöst.

Vi har träffat flera på gatan med märkliga namn, dvs sådana som betyder "oönskad" eller "han kan inte". Det är inte direkt upplyftande att bli döpt till sånt.

Efter visst funderande blev vårt förslag till mamman "Yitchilal" vilket betyder ungefär "han kan/det är möjligt".

En del av killarna i huset ska om allt går enligt planerna ta upp sina studier i grundskolan men för att kunna göra det måste de ha certifikat som bevisar att de gått skola och hur många årskurser de klarat. Det är inte det lättaste eftersom få av dem har papperna som behövs. Så vi agerar detektiver och försöker ta reda på alla fakta var de gått skola, hur länge de gått, etc.

Vår matlagningsvecka har fått oanade proportioner. Varje dag innan lunchtid är vi i kottarnas hus och styr upp allt, visar hur de ska laga de nya rätterna och skriver handlarlista och sätter alla i jobb. Dag för dag så blir fler och fler ur gruppen involverade. Det går lysande ur synvinkeln att de äter mycket mer och mycket bättre mat, de har mer energi och förhoppningsvis så syns det när det blir dags för vägning/mätning om en månad.

Men visst drömmer vi om nästa vecka, när de vet hur de lagar all mat och kan sköta det hela själv :-)

Idag var mellanmålet "fafabröd" vilket är gjort på ett proteinberikat mjöl. Vi visste förstås inte hur man bakar sånt utan det var bara att plocka fram intuitionen och gissa sig fram. Resultatet blev dock väldigt lyckat. Tur eller skicklighet? We will never tell...

Idag hade vi möte med Gizachew [wsg-ledaren] och det var konstruktivt som alltid. Vi gick igenom visionen för framtiden, något som inte var helt nytt för honom eftersom vi började berätta om den redan innan vi åkte till Sverige över sommaren. Den föll i god jord så nu är det bara att fortsätta, och försöka styra upp allt som ska styras upp.

Sista veckan har vi haft individuella samtal med alla i huset för att höra hur det går i dagsläget och vad de tänker i framtiden.

Det i kombination med vår långsiktiga vision för framtiden har resulterat i en handlingsplan för deras framtid som vi ska presentera på onsdag för Gizachew, ledaren för WSG.

Det stora problemet i huset just nu är samarbetet mellan alla individer. De har delat upp sig i två läger och de bråkar rätt så ofta.

En rätt så naturlig reaktion eftersom det är en sak att dela livet på gatan tillsammans och en helt annat sak att bo tillsammans under samma tak dag efter dag.

Idag så involverade vi de som annars sällan hjälper till med maten och på något märkligt vis så gick det bra. De som inte kommer så bra överens i vanliga fall skämtade och skojade med varandra och de hade en riktigt trevlig dag tillsammans.

Vi däremot var trött efter 8 timmars konstant amharinja-talande, vilket är oerhört krävande för våra klena hjärnor. Det språket ligger ju inte direkt naturligt utan man får liksom tänka en hel del för att få fram det man vill.

I morse lyckades vi med konstycket att göra två saker samtidigt nästan hela förmiddagen. Det hör till ovanligheterna i detta icke-struktuerade land att man klarar av det.

Idag skulle vi introducera den nya matsedeln för de 8 killarna i huset samtidigt som behövde hälsa på hemma hos de båda forna alphagrupperna.

På något märkligt sätt lyckades vi delegera så att de åtta killarna skötte det mesta själv samtidigt som vi fick acceptera den etiopiska kulturen och bli bjudna på världens största portion spaghetti, trots att vi nyätit frukost,  hos en av gamla alphagrupperna.

När de åtta äntligen handlat allt som behövdes för ett par dagar framåt så kom dock den stora prövningen, nämligen att visa dem hur man lagar det som skulle bli lunchen för idag.

Om sanningen ska fram så har vi planerat matsedeln utifrån en kombination av ekonomi, praktiska tillagningsmöjligheter samt näringsinnehåll. Dvs vi har inte tagit så stor hänsyn till om maträtterna finns på riktigt eller ej.

Lunchen idag bestod av hemlagat potatismos och vitkålsgryta med bönor.

Vi har förstås aldrig gjort någon vitkålsgryta med bönor men det vara bara att låtsas att vi visste vad vi gjorde och slutresultatet blev mycket uppskattat.

Igår hade vi en snabb grundutbildning i varför man måste äta varierat och vad konsekvenserna blir om man inte gör det, samt att vi gick igenom vad kolhydrater, fett, proteiner och vitaminer är för något och vilka syften de tjänar.

