streetlight

Foto: Andreas Dybkjaer

Till exempel som igår; killen som stal mobiltelefonen gjorde det för att han var hungrig, kom de fram till.

Och om ni inte redan märkt det utifrån vad denna blogg mest handlar om, så är det så att deras tillvaro består av två saker: försöka hitta mat och värja sig mot poliserna.

Men lektionen idag var ett lyft för dem, att kunna se på sin situation på ett annat sätt. Att det inte handlar om att de är sämre människor än oss som har ett hem och har mat för dagen. Att de inte stjäl för att de är dåliga människor, utan för att överleva.

Många hade aldrig tänkt så tidigare.

Utan den polismannen hade de varit i fängelse nu.

Anledningen till att han klarade sig från att följa med till polisstationen var för att han tog chansen att fly. När polisen som vaktade honom började prata i kommunikationsradion så sparkade han av sig skorna och sprang.

Det är en stor risk att göra så, för sannolikt skjuter polisen efter de som flyr.

Han ville dock hellre dö än att hamna i fängelse så därför sprang han.

Denna kväll sköt de inte så han klarade sig.

Nej, de har slagit mig hela natten.

De hade släppt både honom och 16-åringen mot att de skrivit under papper. Papper som innebär att om de inte kan hitta killen som stal mobiltelefonen samtidigt som vi stod och pratade med dem hundra meter därifrån, så får de själva ta straffet.

Så nu är Alemu "efterlyst" för två olika brott som han inte kunde ha begått eftersom han har alibi för båda. Men det spelar inte så stor roll, sådana detaljer, om man bor på gatan.

Är det några problem frågade vi?

Jo, det var det ju.

Polisproblem?

Ja.

Har de tagit nån?

Ja.

Vem?

Alemu.

Nån fler?

16-åringen.

Ja. Det var det. Rullgardinen åkte ner.

Precis när vi lämnat dem och de vänt tillbaka till sitt ställe så hade polisen väntat på dem. Någon hade stulit en mobiltelefon under tiden vi stod och pratade, det var därför vi hörde smällarna (pistolskott). Och nu ville poliserna veta vem som tog den. Något de förstås inte visste eftersom de inte var där när det hände.

Polisens filosofi är att begås ett brott så måste några anhållas, och denna kväll blev det Alemu och 16-åringen, samt en fjortonårig tjej och en trettonårig pojke. Tjejen och pojken klarade sig dock bättre och slapp ansvar för något brott.

De hade ätit för ovanlighetens skull så det var inte överdrivet många fulla, inte så många höga och de flesta var på bra humör. Till och med 16-åringen hade en bra kväll. Försökte förklara varför han blir så arg på oss ibland. "När jag är jättehungrig då blir jag arg när ni vägrar ge mig pengar." Jo, det vet vi ju. "Men vi ger dig ju inte pengar, för du vet vad du köper för dem." Och det erkänner han numera, att det är så att om vi skulle ge honom pengar så skulle det gå till chat, areki (lokal sprit) eller ganja (typ maja). Så det är ett stort framsteg. Och igår bad han nästan om ursäkt för att han blir så arg.

Det mesta snacket handlade om fotboll: igår kväll spelade Manchester United mot något italienskt lag. Så det var en viktig kväll. Ungefär två tredjedelar av dem hejar på Manchester och resten av dem på Arsenal eller Barcelona. 

Så vi var tvungna att gå redan halv nio för de ville inte missa matchen, som de skulle se på någon inhemsk bar med TV.

När vi gick därifrån tillsammans med några av dem (som alltid ska följa oss mot minibussen) så hörde vi några knallar. Typ som när en bil får punktering.

Vi tänkte inte så mycket på det.

Det är polisen, sa de bara.

Det är regnigt och kallt hela tiden numera. Igår var det skyfall flera timmar och när vi hälsade på hos kottarna var de så frusna och blöta att de grävde fram alla sopor de kunde hitta och brände dem för att om möjligt bli lite torrare.

Det ser hoppfullt ut; att det ska kunna gå ordna att han flyttar till sin bror i Bahr Dar och börjar skolan.

Så nu ska vi prata ihop oss ännu mer alla fyra och sedan gå vidare till WSG-ledningen.

foto: Andreas Dybkjaer

En helt vanlig dag här innebär att vad som helst kan inträffa.

Imorse åkte vi som vanligt till Rest Center för att träffa alphagruppen och fortsätta på veckans tema "Relationer". Vi har satsat på diskussionslektioner och de var trots trötthet och hunger riktigt ivriga och hade många ideér, erfarenheter och problem att dela med sig av.

Efter lektionen hade vi samtal med en kotte från gatan som har ett svårlösligt problem samt polisen i hasorna sedan nio månader tillbaka, så vi försökte vrida och vända på situationen för att hitta bra lösningar.