Det gjorde att de var riktigt nöjda idag eftersom de förstod sambandet mellan det hela.

De har aldrig ätit potatismos förr men de flesta av dem älskar mjölk och när de såg att vi hällde i massa mjölk i potatisen så var liksom alla murar borta mot den okända rätten.

                                                                                                                                                 [Foto: Andreas Dybkjær]


Det svåraste man som människa står inför är det faktum att man måste älska sig själv. Måste lära sig leva med sig själv.
Det är nog svårt som "vanlig" människa och sannolikt ännu svårare som "vanlig" människa uppväxt på gatan.
Hela livet har man fostrats av en gata som aldrig velat en själv något gott och hela ens liv har riktlinjerna kommit från federala poliser som hela tiden hävdat ens icke-värde och ens icke-rätt att existera.
Liksom att livet alltid talat om att "jag ville aldrig dig".

Och att då lämna gatan bakom sig. Kliva in i en lugnare tillvaro där tak över huvudet plöstligt blir en självklarhet och att regn inte längre är något annat än något som hindrar en från att gå utomhus... ja.
Och sedan ännu värre: Att kliva in i en tillvaro där man måste lita på människor. Lita på att andra vill en gott.

Det är inte enkelt.

Ikväll blev det väldigt tydligt.
"jag förstår vad du säger [pekar mot huvudet], men jag kan inte ta in det här [pekar mot hjärtat].
För hur ska man kunna älska sig själv när ingen någonsin tillåtit det?
Hur ska man kunna önska sig själv gott när livet hela tiden slagit en med knytnävarna i ansiktet?

Tårarna rinner nedför kinderna.
"Jag flyttar nu. Ut. Iväg. Jag måste härifrån."

Insatsen blir för hög. Tänk om människorna jag just vågat lita på nu sviker mig. Tänk om de säger fel saker...

Det är inte lätt att vara människa.
Och det är sannerligen inte lätt att vara människa på egen hand.

Men om man inte vet något annat då?

Och i ett sånt läge får man hoppas man säger rätt sak vid rätt tillfälle.
Och absolut inte ta några diskussioner.

Vi får se imorgon om han sov hemma eller om det blev gatan.

Men kom ihåg det; Att om du inte älskar dig själv - hur ska någon annan kunna älska dig?

Nu har vi iallafall lyckats "tappa bort" hela den här bloggen, dvs datorn vägrar att visa sidan överhuvudtaget. Det är bara vitt, vitt, vitt. Vi hoppas att ni kan läsa här iallafall, så får vi se om vi, de extremt tekniska och datakunniga norrlänningarna, kan fixa det här på nåt vis.
I Afrika kan man laga det mesta med super-glue, så även detta räknar vi med...


...

och nu, när vi just avslöjat vår svaga sida, jo tjena. Nu funkar det igen.
Super-glue är vägen till framgång?

Idag har vi varit ut på gatan och ätit frukost med hela gänget. Det har blivit lite av en söndags-tradition att åka iväg dit direkt på morgonen med mackor, te och bananer.

Idag har vi tagit ledigt.

Våra två sambos lagar middag och vi står för skämten (???)...

Ja, det behövs helt enkelt paus ibland från detta jobb.

Det är världens bästa jobb och världens mest slitsamma, enligt oss i alla fall. Särskilt kanske det att man i allt man är och gör ska vara en förebild, sätta exempel. Och gör du fel, och de förlorar förtroende för dig så är det kört.

Så ibland måste man stänga av.

Sedan så blir man en tönt av allt detta.

När vi står där och inser att vi blir jättenöjda när de säger till oss att "vi behöver mer tandkräm" eller när de äter kokta ägg och vi sitter och myser... "oj, så mycket proteiner de får i sig nu".

Ja, ni hör ju.

Det är kört.

Så man måste ta en paus någongång och låtsas i alla fall att "nejdå, vi är inte alls töntiga.".

Enligt vår världsbild så är vi inte turister i detta land men på grund av vår hudfärg så tror många förstås det.

Idag försökte några råna oss genom att lura in oss i en minibuss som låtsades höra till lokaltrafiken men inte alls gjorde det.

Eftersom vi har erfarenhet av detta (vi blev totalblåsta om sanningen ska fram) sen första gången vi var här har vi lärt oss vilka tecken som avslöjar vad de egentligen har för syfte med att köra runt i Addis.

Idag åkte vi bara ett par hundra meter innan de släppte av oss eftersom de insåg att vi visste och de dessutom insåg att de hade sett oss förr.

"ni får ta en annan minibuss".

Jamenjust.

Vi räknar med att det kommer att bli tämligen intensivt på ficktjuvsfronten under milleniet då det finns många turistfickor att tömma.

I en veckas tid har vi nu fått höra att vi blivit riktigt tjocka. För att verkligen markera vad de säger blåser de upp kinderna till dubbel storlek.

Det är en komplimang i detta land och betyder ungefär att du ser ut att må bra.

Vi börjar bli härdade så vi tar det inte så hårt, men det är roligt att leka med tanken vad som skulle hända om vi sa så när vi kom till Sverige...

Efter middagen blev det så besök på gatan.

Och nu är det att börja om på en ny kula, vilket på ett vis är konstigt men på många fler vis väldigt skönt.

Ingen av "kärngänget" från förra omgången är kvar. Till och med de som vi nästan gett upp hoppet om har lyft sig oerhört och "vår" 16-åring som var en ständig följetong förr bor numera i huset som en av de åtta.

Ärligt talat så såg vi det som närmast omöjligt att tänka sig att han skulle bo kvar nu när vi kom tillbaka hit.

På något sätt har han ändå klarat av det. Själv. Utan att vi stått bakom honom hela tiden. Han har klarat allt det svåra och klarat att sluta med en av tre droger.

Att se honom idag. Hur han vuxit. Se när han delar ut lunch till sina kompisar eller när han berättar helt lugnt och ärligt om saker som förr fick honom att spåra ur totalt...

Ja. Ditt liv är mycket starkare än du säger Anna Greta Wide i en dikt.

Och så är det.

Det är inte vi som lyft honom, inte vi som räddat honom.

Hans liv var mycket, mycket starkare än vad han trodde.

Och det är kanske det som gör att man orkar sitta där ute på "sofa" igen, den där stentrappan som blivit vårt andra hem, och möta alla nya "16-åringar" som kämpar samma kamp.

Denna dag har varit vad man kan beskriva som "galen". Helt enkelt tvära kast mellan ytterligheter.

Igår fortsatte vi med gruppen i huset. De fick i uppgift att komma med ideér på vad de skulle kunna arbeta med, ju galnare desto bättre.

De fick pröva den klassiska övningen "think outside the box" för att förstå tanken. De är så vana att tänka på ett visst vis och att försöka svara så att folk blir nöjda över svaren hellre än vad de egentligen tänker, så det gnuggades många geniknölar när de skulle försöka täcka alla prickar med bara fyra linjer.

Slutresultatet efter övningen blev dock över förväntan. De kom inte med någon idé på arbete egentligen men däremot så for de så långt att de tillslut skulle ta hit Alex Ferguson och låta honom träna dem i fotboll, de skulle vinna etiopiska premier league och sedan Afrikanska Cupen (eller vad det kallas) och tillslut hamnade de i England och Spanien...

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för oss är det ljuv musik när vi alltid annars får höra "ja, jag skulle vilja ha ett litet jobb så jag kan hjälpa min mamma litegrann."

Sist men inte minst begav vi oss ut på gatan.

Vi hade stämt träff med gänget och trots regn och rusk stod de och väntade på oss.

En liten biverkning från igår som vi inte alls räknat med var att idag så stack två av killarna från Alem Bank-organisationen för att de var arga och hade bråkat med de som tog vår mobil igår.

Den ena killen tog sitt förnuft till fånga och hade redan återvänt till organisationen när vi kom ut på gatan men den andre var kvar. Och han ska gå hem har han bestämt.

Imorgon bitti klockan 04 börjar han promenaden hem till Gondar (gissningsvis ca 60 mil), vilket enligt honom kommer att ta 13 dagar.

Ja. Det var bara att gå igenom alternativen. Ska vi ge honom busspengar eller ska vi inte det?

Vi gjorde inte det.

Av två skäl.

Dels för att han hade kunnat följa sin kompis tillbaka och därmed fått åka buss hem imorgon.

Dels för att han är "riktig" gatukille, dvs han klarar inte av att sova under tak, klarar inte av trånga utrymmen etc.

Så vi lade ihop ett och ett och insåg att han helt enkelt inte skulle klara av att sitta i en buss två dagar i sträck.

Han ska ringa när han kommer fram.

Och om en månad ungefär kommer han tillbaka till Addis.

Han ska bara hem och hälsa på sin familj och komma undan millenniet.