Sedan hade alpha-journalisten intervjuer med tre ur alphagruppen, ställde frågor om livet på gatan, om alphakursen, framtiden etc.

Tanken var sedan att vi skulle träffa Alemu, en av killarna ur alphagruppen och också en av alla "kottar" i gänget på gatan, för att prata framtid och val, flytt till Boys Home etc.

Men ungefär där sprack planeringen.

En liten detalj kom fram, nämligen att Alemu plötsligt blivit efterspanad av polisen.

Jaha? För vad?

Några killar rånar en fotgängare, på smycken och mobiltelefon. Polisen kommer, de flyr. En av killarna tappar sin börs. Vems foto finns i den börsen om inte Alemu´s. Eftersom polisen inte hinner se ansiktet på den de jagar så förutsätter de att det är killen på bilden de är ute efter.

Alemu själv befinner sig på Rest Center hela natten och missar därför allt.

Alla hans vänner ute på gatan blir intagna på förhör på polisstationen, men de släpper dem alla eftersom det är just Alemu de vill ha tag i.

Så idag har vi gömt honom hemma hos oss och sedan ikväll följde vi honom till Rest Center där han skulle få sova.

Om de får tag på honom blir straffet långt: det är snart millenieskifte och dessutom har han just kommit ut ur fängelset efter att ha avtjänat ett straff för ett knarkbrott han inte begått. Så oddsen ser inte bra ut.

Två veckor innan flytten in i Boys Home. Två veckor från att lämna gatan för gott.

Vi lämnade honom hemma hos oss och åkte ut till gatan där han normalt sett "bor", för att se hur hans vänner mådde, om de var fängslade eller fria och hur situationen egentligen var. "Han kan inte komma hit" blev beskedet. Polisen är där och frågar efter honom hela tiden.

Journalist-killen frågade vad som var det bästa med gatubarnen, det mest positiva med att arbeta med dem.

Att se dem växa. Utvecklas. Bli sig själva.

När de får tillbaka sitt människovärde.

Och: det alltid så obeskrivliga, hur de alltid ger något tillbaka.

Vi köper bröd till en liten, hungrig pojke vi aldrig sett förr.

En vecka senare kommer han springandes mot oss med ett bröd fyllt med bananmos och vill bjuda tillbaka.

Vad smakar godare än det?

Det är ett stort steg och en mycket ovan situation: att helt plötsligt veta något om morgondagen och ha valmöjligheter.

Efter inventering av alternativen och hans livs- och familjesituation så har vi nu kommit fram till att det bästa alternativet är att han flyttar till Bahr Dar, till sin bror och börjar skolan samt får hjälp till "small scale business". Detta vill han väldigt gärna själv och vi har börjat med steg 1: att ta kontakt med hans storebror.

Och när man sitter där och berättar och slänger fram tillvaron på köksbordet så kommer nya, uppfriskande perspektiv. Tacksamhet. Förvåning.

Det här läsåret har varit helt otroligt: slitsamt: innehållsrikt: utmanade: oförutsägbart: det har spretat iväg åt sitt eget håll, ibland styrt av omständigheter och politiska situationer, ibland varit som en mardröm och ibland varit så spännande att man inte kunnat annat än bita på naglarna.

Istället satsar vi mycket tid på att förbereda hösten.

Jera, vår översättare i vått och torrt, har blivit vår trogna vän och medhjälpare. Hon är den som får lyssna till alla ideér, agera bollplank och vara den som kommer med den "etiopiska vinkeln". Idag drog vi med henne på lunch och satt och diskuterade i flera timmar om vår vision och plan för framtiden.

Nu ska vi finslipa den över helgen och sedan framföra den alla tre för de andra på Rest Center till veckan.

Boys Home börjar gå från vision till verklighet. Hyreskontraktet är snart klart, möbler och husgeråd beställda och på måndag blir det klart och officiellt vilka som flyttar in! Det fattas lite innan årsbudgeten är helt täckt så har du möjlighet, sätt gärna in en slant på bankgiro 5925-0795.

Vi tog också chansen att uppleva riktig ortodoxt påskfirande genom att vira om oss i sjalar och igår kväll bege oss till en av alla de ortodoxa kyrkor som finns i staden. Riktigt stämningsfullt att sitta där vid kyrkan och elda ljus och titta på när patriarken anlände under sitt stora guldparaply.

Natten mot påskdagen spenderar många helt och hållet i kyrkan. En del tar dit mattor och sover utanför kyrkportarna, andra sitter inne i mässan hela natten. Sedan klockan tre på morgonen så firas det stort när fastan bryts och folk traskar hem för att äta dorowott.