Hur är det på gatan?

Om det fanns ett sätt att beskriva det på så skulle vi göra det. Men det går inte.

Människor som aldrig får vara människor, hur beskriver man det?

Vi ska tillbaka på torsdagkväll och fredagmorgon ska hela gänget följa med oss till Rest Center.

De räknar ner till den dagen då de börjar plocka in alla i fängelse.

Nu är det 13 dagar kvar och alla som kan lämnar Addis.

Ännu en kväll uppe hos killarna i huset.

Vi fortsatte på söndagens tema men genom att ge dem en gruppuppgift och samtidigt ha enskilda samtal med dem.

Ikväll han vi med fyra stycken och en av frågorna var "Om det inte fanns några hinder eller begränsningar alls, vad skulle du då vilja göra?"

En kille, som är otrolig på att skriva, drömmer om att läsa amharinja och litteratur på universitetet.

En annan vill bli byggnadsarkitekt.

Ja, vilka killar.

Eftermiddagen var lugn. Vi hade lunchgäster, några kompisar från WSG, och sedan planerade vi lite för kvällen samt drack Gevalia-kaffe. Vi tog med oss två paket för att trappa ut det svenska och trappa in det etiopiska.

Vår kära hushållerska jobbar nog 50% med att tvätta och städa och 50% med att koka kaffe.

Och om ni undrar varför vi har hushållerska så är det för att det är helt andra "bullar" här. Dels så är det ett jobb för en ung tjej som annars skulle gå arbetslös och dels så finns det inga hjälpmedel what so ever. Diskmaskin, tvättmaskin, dammsugare... allt tar därför mycket längre tid än vad det gör hemma.

Idag gjorde vi äntligen vårt första besök på Rest Center. Vi har försökt få oss dit flera dagar men det har alltid kommit saker i vägen.

Vi var med på förmiddagens lektioner som "elever" för ovanlighetens skull. Idag hade de undervisning i HIV/AIDS.

Det var kul att träffa alla igen och det var många nytillkomna där. Flera frågade när nästa alpha-grupp ska börja.

I morse gjorde vi en rätt så lång utflykt.
Några av "våra" kottar har nämligen varit i kontakt med den nya organisationen som vi nämt tidigare, den som hjälper dem genom att skicka hem dem till sina familjer. De började bara nu för ett par veckor sedan för att försöka hjälpa gatubarn undan milleniets alla problem.

Vägen dit var en aning längre än beräknat då det visade sig att vi skulle ut ur stan och till en helt ny stadsdel, Alem Bank, som nu under regnperioden är mest en enda jättelerpöl med hur mycket folk som helst.
Hur som helst så hade vi med oss en kompis som skulle agera lite vägvisare och lite tolk och det visade sig vara en mycket god idé. Utan honom hade vi nog behövt en dag till för att hitta stället.
Väl där och när vi fick träffa dem så var vi hur blödiga som helst. Värst (eller bäst) var att vi äntligen fick träffa våran "Uffe" igen. En elvaårig kille som vi lärde känna före jul ifjol och som varit försvunnen för oss sedan februari ungefär. Han har en särskilt plats i våra klena hjärtan så det var ett mirakel att få krama om honom idag och se att han fortfarande lever och att han mår bra.
(Han heter inte Uffe om någon trodde det, utan som alla andra gatukillar har de flera smeknamn och vi brukar inte vara sämre än att vi också ger dem namn. Hur det blev just Uffe har vi inte riktigt någon aning om.)
Dessa killar vi träffade idag är de flesta ur gänget vi känt sedan ett år tillbaka och de är alltså de killar som vi var tvugna att välja bort i våras, de som inte fick plats i huset. Det kan ni ju ana att det finns en hel del ångest i ett sådant beslut och att det därför blir mycket blandade känslor att träffa dem.

De är dock mycket mer förstående än vad man någonsin skulle kunna förvänta sig och att få träffa dem idag var helt fantastisk. De har ständigt varit i våra huvuden denna sommar, då det är svårt att inte oroa sig för dem när de är på gatan och det regnar både vatten och poliser nästan.

Här nedan är några bilder från förmiddagen;









Hela gänget samlat. Vi var inte överrens om vi skulle föreställa Arsenal eller Manchester United, vilket är den ständiga diskussionen. För diplomatins skull så är Josse ett troget Manchester-fan och Erika sviker inte Arsenal om inte nöden kräver det.



Josse och Seyom. Detta är den omtalade "malariakillen" som hade ett besvärligt bensår hela våren. Nu är det dock läkt.




Här är han, Uffe.



Josse tillsammans med Samuel, Yohannes och Uffe.

Imorgon bitti sätter de sig på bussen och åker tillbaka till sina hemorter.

I eftermiddag har vi varit hemma hos de 8 killarna som vi berättat om tidigare. De som flyttade från gatan och in i ett temporärt hem över regnperioden.

Målet är ju att de inte ska tillbaka till gatan så därför hade vi ett lite seriösare gruppsamtal med dem idag.

Vi råkade ställa ganska många frågor och till slut så hade alla i gruppen erkänt precis vad de var beroende av, hur mycket och hur ofta de tog det samt hur mycket pengar de lägger ut på det.

De beter sig fortfarande mycket som om de fortfarande bodde på gatan då det beteendet ganska naturligt följer med in i huset eftersom de inte vet så många andra sätt att leva på.

Men poängen med samtalet idag var att få lite större överblick på vart de är i dagsläget och hur de själva tänker om sin situation.

Mötet blev lyckat ur vår synvinkel eftersom vi fick veta allt vi ville veta. Ur deras synvinkel var det inte riktigt lika roligt efteråt när de insåg att de just avslöjat sina kanske inte riktigt bästa sidor, som de sedan första dag försökt dölja för oss så mycket det endast går.

Ännu värre var det att vi inte blev arga och skällde ut dem utan vi tackade bara för att de delat detta med oss och att "det är ett viktigt steg att börja prata om det de just pratat om".

Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att se bakom väldigt fina fasader som de kan upprätthålla ibland. Men de blir alltid lika förvånade. "Hur kan de veta?"

Ja, hur kan vi veta? Det luktar rök varje gång vi kommer hem till er, väldigt glansiga ögon, hyperaktivitet, ni vågar inte titta oss i ögonen för ni skäms när ni är påverkade... ja. Listan kan göras lång.

Det är tämligen intensivt första dagarna här, som alltid. Det tar alltid några dagar att vänja sig vid alla smådetaljer här, sånt som man just lyckats vänja av sig från i Sverige: typ se ALLA i ögonen, hälsa ordentligt även på han som vi hyrt film av en gång för ett halvår sedan samt inse att vi är vita och därmed väldigt udda, utstickande och lika stor attraktion som alltid i detta land.
Men det är också skönt att vara tillbaka. Vi har haft injera-brist hela sommaren så igår åt vi injera och shiro-wott både till lunch och middag för att försöka kompensera sommarens underskott.

Vi är framme.
Trötta men nöjda.
Vi har hunnit hälsa på kottarna och ätit injera, men sedan tog "fjädern slut".
Detaljer kommer lite senare.

Vi har sagt till flera personer den senaste veckan att våra mail-adresser finns här.
Det är ju inte riktigt sant så därför kommer de här:


Josse:   josse_l@hotmail.com


Erika:  erika.landin@gmail.com


<<< 070901 nytt:

Vi har skaffat en till mailadress där du kan nå oss båda på en och samma gång:

streetlight.aa@gmail.com

Obs!
Vill du skicka kläder eller annat till oss, så gäller fr.o.m. januari 2009 denna adress:

Josefine Lindgren
PO Box 5540
Addis Ababa
Ethiopia

Här finns artikeln från Norra Västerbotten.

Artikeln i denna tidning är inte publicerad än, utan väntar på utrymme. Även om vissa bloggare försökte vara väldigt snabb och komma med en gammal artikel där vi dessutom är på bild poserande i någon typ av blombänksliknande grej...  och sedan... "lämnar lyxlivet"?? Ja, det beror förstås på hur man ser på saken, men till vårt försvar så uttryckte vi oss inte riktigt så.
Vi har just fått texten till artikeln från intervjun igår och det är alltid lite konstigt att läsa om sig själv på det där viset. Men man kan väl sammanfatta artikeln som "krass". Lite fakta och inte så mycket mer. Inga spännande historier om när vi jagar lejon med bara händerna...

Här är den etiopiska maten, injera med wott (grytor) som är helt fantastiskt god. Kryddstark och ska ätas med händerna, vilket är mycket behagligare än man tror när man väl lärt av sig det vi alla får lära oss sen barnsben; att inte äta med händerna.

Men än är vi i Sverige och idag har vi bland annat haft besök av en reporter från lokaltidningen som ställde så många frågor att vi glömde koka kaffe, vilket är mycket ovanligt att vi gör.