Den första som möter oss, långt upp i backen, är sexåringen. Honom har vi inte sett på flera veckor, han flyttar ständigt runt bland olika gäng. Han går med oss ner till gänget vi ska träffa, mitt mellan oss och håller i våra händer.

Väl där nere möts vi av det som numera kommit att bli det vanliga: tomma blickar som vittnar om ännu en dag utan mat.

En civilpolis står fyra meter därifrån och håller förhör med två av killarna. De är på jakt efter två stycken som är misstänkta för att röka ganja.

I samma område som de bor finns en liten soptipp och ikväll fyndar några av dem. Sexåringen kommer springandes mot oss med ett stort, rått köttben som han sliter i sig på mindre än en halvminut. Han äter som hundarna äter kött.

Det blir för mycket för en av de andra. Han rusar iväg medan tårarna rinner nedför kinderna. Han har inte ätit på hela dagen och det blir för mycket att se sina vänner slänga i sig rått, gammalt slaktavfall som om de inte vore annat än djur.

Kväll igen. Dags att åka ut till kottarna.

Huvudena värker, näsorna täppta, halsarna ömmar efter en släng av förkylningar.

Vi sitter bredvid varandra i en fullpackad minibuss, och musiken spelas på högsta diskant. Kvällen är ganska ljum och varm, skymningen har passerat och mörkret lagt sig över denna märkliga huvudstad som vi kommit att få en speciell hatkärlek till.

Energinivån och orken är ständigt på gränsen till ingen alls men ändå åker vi ut. Efter vägen passerar vi rondeller och grustag, folk överallt på väg hem till middag och mitt i en rondell står några platta träd och vittnar om att vi är i Afrika.

Och när vi hoppar ut ur minibussen går vi den numera väl invanda sträckan: förbi rondellen, ner mot bageriet, förbi flera gäng av gatubarn och sedan vänster vid cykelreparationsbutiken där det alltid står en kille och säger "sweet" varenda kväll.

Vi går bredvid varandra, som alltid.

Det är enda möjligheten att orka: att hjälpas åt. Att bära det tillsammans.

Väl ute hos kottarna ser vi knappt varandra. De kräver mycket uppmärksamhet och nu har de blivit så många att vi ofta blir där flera timmar innan alla har fått den uppmärksamhet de så väl behöver.

Och ikväll var det en bättre dag. Killen som varit på EKG idag var bättre, malariakillens sår börjar sakta bli lite finare igen och 16-åringen hade sovit över alla "rökar-tider" så han var inte hög, bara abstinent.

Man lär sig läsa människor efter ett tag. Ser precis på ögonen och blicken om någon har ätit ingenting på en dag, ett mål eller två mål mat. Ser direkt om någon rökt på. Ser direkt om någon har hopp eller har gett upp.

Lär sig balansera, att sätta gränser, att ge och att inte ge. Lagom: inte för mycket, inte för lite. Prioritera. Välja. Välja bort. Vem ska få mat idag?

Och lirka. Muta. Malariakillen får mjölk och värktablett varje kväll innan omläggningen, för att han inte ska fly därifrån och strunta helt i omläggningen. Se något positivt med det. Det är på den nivån många gånger. Tydligheten som aldrig kan bli för tydligt.

Och en sådan kväll, som denna, kommer orken tillbaka. Energin. Inspirationen. Hoppet att de en dag ska få ett liv som är värt att kallas liv.

Och de andra dagarna, när inget ljus syns där ute på gatan, då går vi där tysta, sida vid sida, tillbaka hemåt. Vår svaghet som avslöjats i skenet av deras tomma ögon och hungriga magar följer med oss som troget sällskap.

Kommer det någonsin att bli bättre här i världen?

Kanske. Kanske inte.

Men vi väljer samma svar varje gång:

Det är tämligen bråda tider just nu. Vi kommer att vara i Sverige över sommaren. Här är det regnperiod juni-september och det i kombination med ett hysteriskt millenieskifte gör att många på gatan kommer att möta sin tuffaste tid på länge framöver. Därför försöker vi fixa och pussla med att hitta fungerande lösningar för några av dem så att de ska ha en någorlunda dräglig tillvaro under regnperioden.

Den kille som kom är en kille som lever på flykt sedan nio månader tillbaka. Han har en familj i utkanten av Addis och gick framtill ifjol i skola (grade 8) men han och två av hans kompisar gjorde något mindre bra och är sedan dess på flykt undan polisen.

Doktorn tyckte att hjärtljuden lät konstiga så han blev ordinerad EKG, vilket han ska få göra imorgon.

Ingen av de i gruppen har någonsin tagit en examen eller liknande och därför var det en stor dag för dem där de fick stå i centrum för all uppmärksamhet.